Citat:
Precis. Det fanns ju "nationalister" och "patrioter" runt om i Europa som stod på fel sida under andra världskriget och Tyskland hade all rätt i världen att köra över dem. Riktiga nationalister förstod vad som stod på spel, välkomnade tyska armén och sökte sig till Waffen SS - idiotnationalister gick med i "motståndsrörelser".
Liknelsen med andra världskriget och den enorma ödeskamp som det kriget utgjorde är helt klart relevant. Då fanns Tyskland med allierade på ena sidan och det var till stor del ganska klart vad de stod för, om man hade lite koll. Kommunismen var ett stort och levande hot för många i Europa då bolsjevikrevolutionen i Ryssland och revolutionsförsök runtom i Europa låg ganska nära i tiden. Media var mer varierad och folks yttrandefrihet var större, så det fanns möjlighet att sprida olika budskap om t.ex. judefrågan. Folk var inte heller alls lika hjärntvättade som idag. Samtidigt så framstod nog inte hotet från den internationella judenheten som direkt överhängande för många i dåtidens Europa. Nästan ingen kunde föreställa sig ett framtida Europa översvämmat av MENA-folk, negrer och asiater. Nästan ingen kunde föreställa sig ett samhälle så bisarrt, surrealistiskt och sjukt som dagens västerländska samhälle. När Tyskland invaderade och ockuperade vissa länder så var det därför ganska naturligt för många att vilja slåss mot Tyskland. I ett större perspektiv så hade de fel, men kan i många fall ursäktas med att de inte visste bättre.
Idag är skiljelinjerna kanske inte lika tydliga, samtidigt som de i vissa avseenden är tydligare än då. Det är dock anmärkningsvärt att personer som kallar sig för nationalister trots överflödet av information på internet inte har större förståelse för hur samhället och världen fungerar. Varför blev de ens nationalister kan man ju fråga sig? Kände de bara i magen att de inte gillade kaxiga och skräniga spännblattar eller hur gick det till? Läste de ingenting på nätet eller på annat håll som fick dem att fundera och omvärdera systemets bild av verkligheten? Att bli nationalist är ju idag också att bli dissident. Om man inte kommer från en icke-tänkande subkulturell bakgrund eller råkar vara uppvuxen i en av de mycket få svenska familjer som pryder födelsedagstårtorna med hakkors, så började man ju inte som nationalist. För de allra flesta så har vägen mot nationalismen inneburit en process av uppvaknande, omvärderingar och lärande. Hur kan folk gå igenom denna process utan att snappa upp helt centrala och klassiska budskap och teman?
Jag förstår inte riktigt hur det går till.