Citat:
Ursprungligen postat av
MrBiggus
Fast båda parter är ju förhörda och det är hemligstämplat. Något sammanhang finns ju där iaf.
Ur Annelies polisförhör inför Ingvar Isacsson 26/1 93
”Det var en sån titel att jag inte kunde tro att det var en psykopatfilm.Vi går Kungsgatan upp mot Sveavägen och svänger direkt till höger, mot Dekorimahållet. Vi går nästan förbi killen som står vid Dekorima… vi skulle titta på möbler, vi gick och pratade om möbler, jag var nyinflyttad… vi hade tid innan tåget skulle gå… och precis när vi kom förbi (Dekorima) så frågade hon vad klockan är, och…
”Var står hon då, står hon precis utanför Dekorima?”
”Det var så ljust där, antingen precis utanför dörren eller bredvid.”
”Han står stilla, eller möter ni honom?”
”Han står stilla där. Det måste vara det ljusaste stället där. Och så frågar hon vad klockan är, och så ska jag titta, och så har jag inte klockan på mej, och jag har alltid klockan på mej. Och då började hon skratta åt mej: ´du som aldrig brukar glömma klockan´. Och så ser hon killen och så går hon direkt till honom och jag följer efter. Och då händer det märkliga att hon tilltalar den här killen på finska, vad klockan är. Hon brukar aldrig tilltala nån på finska, om nu för att hon är finlandssvenska eller nåt annat. Jag är jättesur på henne för att hon inte vill det, det var verklig förvåning från min sida. Och så frågar hon hur mycket är klockan, och han bara tittar på henne – förmodligen är han så paff, jag kommer ihåg hans ögonkontakt, han blev så paff över att hon tilltalar direkt honom på finska. Jag reagerade också på det, plus att jag fortfarande är upprörd över filmen. Bara tittade på henne. Så svarade han inte och då tar hon honom i jackan här i kragen, ´kan du inte säga vad klockan är?´, fortfarande på finska. Eller ´Varför kan du inte säga vad klockan är´ säger hon. Och fortfarande säger han ingenting. Och så börjar jag förstå att det här är inte bra, på något sätt, så jag börja ta i hennes arm då, i jackärmen och vill att hon ska börja… då drar jag henne tillbaka mot Kungsgatan, för då har jag redan hunnit glömma bort att vi ska gå och titta i skyltfönster, då tycker jag att det är konstigt för han är så konstig då, och då hör vi…”
”Du upplever det som obehagligt?”
”Ja, jag känner att det här är inte bra liksom, plus det hjälper ju inte då med stämningen från filmen alltså, det kanske inte var så farlig stämning ändå men att det liksom… men i stort sett kändes det så.
Och sen så hör vi båda två det här att… han har den här walkie-talkien i handen då plötsligt… hon ser ju mera…”
”Har ni börjat gå då därifrån när ni hör det?”
”Nej, hon står fortfarande framför och jag drar i henne och vill att hon ska komma med, och så känner han att ´Jag är igenkänd´, allting händer på finska då.”
”Har han den här…”
”Den såg jag också, att han hade, walkie-talkien i handen. Men det är hon som har sett att han har haft en pistol så här under armen, men inte jag.”
”Ska vi stoppa lite här och ta en beskrivning av den här mannen. Vad är det för ungefärlig ålder på honom?”
”En vanlig ung kille, 25-30 år. Svårt bedöma ålder, men nånting sånt.”
”Det är det du kommer ihåg du ska berätta för mej, minns du inte så säger du att du inte minns.”
” … och mer allmänt… en vanlig kille, brunhårig…”
”Vi brukar köra i en viss följd.” ”Okej”
”Ungefärlig längd på honom?”
””Minst ett huvud längre än mej. Kanske 180-185 kanske. Han var inte liten, utan han var--- normal.”
”Anneli är själv…?”
”Lägg till en femton?”
”Hundrasjuttifem, hundraåtti, det är jättesvårt. Kan också ha varit längre men det vet…”
”Kroppsbyggnad då?”
”Normal. Inte tjock, inte smal.”
”Hårfärg?”
”Brunhårig. Inte ljushårig.”
”Hår? Lockigt, rakt?” – ”Nej, som du, Isacsson.”
”Kortklippt?”
”Ja. Sen kommer jag inte ihåg nånting. Om glasögon eller mustasch eller nånting, jag har för mig att han inte hade det men det kan jag inte garantera… Jag kommer ihåg hans ögon, men ögonfärgen kan jag inte säga. Men jag kommer ihåg hans ögon, att han var så förvånad. Den där minen.”
”Klädsel? Barhuvad eller huvudbonad?”
”Kommer inte ihåg.”
”Jacka, rock eller…?”
”Nä. Så där halvlång, typisk skinnjacka då var det. Kunde varit lite lång (trång?), kommer inte ihåg, kommer bara ihåg att den var halvlång och att det var en skinnjacka.”
”Mörk eller ljus?”
”Mörk. Mörkfärgad. Sen kommer jag inte ihåg något om skor eller… det är hans ansiktsuttryck som jag (???) och sen skinnjackan och det då.”
”Den där jackan, hade han den uppknäppt eller hopknäppt?”
”Inte sett, nej.”
