Det är såhär att så länge tillbaks jag kan minnas har jag drömt samma dröm ungefär 1 gång i veckan. Jag förstår inte varför, jag pratade med en Shaman om detta och försökte få fram något ur honom men det lät mest som grekiska i mina öron det han sa.
Är dålig på att förklara med ord men, ska försöka göra en litterär gestalning eller vad man ska säga:
Det är helt mörkt omkring mej, jag är i rymden tror jag.
Jag vandrar på en smal lina. För varje steg jag tar så
går linan av, alltså - jag kan inte gå bakåt.
Långt, långt fram ser jag en svag ljuspunkt.
Då jag tagit ungefär 10 steg så ser jag att det kommer en enormt
stor rivningskula (ni vet sån man river stora byggnader med)
Och då har jag två val, antingen låta mej krossas av kulan.
Hoppa från linan och falla förevigt i oändlighet eller
hänga kvar i linan och klättra upp igen då kulan har svischat förbi.
Än så länge har jag Aldrig låtit mig krossas av kulan, aldrig.
Jag tolkar drömmen såhär;
Att drömmen är jag. Att den är mitt liv eller nåt
Att jag måste fortsätta gå och aldrig vända tillbaka
Det som hänt har hänt och jag kan inte göra nåt åt det
Och ljuset är lycka eller nåt, att så länge jag kämpar
och vandrar på och lämnar mitt förflutna bakom mej
så har jag möjligheten att en dag nå "ljuspunkten i mitt liv"
Lyckan.
Att jag står i rymden tolkar jag som att det bara är jag.
För som alla vet är ju den svåraste uppgiften i livet att ta hand
om sig själv. Det är så lätt för oss att tänka på andra
och hjälpa andra då dom har det svårt. Men då vi själva mår dåligt
så gör vi ingenting åt det, vi bryr oss för lite om oss själva.
Iallafall jag, och det vet jag. Och jag försöker göra nånting åt det
Tyder ni den på något annat sätt än mig, snälla säg!!
Kram
Är dålig på att förklara med ord men, ska försöka göra en litterär gestalning eller vad man ska säga:
Det är helt mörkt omkring mej, jag är i rymden tror jag.
Jag vandrar på en smal lina. För varje steg jag tar så
går linan av, alltså - jag kan inte gå bakåt.
Långt, långt fram ser jag en svag ljuspunkt.
Då jag tagit ungefär 10 steg så ser jag att det kommer en enormt
stor rivningskula (ni vet sån man river stora byggnader med)
Och då har jag två val, antingen låta mej krossas av kulan.
Hoppa från linan och falla förevigt i oändlighet eller
hänga kvar i linan och klättra upp igen då kulan har svischat förbi.
Än så länge har jag Aldrig låtit mig krossas av kulan, aldrig.
Jag tolkar drömmen såhär;
Att drömmen är jag. Att den är mitt liv eller nåt
Att jag måste fortsätta gå och aldrig vända tillbaka
Det som hänt har hänt och jag kan inte göra nåt åt det
Och ljuset är lycka eller nåt, att så länge jag kämpar
och vandrar på och lämnar mitt förflutna bakom mej
så har jag möjligheten att en dag nå "ljuspunkten i mitt liv"
Lyckan.
Att jag står i rymden tolkar jag som att det bara är jag.
För som alla vet är ju den svåraste uppgiften i livet att ta hand
om sig själv. Det är så lätt för oss att tänka på andra
och hjälpa andra då dom har det svårt. Men då vi själva mår dåligt
så gör vi ingenting åt det, vi bryr oss för lite om oss själva.
Iallafall jag, och det vet jag. Och jag försöker göra nånting åt det
Tyder ni den på något annat sätt än mig, snälla säg!!
Kram