Citat:
Vilka småbarn ni är. Om Lars Lindström eller Oisin Cantwell slutade skriva för blaskorna de skriver för, och istället startade en blogg med tusentals besökare, och dessutom ger ut varsin bok, skulle man då inte få besöka deras hem för att försöka intervjua dem? Fyra besök på ett år känns inte direkt som några trakasserier.
Sluta lipa.
Sluta lipa.
För att frågan ska bli relevant får vi ju flytta den till ett tänkbart framtidsscenario, där nationalismens framgångar slår över i ett lika repressivt samhällsklimat som det nuvarande, fast med omvända förtecken.
Samtliga riksdagspartier utom ett ivrar för rasrenhet och ett aggressivt hävdande av etniska svenskars intressen över alla andra folkgruppers, och samtliga större massmedier skriver under på samma politik. Detta kallas "den demokratiska värdegrunden" och ingår i läroplanen i skolorna. Även andra myndigheter måste hålla sig till värdegrunden.
Privata underrättelsetjänster ägnar sig på heltid åt att kartlägga människor som tycker att rasrenhetslagarna är för hårda eller att etniska svenskars intressen kanske inte alltid måste ha företräde över andra gruppers rättigheter. Dessa underrättelsetjänster finansieras dels av både inhemska och utländska nazistorganisationer, dels av de större massmedierna som anlitar dem för deras välkända skicklighet i kartläggning av regimkritiker.
Om det kommer ut att du inte ivrar för den förda raspolitiken så har du i praktiken yrkesförbud som journalist, åtminstone inom de större medierna. Om du dessutom blir uthängd i en av regimmediernas hatkampanjer mot meningsmotståndare så kan du räkna med att många av dina anhöriga och vänner tar avstånd från dig, antingen i ren skräck inför mediernas makt eller för att de på riktigt är övertygade om att alla motståndare till regimens politik är ondskefulla människor som hatar svenskar, framförallt fattiga svenska barn.
Det är också känt att de privata nazistiska underrättelsetjänsterna ibland delar med sig information till kriminella högerextrema våldsgrupper vars enda syfte är att ta till våld mot regimkritiker. (Faktum är att dessa underrättelsetjänster har sitt ursprung i just sådana kriminella våldsgrupper.) Regimkritiker, och ibland deras opolitiska anhöriga, har under många års tid misshandlats och fått sina hem vandaliserade av dessa våldsgrupper.
I denna situation väljer då den 65-årige Cantwell att börja blogga och ge ut böcker för att säga sitt hjärtas mening om regimens politik. Av rädsla för regimens repressalier och hänsyn till sina anhöriga skriver han under pseudonymen Olof Winnerstrand.
DN är förstås numera, i likhet med nästan alla svenska massmedier, helt inne på att bekämpa motståndet mot regimens rasrenhetsiver och aggressiva hävdande av svenskars rättigheter. Efter några år lyckas DN, förmodligen med hjälp av de kriminella nazi-underrättelsetjänsterna, ta reda på "Olof Winnerstrands" verkliga identitet.
Chefredaktören Peter Goebbels skickar ut ett kamerateam under ledning av Niklas Streicher som i timtal övervakar den nu 70-årige Cantwells handikappanpassade bostad i väntan på att kunna filma honom medan Streicher ställer inkvisitoriska frågor för att sedan hänga ut honom som en hatfylld motståndare till svenskar (framförallt fattiga svenska barn), barmhärtighet, vänlighet, julen och gulliga kaniner. När Cantwell vägrar att öppna dörren står de och bankar på dörren och ropar hans namn under många långa minuter som varje gång lämnar den hjärtsjuke Cantwell darrande av rädsla.
Till sist väljer Cantwell att berätta om trakasserierna på en dansk bloggsida, som han använder sig av för att undgå den svenska regimens vakande ögon.
Då skriver en idiot på Flashback att de som tycker att DN:s beteende är förkastligt är småbarn och att de ska "sluta lipa".
__________________
Senast redigerad av Raglefant 2015-08-30 kl. 02:57.
Senast redigerad av Raglefant 2015-08-30 kl. 02:57.