Citat:
Ursprungligen postat av
VemKom
Apropå ovanstående jag har nog både rätt och fel. (Alltså min egen post och ingen annans)
Fel så till vida att det faktiskt görs en hel del försök att ta upp frågan. Det verkar inte saknas kunskaper om varken handel med försvunna flyktingbarn eller ankarbarnsproblematik hos expertis och politiker. Rätt så till vida att det aldrig verkar få något ordentligt genomslag eller fäste i debatten...inga twitterstormar eller uppföljning precis.
Apropå Yara så varnades det redan 2009 för släktplaceringar av ensamkommande.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/kontrollen-brister-nar-flyktingbarn-placeras/
Bra länk du skickade
Det börjar nu bli dags att se allvaret i hanteringen av barn - alla barn.
Polisen gör ett bra jobb. Dom siktar in sig på trafficking som ankarbarn många gånger handlar. Dvs när det har gått så långt som i Yaras fall, eller barn faller offer för pedofiler - då är det redan för sent.
Yara har blivit en larmklocka för mig och nu har polletten ramlat ner. Något som jag har anat kan hända, men inte riktig innerst inne, velat tro. För vårt land har väl utvecklats otroligt när det gäller synen på barn om man jämför 30-40-50talet. Eller?
Vad har vi för syn på våra barn idag? Vad är det för värden och normer som genomsyrar hela vårt samhälle när det gäller barn?
Jag har funderat mycket på hur Yara kunde leva i detta helvete tills hon mördades. Med vuxna människors tysta medgivande.
Jag tänker på vårdnadstvister som ökar lavinartat i Sverige.
Ett (annat) ex: en kvinna blir misshandlad av sin man, dom har 3 minderåriga barn. Mannen döms för misshandeln, paret skiljs och barnen bor hos mamman. Mannen har umgängesrätt med barnen, men kvinnan har svårt att få iväg barnen till pappan då barnen är rädda för honom. Mannen tar detta till domstol. Där dömer man att barnen ska bo hos pappan pga att mamman försvårar umgänget. Pappan har inte misshandlat barnen, ännu. De tre barnen flyttas omedelbart över till pappan som bor långt från deras hem. Mamman har inte sett barnen på 11/2 år idag.
Ex 2: en pappa som har haft kontakt med sin 9-årige son får plötsligt för sig att pojken ska börja bo hos honom varannan vecka. Sonen vill inte, mamman vill inte och pappans sambo vill inte. Sambon har dessutom blivit svårt sjuk i cancer.
Detta driver han i domstol - för våra skattepengar
Vad jag vill komma till är att: när jag tittar på dessa 2ex så förstår jag hur det
fruktansvärda kunde hända, Yara och många barn med henne. När och hur tänker vi på barnen? Hur tänker vi? Jag fattar inte...
Någon kommenterade Yaras biopappa att "han höll sig kvar vid köttgrytorna"
Någon annan, minns inte vem, tyckte att detta är ett rasistiskt påstående? Utveckla lite?