Föreställ följande scen:
Kriget har pågått i tre veckor, och de invaderande förbanden har inte lyckats får grepp på di svenske, som håller sig undan i skogarna och inte blivit gripbara. Ibland har prickskyttar skjutit bort någon fiende, ibland har små nattliga eldöverfall orsakat förluster. Moralen hos de fientliga förbanden är låg beroende på den svåråtkomlige fienden, den ovana terrängen och det usla vädret.
Det är en tidig morgon i början av november och förutom mörkret så ligger en ogenomtränglig dimma över landskapet. De fientliga vaktposterna har svårt att urskilja något med sina bildförstärkare. Allt som syns är dimma och fukt. Gryningen är snart här och då blir det nog inget överfall i natt heller.
Svagt börjar i fjärran höras ett okänt ljud. Är det musik? Är det demoner? Näcken? Ljudet blir
starkare. Fyra kanonskott fyras av. Plötsligt bryter hela helvetet löst och ur dimman kommer den svenska hären; väldig, vansinnig och
fruktansvärd. Anfallet bryter in i fiendens gruppering och snart råder full oordning och vild flykt med di svenske hack i häl.
Då har som fordom den svenska musiken fyllt sin roll i värnet av Fäderneslandet.