Nu är den politiska vägen för SD stängd under överskådlig tid.
Genialiskt kan tyckas att sjuklövern gör det meningslöst att rösta på sin enda politiska motståndare.
Även om Sd kommer att växa något inför nästa val så är en röst på dem meningslös i politisk mening.
Åtminstone är det det besked man vill förmedla.
Men internt så tror jag att mest alliansväljare kommer att ångra överenskommelsen och vartefter kommer uppgivenhet och defaitism att sprida sig.
Precis det som sjuklövern nu hoppats plantera hos Sd väljare för all evig framtid.
Återstår om verkligheten vad gäller sönderfallet av välfärdsstaten och massinvandringens följder kommer att skada de ansvariga sjuklöverpartierna till den grad att de självmant reformerar sig.
Visst kommer något eller några av sjuklöverns partier att förlora på överenskommelsen.
Grundtipset är att M och alliansen får ta de stora smällarna - de små övriga får ju nu 3 år på sig att ta fram "skarpa" förslag inom migrationspolitiken så att de överhuvudtaget har en chans att överleva nästa val 2018 är väl tanken.
AKB, den desavouerade Reinfeldts favorit, framstår allt mer som en lame duck
Mp samt väl i någon mening den valhänte Löfven och S kan betraktas som vinnare.
Kan också tänka mig att det nu börjar bli utrymme för en utrbytning av gammelmoderater och att det kan bli en joker inför framtiden.
Intressant att man lyfter framtid diskussionsområden där man skall jobba för blocköverskridande överenskommelser: försvarspolitik, energiöverenskommelse, budgetsamarbete M.m.
Är det i dessa frågor och i budgetarbetet som decemberöverenskommelsen skall gälla ?
Medans alliansen eller regeringen omväxlande skall söka (O)önskat stöd av SD när de så behöver i icke viktiga taktikfrågor?
Vilken praxis skall råda där?
Hur mycket skall kompromissas bort där utöver den generella överenskommelsen?