Alkoholism - sjukdom eller ej?

Enligt den internationella klassifikationen av sjukdomar (ICD-10) räknas alkoholism som en sjukdom. Att vissa personer inte ser det som en sjukdom spelar inte så stor roll.

Herregud...

jag ser inte heller alkoholismen som en sjukdom, till skillnad från beroendet som jag anser är en sjukdom..

Så när en 13 åring har funderat på droger under ett par år, nyfikenheten och ett psykiskt sug till det utan att någon egen erfarenhet förutom några klunkar folköl. Funderar på varför mamma dricker varje dag, eller hur det skulle kunna kännas med heroin, för pappa lämnade allt bara för det. Fantasierna om hur det känns och varför folk låter sitt egna och andras liv raseras pga en drog, då måste det vara den härligaste känslan. Då hör h*n mamma snubbla i trappen och när h*n springer ut för att hjälpa. Då sular slänger mannen i huset tillbaka barnet precis efter knät i solarplexus fick fullträff.. Liggandes där på golvet höra hur mamma blir kallad smutsig alkis som inte är värd att yttra sig. H*n vet också att snart är det min tur, men H*n har inte lika tur som mamma alltid har. En värre behandling är nära, det blir så varje gång.

Senare på natten när gråten har släppt så kommer tankarna på droger igen. Stilnoct, imovane, sobril, citodon finns i medicinskåpet, påläst om va det är blev H*n för längesen, men modet att sno några hade inte funnits, men nu efter många år i denna miljö så spelade misshandeln mindre roll än möjligheten att uppleva den känslan man fantiserat och längtat till under åratal av misär.

h*ns nyfikenhet och förväntningar hade slagits in. Ingen rädsla eller oro när mamma somnar på badrumsmattan. Eller när mannen i huset börjar bete sig som han alltid gör innan övergreppen startar. Lycka, sömn, eufori, känslor som var extremt sällsynta kom på momangen. I det ögonblicket sätter sig beroendet hårt runt barnet. Familjesituationen hade ju sen åratal innan skapat en nyfikenhet för droger som verkade göra folk lyckliga. Men nu hade h*en upplevt det själv, och effekten var fantastisk. Där sätter sig beroendesjukdomen fast.
Där är det helt sinnesjukt om du tror på "om inte ensam är stark, så blir ensam stark - om denne bara har den rätta tron".
Att detta är den totala motsatsen till det som behövs är så självklart det kan bli.


I liknande situationer så börjar beroendesjukdomen för många utvecklas. I denna familj gick detta beteende från generation till nästa. Miljön spelade stor roll. Samhället är inget problem innan man blivit beroendesjuk.

Hur fan har saker som "ensam är/är inte stark", "beroende-/behövandepropaganda" Med detta att göra.

De problem du beskriver påverkar beroende eter den har utvecklas.Den problem du beskriver gör det svårare att bli frisk beroendesjukdomen finns sen långt innan.

Hahahahahahaha gav mig morgonens första skratt och är jävligt bra liknelse dessutom

Jag anser ju precis som dig att alkoholism knappast är en sjukdom oavsett om WHO eller någon annan klassar det som en sådan. Ska jag jämföra en cancersjuk persons sjukdom med en människa som är "sjuk" pga sitt eget dagliga handlande? Tror knappast det...

Du har noll kunskap, inte gjort hundratals utredningar , forskat i åratal, skrivit ihop kriterier för vad en sjukdom är. Troligtvis inte äns läst en bok om det, efter skolåren. Skolan skippade du nog med eftersom du tror att den ynka fakta du tror dig känna till om ämnet, är likvärdigt eller snarare lägger who.s beslut som fel, medans du tror dg ha förstått hur det fungerar.

Hoppas du skäms för det gör fan jag för din skull.



Man får inte ge någon sparken pga en beroendesjukdom som påverkar arbete.

Behandling utan kostnad måste erbjudas. Inte lite kbt, mer behandlingshem.

Kakap0 Gav oss bägge ett skratt mitt var riktat åt hans puckade kommentar. Du tyckte nog det var kul för du trodde det var sant och klyftigt.....

Du tog ju inte med det viktigaste för att inte hamna i offerkoftans bekväma insvepning, nämligen att man måste tro på sig själv (den rätta tron) - något som inte innebär tron på de droger som "verkar göra folk lyckliga" som flyktmedel från annars så fullt verkliga (och jävliga) förhållanden.

Har man inte den rätta tron invecklar man en mental svaghet för något annat än sig själv. Så fungerar det över lag i den svenska jämmerdalen - är det inte droger som ska rädda en så är det läkarvetenskapen, statsväsendet eller något annat. Denna förbannade underkastelse.

