Var precis och röstade. Solen värmde min kalla hud, barnen lekte, flaggorna var hissade långt uppe i den klarblåa svenska himlen. En välkomnande höst med all dess charm, kramar om mig med en sentimental men ändå oviss känsla.
Det är demokratins dag i vårt fina land.
Mina händer kunde inte låta bli att lätt börja skaka samtidigt som mitt gamla brustna hjärta slår allt fortare.
Du har gått in i fel lokal, informerade mig en nätt och fin tjej i blå klänning.
Bakom det lilla mörkgröna båset kände jag mig som en terrorist och en svikare, varför känner jag såhär?
Men jag går med huvudet högt när jag långsamt promenerar tillbaka till mitt hem, med ännu en röst för våra modiga hjältar, Sverigedemokraterna.
Vackert skrivet och visst är det en sentimental känsla när man går till vallokalen andra söndagen i september. På något vis lite stolt och högtidligt men ändå lite tryckt stämning bland de som infinner sig. Sällan man reflekterar över hur andra människor försöker påverka dig så mycket som på en dag vart fjärde år, att stigmatiseras och frysas ut för sina åsikters skull. Det blev en känga åt åsiktspolisen, rövarkungen och deras påhitt. Leve demokratin och ske folkets vilja!
Jag velade fram och tillbaka mellan blankt, S och FP. Men efter debatterna som har varit så har det lutat mer åt FP eftersom jag inte vill ha den rödgröna röran.
Jag blir glad sålänge F! inte kommer in i riksdagen.