Homosexualitet är en psykisk störning

Du rättfärdigar mobbning och menar att man inte ska försöka forma samhället efter individerna som utgör det.

Du säger i princip att man ska acceptera hat och fördomar och lära sig att leva efter dem. Du verkar inte vara lagomt korkad ;-)

"By contrast, Regnerus relies on a large, random, and representative sample of more than 200 children raised by parents who have had same-sex relationships, comparing them to a random sample of more than 2,000 children raised in heterosexual families, to reach his conclusions."

Detta är felaktigt då en stor del av kritiken är att det inte är ett representativt urval som har gjorts.

Vidare Sherkat, D. E. (2012). The editorial process and politicized scholarship: Monday morning editorial quarterbacking and a call for scientific vigilance. Social Science Research, 41(6), 1346–9. doi:10.1016/j.ssresearch.2012.08.007

Och varför är inte urvalet representativt? De siffror du anger är beträffande "Americans between the ages of 18 and 39 report that their father or mother has had a same-sex relationship". Inte gällande amerikaner i allmänhet som du verkar tro.

Jo, det var av rent humanistiska skäl att man ansåg att folk som var sjuka -- vilket sodomiten inte var, den var ju bara en illvillig brottsling precis som en tjuv eller misshandlare -- inte heller skulle stå tills svars för sina handlingar på det sättet en "frisk" och sund människa gör. Det var Karl-Maria Kartbeny som började identifiera homosexuella som, ja, homosexuella; en grupp människor som är på ett visst sätt och inte gör vissa saker. Så föddes den homosexuella identiteten. Innan Kartbeny så ansågs det inte meningsfullt att göra distinktionen heterosexuell-homosexuell (begrepp som han förövrigt myntade), utan Kartbeny så hade diskursen som skapade homosexuella som en identifierbar grupp inte existerat (i varje fall inte så tidigt).

Det var Kartbeny som inspirerade flera psykiatriker som forskare kring människans sexualitet -- i syfte att få förståelse för hur man bland annat kan kontrollera befolkningsökningen för att förhindra social oro i de växande städerna, så det var ingen fråga om icke-ideologi där heller -- att just identifiera homosexualitet (och heterosexualitet till en början också) som sjukdom och inte sodomin som ett brott. Detta använde psykiatriker i Västeuropa som argument för att de skulle vårdas och inte straffas. Att det sedan inte blev mer humant är en annan sak, som jag dessutom tog upp i mitt inlägg om du nu inte läste det, oavsett vad så är det detta som blev startpunkten för en homosexuell subkultur och senare en homosexuell lobby och politisk organisering.

Böcker du kan läsa är bland annat One Hundred Years of Homosexuality av David Halperin och The Invention of Heterosexuality av Jonathan Ned Katz; där kan du läsa rätt mycket om hur psykiatrin lyckades "uppfinna" homosexualiteten (och heterosexualiteten för den delen). Uppfinna ska i detta sammanhang ses som att folk med sexuella preferenser riktade åt andra av samma kön som en själv innan 1800-talets slut inte såg sig tillhöra en särskild sorts grupp människor. Det fanns ingen kollektiv identitet kring sexuella preferenser på det sätt som vi nu tar för givet.


Vad du köper eller inte struntar jag i, det är fakta som är här i sammanhanget intressant. Du har inte visat på hur psykiatrin på 1800-talet bedrev mer vetenskap när de grupperade och klassificerade folk efter deras sexualitet och därefter satte en sjukdomsstämpel än när psykiatrin 100 år senare bestämde sig för att ta bort samma stämpel.

Psykiatrin har, förövrigt, från första början varit väldigt känslig för samhällsutvecklingen i stort. Det är inte konstigt, menar jag, att psykiatrin blev stor iom att stater världen över hade intresse att skapa den perfekta medborgaren. Det var under samma period som stater skapade än fler disciplineringsverktyg såsom skolan, militären, socialtjänster etc. Man levde efter idén om samhället och nationen som en organism och om delarna var sjuka, medborgarna exempelvis, så blev samhället som helhet sjukt; just därför sattes det in resurser på att förbättra människan och det är i princip det målet nästan all forskning haft sedan 1800-talet. Dvs, en väldigt värdeladdad forskning.

I USA så tog man bort det efter en omröstning. Det intressanta i sammanhanget är att det var de som ville ha kvar sjukdomsetiketten som argumenterade för att man skulle rösta om det. De trodde att de skulle vinna och valde därför just den metoden för att avgöra om homosexualitet skulle betraktas som en sjukdom eller inte. De missbedömde däremot situationen och förlorade, homosexualitet som sjukdom avskaffades 1973 i USA om jag minns rätt.

Om du ogillar metoden så får du skylla på de som ville behålla sjukdomsbegreppet, det var ju deras idé.


Djur, om vi menar icke-människor alltså, är inte homosexuella. Vad jag vet. Däremot så uppvisar många djur homosexuellt könsumgänge.

En som brukar avsky "Homosexualitet finns i djurriket!"-argumentet som mest och som skrivit om det är socialantropologen Don Kulick.

Det går inte att ha två pappor.
Att det finns de som spelar charader på temat spelar föga roll.