Sluta skyll ifrån dig, inse individens ansvar för vad individen gör - oavsett om det rör sig om en ung tonåring.

Tillägg från annat inlägg:
Det spelar ingen roll hur mycket som skrivs eller läses om vad en sjukdom är - något som inte är en sjukdom kommer aldrig att bli en sjukdom. Vad du ägnar dig åt (och verkar förespråka) är självindoktrinering.

mvh
Mattias

Jag tänker mig ej låta bli uppläxad av en person som stavar ens med äns...

Jo man får faktiskt sparka någon om personens alkoholintag påverkar arbetet.

I dagens samhälle är det ganska likvärdigt. Bägge kan därför få sparken om det sker upprepade gånger. Men sannolikt den som är sjukast. I detta fall normalt alkoholisten, då denne riskerar vara sjuk en längre tid.

Sedan beror det på vilken typ av chef man har. Är det en som själv tar sig en stänkare emellanåt så kan det ge en bonus för anställd numero 2. Ringer man in och däremot säger: - Hej kan inte komma till jobbet idag, har nykterism. Då vete fan, då ligger man nog illa till.

Och hur löser vi kostnaderna? För det är väl ansvarsbiten du vill komma åt, eller hur. Blir kostnaderna lägre om vi lever enligt modellen de får skylla sig själva? Vad är din lösning? För syftet med tråden är väl att komma fram till att allt handlar om ansvar och pengar - det är väl vad du menar?

Många cancerformer beror ju just delvis på det, "det egna handlandet" som du uttrycker det, eller beslut individen tror att den fattar. Precis som alkoholism naturligtvis också beror delvis på det. Allt är väl ett samspel mellan arv och miljö, där andelen varierar beroende på sjukdom - åtminstone tills vi funnit hur generna påverkar i detalj för alla sjukdomar. Sedan bör man väl fundera över vad det är som styr handlandet också. Det är sannolikt också genetiskt. Men det har ju inget med minskat ansvar att göra bara för det. Har man anlag för att få en viss sjukdom, så bör man väl inrätta sitt liv efter att leva så man minimerar den risken, om man har möjlighet.

Så du menar på alvar att handlar om mental svaghet respektive styrka om en litet barn fantiserar om droger när dom finns i ens hemmiljö, i hela familjeträdet samt medfödd benägenhet till beroende. Jag visste att jag skulle testa knark som 8aåring även fast ingen i min närhet knarkade. Jag var jättenyfiken, inte för att jag mådde piss. Utan för att jag hade en dragning och nyfikenhet som jag inte rådde över. När jag väl testade så tyckte jag det var grymt. Blev mitt största nöje snabbt. Inte för att jag mådde dåligt och rökte gräs eller åt svamp för att jag skulle glömma min ångest. utan för spänningen, förväntan om hur det skulle kännas, skönt läskigt skulle jag bli knäpp, kommer polisen rushen när man lyckades haffa 10 E och klara sig utan torsk.

Verklighetsflykten blev viktigare desto mer jag blev beroende. Jag skyller inte ifrån mig alls jag blev inte tvingad att testa. Men jag blev beroende snabbare än ögat och jag tror inte det är vanligt att som litet barn fantisera om droger och hur dom känns. En medfödd dragning till att förändra mitt sinnestillstånd av nyfikenhet inte för att fly mitt dåliga mående. Sen som heroinist så var enda fokus att må bra och fly abstinensen, inte bajsa på sig på tåget eller att inte svettas som om jag vore i en bastu när andra tycker det är lagom.

Ja, jag menar på allvar att den bristande självbehärskning du beskriver beror på en mental svaghet gentemot den mentala styrkan det innebär att lägga band på sig och sin inneboende nyfikenhet.

Jag experimenterade själv med en del droger, men då i min ungdom, och fann en del saker vara riktigt sköna - men då jag inte gillade att förlora självbehärskningen jag fått i och med en sträng uppfostran så valde jag att lägga band på min nyfikenhet och började tänka alltmer istället, något som lett mig till mentala höjder den drogrelaterade "högheten" inte kunnat åstadkomma.

mvh
Mattias

Tycker väldigt synd om dig och ditt sätt att argumentera för att folk ska tycka synd om dig och din alkoholism.
Lycka till i livet, låt oss hoppas att din lever snart spricker!


100% säker på att om du ringer till din chef och säger att du är alkoholist, så får du sparken direkt.

Mest eftersom chefer inte är dumma i huvudet som folk som tror alkoholism är en sjukdom.

Att tro att alkoholism är en sjukdom är som att vara religös, fast värre.