Jag tycker att det intressantaste sker då man går ner i mikrokosmos eller ut i makrokosmos.Man har nu med vetenskapliga ekvationer och metoder resonerat sig fram till en teori som säger att mikrokosmos, så långt vi kan betrakta det med instrument eller föreställa oss det matematiskt, består av små små strängar av energi.
Vad gäller makrokosmos så är jag inte helt med på det klara med vilken som är den allmänt accepterade synen på det hela men jag har hört talas om att man tänker sig stora membran som viberar emot varandra och på så sätt ger upphov till olika universa.
Min sammanfattning läcker säkert som ett såll här eftersom jag inte är så insatt i de vetenskapliga teorierna men det är när man närmar sig de matematiska ekvationerna och tankemässiga abstraktionerna som jag tycker att man börjar närma sig den verkliga gåtan rörande tillvaron.
Jag håller med om att verkligheten så som upplevelse tycks bestå av en betraktare, et subjekt alltså, och ett yttre objekt.
Jag undrar dock om verkligheten inte bör betraktas som ett ETT. Ett enda stort enhetligt sammanhang. När man analyserar min hjärnas materia ner till strängnivå, var upphör JAG att existera, och var tar det "yttre" vid?
Jesus talar ju om sin Fader och människan så som "sonen". Fadern och sonen är ett. Östärländsk religion talar ofta om att uppdelningen subjekt / objekt är illusorisk.
Kan det vara så att upplevelsen av att vara ett isolerat subjekt omgiven av ett yttre objekt går att arbeta sig förbi genom olika former av meditation eller vrängningar av psyket varpå man blir varse ett större sammanhang där det endast finns ett ETT. En enhetlig verklighet.
Jag bara spånar lite här.