Den STORA tråden om Citalopram (erfarenheter, biverkningar osv.)

Alla kroppar är olika men om du tagit dem bara tre dagar så tror jag inte du kommer känna av mycket alls, om du ens kommer känna av något.. Det värmer i hjärtat att du vill försöka klara dig utan, dessa psykpiller är helt galna för hjärnan, det är jag ett levande bevis för och miljontals andra, även om det hjälper så stjälper det också, ty så många jag vet fått ett rent helvete till liv när dem försökt slutat.. Många klarar inte av att sluta och dem som lider sig igenom skiten som att man inte får hjälp av vården att gå igenom skiten för dem tror en inte så blir man total förändrar som person efter att gått igenom ett livs största kaos .. helt otroligt faktiskt, tänk om jag hade varit smart för några år sedan och insett att livet är inte en dans på rosor,. det kommer alltid vara up & downs, och att så länge man inte är sjukt jävla deprimerad och självmordsbenägen så borde man först söka hjälp på alla andra sätt innan man tar till dessa "lyckopiller" ty vilket helvete jag haft i 8 månader, rullar in på månad 9 och har utvecklat tinnitus, fortfarande brainzaps, muskelsvaghet, skakningar, akthasia vilket är något av det värsta du kan drabbas av, när kroppen är i extrem oro, kan varken sitta eller stå, så fort man lägger sig ner så springer benen haha, men det har bliviti mycket bättre , första månaderna var det ren KAOS och jag var riktigt sjuk nu kan jag ialf fokusera lite och få en liten inblick om vem jag är...
men nog blir man personlighetsförändrar efter att gått igenom en livskris i den kemiska obalansen som skapas i hjärnan när drogen tas bort och att den helt plötslig ska bli i balans efter flera års bruk av en drog som läkarna tror vet jag inte hur dem kan ha missat men men ..

kan ju också nämna att jag hade inget av ovanstående när jag sattes in på medicinen, mitt enda problem var att jag var lite nedstämd.. dum som man var , ung o pantad så litade man blint på läkarna.. nu vet man bättre..

Men sluta inte cold turkey oavsett , prata med läkaren och berätta att du vill sluta och försöka hantera din ångest på annat sätt osv, även om 3dagar inte är länge och 10mg är inte mycket så är jag livrädd för CT då jag gjorde själv en på 20mg , blev fan dödssjuk haha värsta jag någonsin varit med om ihela mitt liv.. Lycka till ialf 3 dagar har nog inte ens ssri:n börjat värka i din kropp så du kanske bara känner av lite yrsel och så men kanske inte ens det

Tar ju redan minimal dos så svårt att trappa ner Så det blir nog CT.

Har känt av yrsel och illamående. Samt känt mig väldigt distanserad från mina känslor. Visst känner jag ångest men den sköljer inte över mig på samma sätt den gjorde innan jag började. Kanske är placebo men tycker ändå jag känt av medicinen lite.

Ok CT på 3dagar kanske inte är så farligt även om jag är livrädd för just ct senarium haha men 3 dagar kan ja hålla med om är välidgt lite, 10 mg är lite men för att ja skulle kunna sluta var ja tvungen att gå ner 5mg o tillslut 2,5 mg innan min kropp pallade ändå fick ja utsättningssymtom :/

har du rejäl ångest och depp eller hur är det?

När det var som värst för mig så hade jag alla känslor man kan ha inom loppet av en timma, dessa perioder var sinnessjuka, 10min jätteglad, 10min jätte ledsen, 10min svinarg, var som att min hjärna försökte återkoppla alla känslor igen på något vis, sen hade jag en månad då jag grät i stort sett varje dag och såg inget ljus i det hela, den perioden gick också över, har stunder då extrem sorg överfaller mig men inte ofta längre, var också jätte känslig i början för all elektronik och ljud/ljus.. kunde inte titta på tv, det triggade panikattacker och gav mig migrän och svår ögonsmärta, kunde inte höra när andra pratade för trodde mitt huvud skulle sprängas det liksom ekade i skallen, detta pågick under cirka en månad också sen kunde jag äntligen börja titta på tv igen och sådant, det var som att ALLT stressade en , hjärnan var på högvarv 24/7 och det man istort sett kunde göra var att sitta ensam i ett mörkt tyst rum o försöka undvika stimulerande saker. ><