Här är en annan studie som anger liknande homosexuell demografi som Regnerus. Som att homosexualitet är vanligare hos minoriteter, att det är vanligare att homosexuella kvinnor har barn än att homosexuella män har detta, och att ha barn är vanligare hos minoriteter.
http://www.gallup.com/poll/158066/special-report-adults-identify-lgbt.aspx

Regnerus forskning påminner mycket om forskningen om bögar och pedofili på 80-talet. De har ungefär lika bristande metodologi, någonting som Regnerus och bögar-är-pedofiler-forskarnas fan-club sällan bryr sig om att förstå.

På 80-talet så valde många amerikanska forskare att definiera homosexuella, i pedofili-studierna, som någon som någon gång haft sexuellt umgänge med en av samma kön som en själv. Detta fick konsekvensen att man antog att om en 7-årig pojke blivit sexuellt antastad av sin far eller morbror, eller bror (ofta en man som var familjen nära) så var det inte bara pedofili utan även ett tecken på homosexualitet. Alltså, man ansåg att om en man som levt hela sitt liv heterosexuellt och som inte såg sig som något annat än heterosexuell, inte av omgivningen heller, förgrep sig (eller något i den stilen) sexuellt på en pojke så var han pedofil och bög. Det var helt enkelt forskaren som bestämde vem som var bög eller inte.

Med en sådan godtycklig grund kunde forskare, i fler länder än USA, framställa att (1) alla sexuella övergrepp mot barn görs av pedofiler (någonting man idag ställer sig tveksam till) och (2) att de var bögar i fallet där en man förgriper sig på pojke. Det är ingenting annat än hokus pokus med definitioner och klassifikationer som skapar en otrolig metodologisk sörja. Det är ytterst dålig forskning skulle jag säga. Men de som tycker om bilden av att bögar smyger sig fram och våldtar pojkar kommer givetvis strunta i att granska den forskning de på nätet letar fram. Så länge de kan läsa abstract och få fram det resultat de vill ha så presenterar de det helt utan hänsyn till hur metodologin, urvalet och analysen gått till.

En bok som jag kan rekommendera, som tar upp problemet med kategorisering i forskningen i allmänhet, är Kulturanalyser av Billy Ehn och Orvar Löfgren.

Nog ingen som någonsin påstått av alla pedofiler är homosexuella. Däremot är homosexuella kraftigt överrepresenterade beträffande pedofili även i modern forskning.

Beträffande Regnerus-studien kan man förstås framföra kritiken att det gällde föräldrar som enligt barnen någon gång haft en homosexuell "romantisk relation" och inte föräldrar som självidentifierar som homosexuella. OK, fortfarande så att barnen till sådana föräldrar har ökad risk för olika problem enligt studien.

Det går ju uppenbarligen utmärkt att ha två pappor. Tur att alla inte är bakåtsträvande babianer som håller bibeln under napp-armen.

Presentera deras metodologi på ett sakligt sätt och helst med dina egna ord då och publikationsår, tidskrift etc. Den enda samtida forskningen jag sett på fältet där det visats en kraftig överrepresentation har lidit av tyvärr samma metodologiska brister som den från 80-talet.


Fast frågan som varit hett i USA är huruvida homosexuella föräldrar är lämpliga som föräldrar och inte människor-som-någon-gång-ingått-i-en-"homosexuell"-romantisk-relation-men-som-skaffade-barn-i-en-heterosexuell-relation-och-som-splittrats är det.

Bögar och lesbiska som planerar att skaffa barn är troligen av den mer ekonomiskt och socialt tryggare sorten. I synnerhet då (framförallt bögar) de inte har lika stort intresse av att skaffa barn som heterosexuella (det finns till och med en falang av gaylobbyn i USA som anser att homosexuella inte borde få varken gifta sig eller skaffa barn då det riskerar att assimilera homosexuella till den heterosexuella kulturen) och att de saknar förmågan, för det mesta, att slentrianmässigt yngla av sig vilket gör att det är de som troligen är mest lämpade att skaffa barn som också gör det.

I USA är det ett större problem att fattiga människor med låg trygghet slentrianmässigt skaffar barn, safe sex is no sex-attityden är hyfsad vanlig, än att människor-som-någon-gång-ingått-i-en-"homosexuell"-romantisk-relation-men-som-skaffade-barn-i-en-heterosexuell-relation-och-som-splittrats öht taget skaffar barn och ett gigantiskt problem i jämförelse med homosexuella par som väljer att skaffa barn som nog får räknas, samhälleligt räknat, som ett icke-problem. Men är det någonting som du bryr dig om?

Ja, fast tvärtom. Att förse homosexuella par med barn är ett sätt att normalisera denna form av parrelation så att det blir fullständigt likvärdigt med det heterosexuella paret. Nej, jag gillar inte den vidriga ideologin som använder barn som redskap till att normalisera den homosexuella relationen. Var homosexuella fullt ut men ta skeden i vacker hand och inse att på vissa punkter skiljer den sig från heterosexuella relationen.
Sen återvänder du till att förringa de yttre omständigheter som inverkar på hur personer bemöts. Det är ett oansvarigt blundande för de faktiska omständigheterna. Att vi delvis inte kan påverka tar ni som ett giltigt skäl att kapitulera fullt ut. I viss mån lägger ni skulden på offret själv. Skulle inte förvåna mig om du är anhängare till ideologin att man får vad man förtjänar, att allt är upp till en själv.

Även här har du fel. Den moderna forskningen visar att homosexualitet är överrepresenterat hos pedofiler (jag är dock inte helt insatt i det forskningsområdet och även här kan det finnas metodologiska svagheter), och det är inte samma sak.