Den stora tråden om The Beatles

Nja... nu får vi hålla kronologin i ordning här va? Ob-la-di-Ob-la-da var ett slags pastisch över en ska/pre-reggea-våg som kom att överskölja musikvärlden. Plus: fatta ironin!!! Bytet av könsroller, "Desmond stays at home and does his pretty face.." - här ironiserar han över HBTQ-folk 40 år före sin tid!

Och "Silly Love Songs" - säger som Macca själv i låten; "What´s wrong with that?" - eller som han sa vid presskonferensen inför sin Hovetkonsert -89 (fan vad tiden går!); " even a murderer loves his mother". En känsla Lennon - oaktat om han orsakade Sutcliffes död eller inte - inte kunde förnimma.

Men nog fan hade inte Lennon skrivit Obla Di Obla Da.

Harrisson är sjukt underskattad. MEN han producerande inte så mycket under Beatles-tiden. Då satt hängde han mest med Clapton nerrökt och var bitter. Förvisso skrev han ju Here Comes the sun där osv men det håller inte. Han har ju dock gjort den bästa soloplattan av alla; All Things Must Pass. Kom igen. What is Love? Who am I? My Sweet Lord.

Nämn gärna dessa. Det var ett exempel på hans skörhet. Det är inte stor lyrik men ack minimalistisk. Jag grät när jag hörde den första gången. Vilka Macca-låtar har du gråtit till?

Haha ge dig nu. Oba di Obla da är fan en skitlåt. Macca har gjort många opretantiösa låtar...

Nja, han ironiserade inget, det var bara ett misstag att han sjöng "Desmond" istället för "Molly", ett misstag som de tyckte var kul och därmed beslöt sig för att behålla. Paul gjorde dock narr av transvestiter i Get Back, med versen: "Sweet Loretta Martin thought she was a woman, but she was another man. All the girls around her said she's got it coming, but she gets it while she can".

Refrängen i den låten gör också narr av rasister, den första versionen var en skämtsam rasistlåt som hette No Pakistanis. "Dig no pakistanis, taking all the people's jobs. Get back, get back, get back to where you ones belong". Så visst kunde han ironisera. Men Ob-La-Di Ob-La-Da är dåligt skriven, riktigt ytlig, även fast det är lite tjusningen med låten. Man blir då i alla fall glad när man hör den, även fast alla i Beatles utom just Paul hatade den.

Paul var ju som känt en perfektionist, undrar hur många omtagningar de gjorde på Maxwell's Silver Hammer innan han blev nöjd, John beskrev det som tortyr.

Mycket möjligt, men han gjorde andra skitlåtar istället. Texten i Everybody's Got Something To Hide Except Me And My Monkey är ju till exempel under all kritik.

Du underskattar Paul. Från 67 var han gruppens ledare. Under Sgt Pepper satt han och skrev orkestreringar, var med och designade omslaget, skrev de flesta låtarna med mästerverk som She's Leaving Home, ja hela konceptet till albumet var det han som kom på. Vad gjorde Lennon? Nog för att han skrev de bästa låtarna på albumet, som Lucy In The Sky, Mr Kite och A Day In The Life, men mestadels av tiden satt han helt vilsen och knaprade piller. Paul höll ihop gruppen och tog initiativet när Brian Epstein gick bort, han skötte till och med affärerna. Han regisserade filmen Magical Mystery Tour, hade han inte kommit på den iden hade gruppen splittrats, då resten var helt apatiska.

Måste man tvunget ha gråtit för att uppskatta en bra text? Vilken usel retorik. Nämn gärna dessa säger du, underförstått att det finns alltså inga? Tror du är lika korkad som xerxez, med tillägget en osund fanboydyrkan av Lennon, som var sååå känslosam och hör hör vilken äkta desperation han har!

For No One, Golden Slumbers, Eleanor Rigby, She's Leaving Home, Fool On The Hill, Fixing A Hole... samtliga med välskriven text av Paul.

Efter 1966 var Paul bara en blek kopia av Brian Wilson. Paul höll ihop gruppen - för hårt. Därför splittrades Beatles. Han ville bestämma för mycket. Sjukt att jag argumenterar mot Paul när jag älskar honom så mycket. Det här känns inte bra

Oakenshield du är bortgjord vilket du bekräftar med osakliga personangrepp. Jag är ingen fanboy av Lennon som en pårökt Liam Gallagher tidigt nittiotal. Jag driver bara en tes.

Jag tror att Beatles splittrades för att tiden var inne för det. De hade gjort allt, de ville inte göra det igen. De hade sina flickvänner/fruar, de växte ifrån varandra och ville göra något annat. Sen har du rätt till viss del, Paul blev förbannad på de som inte gjorde som han ville. Han gillade inte orkestreringen eller stämmorna till The Long And Winding Road, han hatade Phil Spectors mixning, han var missnöjd med deras affärschef Allen Klein. Han blev en gnällig farbror, gillar klippet från filmen Let It Be där George skäller ut honom när han försöker bestämma.

för den som missar ironin, ja....

Många "opretentiösa låtar" - jovars...

Kolla på Lennon - "Power to the People", för att inte tala om "Imagine" - verkligen icke-pretto....


But what the fuck! Vad är detta för tråd egentligen! Älskar ju Lennon! Och finner mig själv sitta här och prata skit om karln! Första gången jag grät över ett dödsbud som inte gällde en anhörig var december 80... men bara det att Macca är större.... lite OT men ändå inte, se vad Macca lärt sig i mediaträning från infamösa "it´s a drag" från -80;

https://www.youtube.com/watch?v=eZh_BqJqKns

...jfr den fina nekrologen över Harrison;

https://www.youtube.com/watch?v=Y9jKLiVjok4

Jag älskar också Lennon, han var en underbar skitstövel.

På tal om "It's a drag", så ser man att han är i chock, och det är inte så konstigt när hans bästa vän har gått bort och någon trycker en mikrofon i ansiktet på honom.

https://m.youtube.com/watch?v=-lopW9DJ-sc

Där förklarar han allt