Den stora tråden om The Beatles

Ja, framför allt Plastic Ono Band och Imagine. McCartney har inte gett ifrån sig en enda bra soloplatta på 45 år.

Han har inte hört en bråkdel av allt han kritiserar. Likadant i varje inlägg. Vare sig han kallar sig Kovak eller TiaGo.

Han har inte hört en bråkdel av allt han kritiserar. Likadant i varje inlägg. Vare sig han kallar sig Kovak eller TiaGo.

Har märkt det. Hans tre användare sågar allt och alla. Att såga en hel karriär (45 år) är lite väl magstark, men kanske inte för musikkännaren zerxez..

Pallar inte riktigt den här eviga diskussionen där tycks vara "antingen-eller" som gäller. Antingen John eller Paul. Båda var viktiga för Beatles, båda har förändrat musikhistorien, båda var suveräna låtskrivare i egenrätt. Därtill är jag förbannat trött det ständiga nedvärderandet av Pauls karriär efter Beatles. Kan liksom inte riktigt ta det snacket på allvar. Ram, Band On The Run, Tug Of War, Flaming Pie, Venus and Mars.. Listan kan fortsätta. Jag håller till och med Pauls karriär efter Beatles (solokarriären och tiden med Wings) som bättre än Beatles. Wings var ett av världens bästa band överhuvudtaget.

https://www.youtube.com/watch?v=XssYovzh3O4

En pärla från 1982. Fan vad bra den är.

Listan kan göras lång med album som han har gjort ja, men det betyder inte att de var bra album. Men visst om du tycker Wings album som Paul McCartney själv inte ens vet hur de låter (Enligt intervju i Mojo som jag läste nyligen) är bättre än Beatles så är det nog en åsikt i minoritet iaf.

Både George och Paul var överlägsna soloartister jämfört med vad Lennon åstadkom.

Musikaliskt var han väl genial åtminstone i början av karriären och i kreativ symbios och tävlan med McCartney, men i övrigt tycker jag nog det är ogrundat att tro på någon specifik genialitet - han ville vara konstnär så som många trotsiga tonåringar vill det, men det betyder inte att han någonsin var särskilt snillrik eller briljant insiktsfull utanför det musikaliska området. Han fick den ekonomiska möjligheten att livslångt bevara sin tonårsattityd; det var det han gjorde, och det var i den attityden han blev "kulturhjälte", som ett slags trösterik försäkran om att det är möjligt att förbli tonåring och inte behöva växa bort från skiffle- och rock'n'roll-perioden.

Men hans "märkliga uttryck" var väl mest ett halvt genant fuskande i den brittiska nonsenstraditionen från Lewis Carroll, som ingen människa skulle ha ägnat någon uppmärksamhet om han inte varit kändis. Likaså var hans avantgardistiska utflykter och politiska ställningstaganden nästan alltid omogna (och han intog ju också ofta rollen som ett slags olydig "son" till mamma Yoko). Medan McCartney däremot var den som var mer genuint intresserad av avantgardistisk konst, umgicks i konstnärskretsar och lät sig influeras av alla slags musikaliska och konstnärliga intryck. Av olika skäl, dit hör kanske McCartneys mångsidighet liksom hans barnsligt oskuldsfulla ansikte, blev däremot den publika bilden (som Lennon själv gärna utnyttjade) att McCartney var den mesige anpasslingen medan Lennon var den tuffe och djärve nydanaren.

Jag är benägen att hålla med. Harrisson i Beatles upplever jag haft samma roll som John Deacon i Queen och Izzy Stradlin i Guns N Roses. Andra har fått fronta utåt så har herrarna kunnat fokusera på att göra riktigt bra musik istället