”Walkietalkien då, hade han den… du upptäckte den så småningom, kan han ha haft den i handen redan från början?... Handskar? Då går vi tillbaka till situationen. Du står och drar henne i jackan, Ann /varför Ann?/ står fortfarande framför honom. Och då…”
”Då ser jag att han tar den här walkietalkien, att han har den i handen alltså, för jag har inte upptäckt det, och då upptäcker jag att han har den i handen… jag tittar först på honom, men jag tittar också på henne, över min förvåning fortfarande att han pratar finska med henne. För vi har just haft ett stort gräl före (på?) den helgen med andra finska killar då, varför dom inte pratar finska med mej. Jag vill ju prata finska så fort jag får en möjlighet, jag har ju inga andra.
Men i alla fall. Så säger han i wlkietalkien att ´jag är igenkänd´, på finska. Och han får svar från nån annanstans att ´bry dej inte om det. Dom kommer nu.´ Och då tar jag ännu hårdare på min kompis arm och så drar i väg henne. Och börjar gå raskt iväg upp mot Kungsgatan. Då kände till och med hon att det var obehagligt och så började vi gå. Vi springer fortfarande inte då.”
”Den här walkietalkien, var det en stor apparat eller en liten?”
”Jag kommer inte ihåg, men han hade den där.”
”Var det en antenn, en liten kort antenn eller en längre, om du minns?”
”Nej, inga detaljer alls, det är alldeles för länge sen. Utan jag bara kommer ihåg att han pratade i den. Den kanske inte var så stor heller i och för sig… och så har jag de här finska orden. Och sen promenerade vi, och sen kommer jag inte ihåg i vilken situation vi hör det, men så hör vi ett skott i alla fall, och det är strax efter och… ja, på samma sida fortfarande. Det är min minnesbild alltså.”
”Hur långt har ni hunnit när ni hör skottet då?”
”Kanske över Kungsgatan. Men jag är säker på att vi ser inte honom vid det tillfället när skottet går. Och det var ju en jättesmäll, så jag vet inte om det är ett skott eller två tillsammans, men vi uppfattade det som e t t stort skott. Vi kan ha passerat Kungsgatan, men…”
”När vi hör det här så tar jag tag i henne och börjar springa upp mot Sergels Torg.”
Varför historien inte är trovärdig ?
. Citat Annelie:
”Han står stilla där. Det måste vara det ljusaste stället där. Och så frågar hon vad klockan är, och så ska jag titta, och så har jag inte klockan på mej, och jag har alltid klockan på mej. Och då började hon skratta åt mej: ´du som aldrig brukar glömma klockan´. Och så ser hon killen och så går hon direkt till honom och jag följer efter.
1.För det första Annelie och Anki är på väg till bio. Då har du en tid att passa. Att veta vad klockan är, det är A och O när du ska på bio. Att du inte vid ett enda tillfälle svängt upp armen för att kolla vad klockan är före biobesöket är därför inte sannolikt. Därför måste hon varit medveten om att hon glömt klockan innan. Att kolla hur mycket klockan är, som du har på armen, går på en sekund.
Men hon är i stånd att ljuga en hel harang om denna historia, att hon upptäcker först efter biobesöket att hon glömt klockan hemma, som hon dessutom aldrig brukar göra.
Inte trovärdigt.
Citat Annelie
"Vi går Kungsgatan upp mot Sveavägen och svänger direkt till höger, mot Dekorimahållet. Vi går nästan förbi killen som står vid Dekorima… vi skulle titta på möbler, vi gick och pratade om möbler, jag var nyinflyttad… vi hade tid innan tåget skulle gå…"
2. Hur vet hon att hon har tid att kolla på möbler innan tåget ska gå, om hon inte vet vad vad klockan är?
Även om hon vet när filmen slutar, så reflexmässigt kollar man vad klockan är om man ska med ett tåg efter filmens slut.
Om hon inte innan märkt att hon glömt klockan hemma på väg till bion, bör hon absolut blivit medveten om att hon glömt klockan i detta läge.
Inte trovärdigt.
Annelie säger också att personen hon såg är brun hårig och kortklippt, som Isacsson.
I nästa läge kan hon inte svara på frågan om personen var barhuvad eller inte !! Då svarar hon: Kommer inte ihåg.
Inte trovärdigt.
Annelie säger: Citat
”Den såg jag också, att han hade, walkie-talkien i handen. Men det är hon som har sett att han har haft en pistol så här under armen, men inte jag.”
Fast det är Anki som ser att han har pistol så är det Annelie som drar Anki i armen för att gå därifrån.
Om Anki sett att han hade pistol, hade det naturliga inte varit att det är hon / Anki som drar Annelie fort som fan från platsen, eller hur?
Och hade det naturliga inte varit att hon sagt när hon kommit ett tiotal meter ifrån mannen -"Va fan han hade pistol i handen?
Och Annelie svarat -"PISTOL?? ÄR DU INTE KLOK- Hade han verkligen PISTOL?? Satana perkelää det såg jag inte- kom så springer vi...
Men inte ett ord om det.
Inte trovärdigt.
När de hör skottet och Anki sett att han hade pistol, och som sagt om det varit sant hade hon med absolut största sannolikhet sagt det till Annelie. Och De hade självklart direkt kopplat skottet till "pistolmannen", men inte ett ord om det, typ - Perkelä, satana nu tjöt han mä piitoleen!
Inte trovärdigt.