1. Akran (Meyers)
2. Double Tide (Lockhart)
3. Hôtel Monterey (Akerman)
4. Baron Prášil [Baron Munchhausen] (Zeman)
5. Иваново детство [Ivan's Childhood] (Tarkovsky)
6. იყო შაშვი მგალობელი [Once Upon a Time There Was a Singing Blackbird] (Iosselliani)
7. Yanco (Gonzalez)
8. Времена года [The Seasons] (Peleshyan)
9. Неотправленное письмо [Letter Never Sent] (Kalatozov)
10. Mula Sa Kung Ano Ang Noon [From What Is Before] (Diaz)
11. Adieu au langage [Goodbye to Language] (Godard)
12. პასტორალი [Pastorale] (Iosselliani)
13. 修羅 [Pandemonium] (Matsumoto)
14. Carmen (Saura)
15. 西游 [Journey to the West] (Tsai)
16. Mozart in Love (Rappaport)
17. Jauja (Alonso)
18. India: Matri Bhumi (Rossellini)
19. Welfare (Wiseman)
20. エロス+虐殺 [Eros Plus Massacre] (Yoshida)
Senaste tillägget (finns en identisk tråd på ft) för mig är Kalatozovs eleganta och poetiska film Letter Never Sent. Utöver det fantastiska fotot av Urusevski tyckte jag mycket om filmens användande av perceptuell och framförallt mental subjektivitet. Vilket kanske är bäst att inte vidareutveckla här pga spoilerrisk. Själv hade jag inga större problem med skådespeleriet - även om det tyvärr är för melodramatiskt vid några tillfällen - eller dess propaganda. Det är rätt enkelt att göra en mer allmängitlig läsning. Dessutom är det ju inte i dessa dimensioner filmens storhet är förankrad utan den ligger i dess filmiska uttrycksmedel. Det är regissören bakom The Cranes Are Flying, Salt for Svanetia, och I Am Cuba som stått för regin. Criterion har släppt den här på BD så den finns tillgänglig i en riktig fin kopia. Tatyana Samoylova är väldigt charmig och söt dessutom. Det är alltså hon som spelade huvudrollen i The Cranes are Flying.
P.S. Distinktionen som görs mellan spelfilm/dokus är inte helt enkelt att definera. Jag vet inte vad dessa filmer är kategoriserade som på IMDb, men i min värld är endast Welfare och India dokumentärer. Sedan förstår jag inte svårigheten i att bedömma all film på samma grunder. I min värld är det en konstig inställning att inta att diskriminera en viss sorts film enbart pga dess typ. Av dessa två anledningar kommer jag att lista de bästa filmerna jag sett i år utan att lägga ned energi på dessa typer av distinktioner och icke-frågor.
2. Double Tide (Lockhart)
3. Hôtel Monterey (Akerman)
4. Baron Prášil [Baron Munchhausen] (Zeman)
5. Иваново детство [Ivan's Childhood] (Tarkovsky)
6. იყო შაშვი მგალობელი [Once Upon a Time There Was a Singing Blackbird] (Iosselliani)
7. Yanco (Gonzalez)
8. Времена года [The Seasons] (Peleshyan)
9. Неотправленное письмо [Letter Never Sent] (Kalatozov)
10. Mula Sa Kung Ano Ang Noon [From What Is Before] (Diaz)
11. Adieu au langage [Goodbye to Language] (Godard)
12. პასტორალი [Pastorale] (Iosselliani)
13. 修羅 [Pandemonium] (Matsumoto)
14. Carmen (Saura)
15. 西游 [Journey to the West] (Tsai)
16. Mozart in Love (Rappaport)
17. Jauja (Alonso)
18. India: Matri Bhumi (Rossellini)
19. Welfare (Wiseman)
20. エロス+虐殺 [Eros Plus Massacre] (Yoshida)
Senaste tillägget (finns en identisk tråd på ft) för mig är Kalatozovs eleganta och poetiska film Letter Never Sent. Utöver det fantastiska fotot av Urusevski tyckte jag mycket om filmens användande av perceptuell och framförallt mental subjektivitet. Vilket kanske är bäst att inte vidareutveckla här pga spoilerrisk. Själv hade jag inga större problem med skådespeleriet - även om det tyvärr är för melodramatiskt vid några tillfällen - eller dess propaganda. Det är rätt enkelt att göra en mer allmängitlig läsning. Dessutom är det ju inte i dessa dimensioner filmens storhet är förankrad utan den ligger i dess filmiska uttrycksmedel. Det är regissören bakom The Cranes Are Flying, Salt for Svanetia, och I Am Cuba som stått för regin. Criterion har släppt den här på BD så den finns tillgänglig i en riktig fin kopia. Tatyana Samoylova är väldigt charmig och söt dessutom. Det är alltså hon som spelade huvudrollen i The Cranes are Flying.
P.S. Distinktionen som görs mellan spelfilm/dokus är inte helt enkelt att definera. Jag vet inte vad dessa filmer är kategoriserade som på IMDb, men i min värld är endast Welfare och India dokumentärer. Sedan förstår jag inte svårigheten i att bedömma all film på samma grunder. I min värld är det en konstig inställning att inta att diskriminera en viss sorts film enbart pga dess typ. Av dessa två anledningar kommer jag att lista de bästa filmerna jag sett i år utan att lägga ned energi på dessa typer av distinktioner och icke-frågor.