Meningen med livet - samlingstråd

Tja, alla tycker vi olika och det är väl bra!?
Önskar bara att man slapp vara beroende av pengar på denna jord, det är cashen som är roten till allt ont, heelt övertygad om det.
Men allt har gått så långt nu så det blir omöjligt att bara "skala av den detaljen"(ekonomiska alltså..)

Det var våren 1860. Schopenhauer var 72 år gammal men småförälskad men denna sista gång mest platonskt. Elisabeth Ney var den första kvinna som han hade uppskattat i hela sitt liv för något annat än hennes sexuella potential. Han hade tänkt resa till Italien, fast han några år tidigare hade fördömt ungdomens resande, så inspirerad kände han sig av den 46 år yngre skulptrisen. Så blev det juni och Schopenhauer fick hjärtklappning och tungt att andas. Läkaren avrådde honom från hans vana att bada kallt för att härda sig, men Schopenhauer lydde givetvis inte. Schopenhauer lydde nästan aldrig någons råd. Under sommaren blev det klart att han inte skulle orka resa till Italien. I september anade han att han snart skulle dö, fast han hade trott att han skulle bli 100 år. Han yttrade då: "Jag är inte orolig för att maskarna snart ska äta upp mitt lik, men jag bävar för att filosofiprofessorerna snart ska komma att skända min filosofi". 21 september 1860. Schopenhauer är inte bra men uppe ganska tidigt som vanligt. Det är sensommar i Frankfurt am Main. Fönstret är öppet och släpper in frisk luft. Hushållerskan Frau Schnepp har gjort kaffe, vilket han annars brukar göra själv. Han har druckit ur koppen. Kanske koffeinet, kanske hormonerna som koncentreras i kroppen runt 7 på morgonen, men ett stort blodkärl brister i Schopenhauers ena lunga. Utan dödskamp är den store pessimisten borta för evigt. Han har belönats för sin sanningsenlighet med berömmelse i slutet av sitt liv, att åtminstone få möta en kvinna som han inte föraktar och en smärtfri död. Han missade inte ens morgonkaffet på sin dödsdag. Hans filosofi är inte den populäraste men erkänd och levande 155 år efter hans död. Lång näsa åt alla optimister!

Ja, Jesus är ju betydligt kändare. Var han en pessimist?

Givetvis är det bra med pessimister, åtminstone i vår tid när folk är för fega och oroliga för att bära en avvikande åsikt i det allmänna rummet.

Inte pengarna i sig. Men som Gandhi sa - The world has enough for everymans need, but not for everymans greed. Jag skulle säga att det snarare än pengarna är konsumismen som förstör.
Vi köpte en grill idag och försäljaren pratade om ´detta årets modell´ och ´förra årets modell´. På en jävla grill, de såg mer eller mindre exakt likadana ut.
Från där jag parkerar bilen och till mitt jobb tar det ca 8 minuter att gå och jag passerar sjutton klädbutiker. Sjutton stycken! På väg till stan kör jag förbi 4 stora bilhandlare och ett stort jävla köpcentra.
Folk försöker köpa lycka och tillfredsställelse, en ny bil, en ny tröja, nya jeans eller årets grill. Planeten förgiftas av utsläpp och vi krigar om naturresurserna. Att då påstå att det finns en gud som skapat oss och att meningen med livet är att leka kurragömma med honom för att vi ska bli lyckliga är ju bara så jävla fjantigt. Vilken idiotgud isf. Varför gjorde han oss inte lyckliga från början så vi hade sluppit att springa i det här ekorrhjulet?

Måste man sluta leka för att inse att det är en lek? Kan man inte bara erkänna sin roll och fortsätta leva ut den likt en skådespelare i en film? Komplettera Tolle med Heidegger och acceptera tillvarons kastadhet in i-världen-varon istället för att försöka distansera sig från den? Varför nödvändigtvis existentiell asketism?

Varför skulle man vilja ha med två charlataner att göra när det finns en äkta tysk filosof som har sagt den bistra sanningen?

Som Belinda Carlisle sjunger "Heaven Is a Place on Earth". Sedan måste man väl acceptera att det finns gnällspikar, typer som misslyckas med allt dom företar sig, dom födda pessimisterna.

Jo, Marcus Aurelius var ju väldigt misslyckad. Det är ju enormt misslyckat att vara världens mäktigaste man. Eller Seneca. Eller kung David. Väldigt misslyckade personer allihop

Nej absolut inte. Det är det jag försöker göra.

Här är några personer med kommunistisk livsfilosofi, Marx, Engels, Lenin, Stalin och Castro. Historiskt sett har dessa män varit mycket inflytelserika. Deras livsfilosofi liksom din är en återvändsgränd. Kommunismen liksom pessimismen hör hemma på historiens soptipp.

Satt och filosoferade lite och försökte hitta svaret på livets stora gåta just meningen med livet.
Jag fann inga svar så jag skrev en liten text som kan redovisa lite om vad som pågår i huvudet på mig och kanske många andra. Med lite tur kan ni förhoppningsvis relatera till det jag skrivit och kanske diskutera innehållet.

The deep hollow mind of mankind,
always getting stuck on one single question.
That he do not dare to speak out loud,
and the crowd,
that might listen
will whisper the answer in the questions ear.
A forever stuck fear,
that life might change gear and speed up,
and what if he misses important dates,
when time starts running late.

Just shut the fuck up,
you're all out of luck,
the wind keeps turning,
and the earth is burning,
but the faith is crawling,
in the shadow of your future,
closing in on our departure.

At the same time in the background,
he can hear the cries and the laughter,
of the angels and the devils on everybodys shoulder,
making thier choices in life.
No wonder evil deeds trigger,
when the laughs of devils shiver,
and the cries from the raped angels,
leaves a shimmering tear in thier poor blue eyes.

So we realize,
that life,
is just full of lies.
No matter how we throw the dice,
no matter how we spin it,
it'll never let itself be figured out.
But still we keep wondering,
what life is all about.

Ni som tog er till slutat kommer nu få veta att jag är en ärlig man och eftersom egna texter inte längre finns kvar på flashback och jag ville helt enkelt bara dela med mig av min dikt. Ge oss tillbaka egna texter snälla!

Livets stora gåta: älska, glömma o förlåta!

Varsego.