Citat:
Vill inte utöka spekulationer och elaka kommentarer men..
Först & främst:
Att förlora ett barn är som att kastas ner i en svart bottenlös avgrund.Det tar
flera år att ta sig upp därifrån och man förändras som människa för alltid,
men är aldrig densamma.Å nej, man önskar ingen inte ens sin värsta fiende
att uppleva att överleva sitt barn för det är en oändlig sorg.
Missbruk grundar sig ofta i mental ohälsa- alltså det kan ligga diagnoser,
och/eller depressioner i botten som tar sig uttryck i missbruk.
Så oavsett hur föräldrar/ anhöriga beter sig så kan man ändå känna
att livet är hopplöst. Så ja det är lätt att skylla ifrån problemen
på familj men det ligger ofta mer bakom än så.
När man är tonåring vill man vara som andra inte sticka ut. Oavsett om ens
föräldrar är offentliga personer eller ej- så är man osams med sin
mamma och pappa i tonåren, det handlar ju om normal frigörelse.
Sedan får jag intrycket av att Maggan varit en väldigt engagerad mamma.
Som gick i från ett våldsamt förhållande inte främst för sin egen skull utan
för sin sons säkerhet. Hon var även den som hade huvudansvaret över barnen,
när näste man var på fotbollsturneringar när de levde i utlandet, långt-bort
från familjen. Hängt med barnen på deras olika aktiviteter, varit vaken och
väntat in sonen när han varit ute om kvällarna.
Dessutom när Isaks problematik blev tydlig, kämpade hon med näbbar
och klor för att få rätsida på hans liv.
Slutligen när ens barn dör ung, oavsett orsak, anklagar man ALLTID
sig själv som förälder! Så att få höra att allmänheten anklaga en för att
vara en dålig mamma, gör det ju knappast lättare att ta sig igenom
denna svåra tid!
Först & främst:
Att förlora ett barn är som att kastas ner i en svart bottenlös avgrund.Det tar
flera år att ta sig upp därifrån och man förändras som människa för alltid,
men är aldrig densamma.Å nej, man önskar ingen inte ens sin värsta fiende
att uppleva att överleva sitt barn för det är en oändlig sorg.
Missbruk grundar sig ofta i mental ohälsa- alltså det kan ligga diagnoser,
och/eller depressioner i botten som tar sig uttryck i missbruk.
Så oavsett hur föräldrar/ anhöriga beter sig så kan man ändå känna
att livet är hopplöst. Så ja det är lätt att skylla ifrån problemen
på familj men det ligger ofta mer bakom än så.
När man är tonåring vill man vara som andra inte sticka ut. Oavsett om ens
föräldrar är offentliga personer eller ej- så är man osams med sin
mamma och pappa i tonåren, det handlar ju om normal frigörelse.
Sedan får jag intrycket av att Maggan varit en väldigt engagerad mamma.
Som gick i från ett våldsamt förhållande inte främst för sin egen skull utan
för sin sons säkerhet. Hon var även den som hade huvudansvaret över barnen,
när näste man var på fotbollsturneringar när de levde i utlandet, långt-bort
från familjen. Hängt med barnen på deras olika aktiviteter, varit vaken och
väntat in sonen när han varit ute om kvällarna.
Dessutom när Isaks problematik blev tydlig, kämpade hon med näbbar
och klor för att få rätsida på hans liv.
Slutligen när ens barn dör ung, oavsett orsak, anklagar man ALLTID
sig själv som förälder! Så att få höra att allmänheten anklaga en för att
vara en dålig mamma, gör det ju knappast lättare att ta sig igenom
denna svåra tid!
Så rätt du har!