Ja, eller har haft depression mer eller mindre hela livet sen jag var liten unge. Men nu på senare år har ångesten börjat eskalera och blivit påtaglig fysiskt. Jag har varit i en egentlig depression i stort sätt hela 2014... Med det sagt är jag lite rädd för att ta en genväg till att bli bra. Depp/ångest har nästan blivit en del av min personlighet. Och det är det jag vill jobba med att få bort, och då känns det inte som medicin är det bästa. Tror att det kan bli så att det är medicinen som gör framsteg, inte jag. Vill inte vara beroende av något.

För de här dagarna på SSRI har jag knappt känt igen mig själv. Jag som brukar ha ett extremt rikt känsloliv är snudd på en zombie

Din berättelse behövs i utbildningssyfte , har du haft problem med psykdroger? Eller haft ett helvete att sluta med dem? Skriv din berättelse här

http://cepuk.org/201...escribed-drugs/

Du kan skicka in din berättelse t.o.m 28 april 2014

Vad svamlar du om? Kommer verkligen inte skriva nån jäkla berättelse. Trodde du hade i syfte att ge mig lite input i frågan huruvida jag ska sluta eller inte...

Nu skrev jag till dem som har haft ett helvete och vill berätta sin historia, inte till dig som använt den i 3dagar..

Första fyllan på citalopram idag är det så jävligt att man blir aprak på
5 öl ? Eller vad har jag att vänta mig ?

Ni som tänkt börjar med ssri se denna först http://www.uncomfortablynumb.com
Kort info om den http://truthman30.wordpress.com/2012/02/21/phil-lawrence/

Filmen dokumenterar svårigheten i att sluta med ssri

Jag har ätit Citalopram i drygt fem år och funderar på att sluta med det nu. Anledningen till att jag började från första början var allmän nedstämdhet och hysteriska humörsvängningar vid pms, sedan när en familjemedlem dog så bestämde jag mig för att sluta för första gången, mest för att kunna känna smärtan fullt ut och inte vara "skyddad" av antidepressiva, hur konstigt det än låter. Det gick inte vidare bra, jag slutade tvärt och utsättningssymptomen var inte att leka med. Hela världen snurrade och jag var tvungen att blunda för att ens kunna vrida på huvudet. I samråd med läkare fortsatte jag med tabletterna då denne hävdade att sorgkänslorna inte skulle mattas ut av tabletterna.

Nu har det gått några år och jag harvar fortfarande på mina 20mg/dag. Även om det är en låg dos känner jag direkt om jag glömt ta tabletten på 2-3 dagar. Hela huvudet blir mos, allt snurrar, paniken smyger sig på och allt känns bara otroligt konstigt.

Jag har börjat fundera lite på hur Citalopram påverkat mig under dessa år och det är i ärlighetens namn först nu jag ser ett samband med tabletterna och mina fyllor (blir jättefull, jättesnabbt, minnesluckor är mer vanligt än ovanligt) och bakfyllor (fullkomligt förstörd, kräks utan några som helst problem två gånger i timmen i 6-7 timmar), viktökning (15-20 kilo på tre år), brist på empati (helt obrydd om andra människors lycka och olycka), etc.

Fem år är lång tid och jag vet inte hur livet blir utan Citalopram nu kontra med förr. Känner bara att jag måste försöka vara utan en tid. Men hur ska jag lägga upp nedtrappningen? Vad är rimligt? Ska jag känna av mossigheten mellan tabletterna eller försöka hålla det på gränsen? Är det ens möjligt att hålla det på gränsen och slippa utsättningssymptom helt?