C++ är fulast.
Angående talade språk, tycker jag att det är svårt att säga att det ena eller andra språket låter fult. Däremot kan jag uppleva olika språk på skilda sätt. Persiskan har en lätt sövande effekt på mig, med sina långa a-n på slutet. Som en språklig variant av i skymningen på en tropisk strand rytmiskt inrullande vågor. Motsatsen är arabiskan som kan låta extremt hårt på nåt sätt, avgjort agressivt.
Andra språk kan för mitt svenska öra låta entonigt, till exempel polska och kinesiska. Och när jag hör ryska, men inte ser talaren, får jag alltid en inre bild av att talaren ägnar sig åt nåt slags yvigt kraftfull läppgymnastik samtidigt som han eller hon har en persikokärna eller liknande i munnen. Även när jag hör spansk spanska, eller om det heter kastiillanska, får jag en inre bild och då av en burk med spelkulor som i en strid ström hälls ut över ett golv. Med spanskan hjälper det som i fallet med ryskan, inte att jag kan se talaren. Turkiska låter för mig som om talaren putar med läpparna hela tiden.
Mina anmärkningar här innebär inte att jag tycker något av nämnda språk låter fult. Måste jag välja ett språk som fulast, så blir det mitt eget, det vill säga svenskan. Har man varit utomlands ett tag, så kan det vara en smått omskakande upplevelse att komma till Arlanda och där höra det svenska språket talas. En särskilt oattraktiv variant av svenskan är nämligen modern stockholmska.