Citat:
Ursprungligen postat av
Farbror-Klasse
När man inte dricker nåt annat än snabb- eller bryggkaffe. Kapselmaskin och Dolce Gusto har man aldrig hört talas om.
När man är stolt över sitt typiskt amerikanska namn och har gett sina ungar (som man dessutom skaffat innan man fyllt 25) typiskt amerikanska namn och anser att USA är världens coolaste land, men de få gånger man varit utomlands har man inte åkt längre än till nåt av Sveriges grannländer.
När man någon gång bowlat.
När man kör Volvo, pluspoäng om det är av äldre modell.
När man inte lyssnar på annat än det som ligger på hitlistorna. Man har aldrig hört talas om band/artister som Elvis, Frank Sinatra, Beatles eller Led Zeppelin och känner inte till kompositörer som Bach och Tjajkovskij.
När ens tankar om att ha roligt sträcker sig till att festa varje helg och att en gång om året intensivt följa Melodifestivalen och föra seriösa diskussioner med sina vänner om vem man tror har störst chans att vinna.
När man inte läser för sina barn.
När man inte läser annars heller.
Fast Elvis brukar ju å andra sidan vara ganska WT att gilla eller lyssna på. Vet, för jag bor själv i en kommun där man inte ses som normal om man inte dyrkar Elvis, och här bor nästan bara WT:s. Det anordnas Elvis-kvällar och tävlingar och det är som om alla känner sig tvingade att säga att de gillar Elvis, så jag ser det definitivt som WT. Att gilla Elvis och Beatles är ju ganska basic för mainstreamfolk som inte kan lyssna på annat än lättsmält musik. Pink Floyd t.ex. ses av dessa som för avancerad musik och att det bara är "flummare" som lyssnar på sånt. Gyllene Tider är också klart WT, då det är lättsmält dagsländepopmusik från 80-talet som inte kräver ett utvecklat musiköra.
USA-dyrkan är klart WT. Man ser upp till USA och amerikanskt kändis- och lyxliv trots att USA i övrigt är ett skitland med stor ghettofiering, utanförskap och skitnödiga lagar och regler som i en del fall och i en del stater är helt absurda, t.ex. att vissa sexställningar inte är tillåtna i en del stater. USA kanske var något att se upp till på 50-60-talet, men knappast idag.