Citat:
Ursprungligen postat av
TheLucky
I ett sunt samhälle konkurrerar givetvis krafter inom etablissemanget med varandra om makten. Så sker märkligt nog inte. De aktörer som borde stötas ut och sållas bort - till exempel flera folkrörelser, åtskilliga tidningar inom gammelmedia, regeringspartier som Centern och Kristdemokraterna, flera universitetsämnen med mera – kan ändå hålla sig kvar eftersom de stödjer och hyllar makteliten i löfte mot att få vara kvar. Denna elit stärks än mer i och med att fler företrädare för folket istället blir lojala makten.
Detta är en viktig iakttagelse. Denna disconnect mellan vad som
borde ske i ett fritt, konkurrensutsatt "idé-kapitalistiskt" system och det som
faktiskt sker i Sverige.
Media frångår normal överlevnadsinstinkt genom att i ekonomiska ofärdstider skänka bort en stor marknadsandel till alternativa medier och Flashback, men också Twitter och Facebook. Mörkandet och mästrandet har lett till förändrade medievanor hos många i sig, men även PK-aktivisterna sviker sina egna propagandaplattformar genom att producera mer text och debatt i amerikanskägda sociala medier än i arbetsgivarnas kanaler.
Det som händer i journalist- och politikerkåren är
krympandets radikalisering. Inom KD och C sker inte en marknadsmässig breddning dit väljarna är, istället en intern utrensning av alternativa/traditonella krafter, en desperat PK-överbudskonkurrens om de färre kvarvarande stolarna.
Det finns ingen kollektiv opportunism, bara individuell kortsiktighet. Partiers och tidningars avsaknad av livsvilja är kanske en följd av samma individualisering och avståndstagande från gruppens bästa som gör att nationalstatens erodering ses som god och insikten att en självklar etnisk tillhörighet är en konkurrensfördel gentemot post-etniskt atomiserade "världsmedborgare" saknas.
Även SD är svårt ansatt av dessa interna radikaliseringskrafter som håller tillbaka kollektivet, RÖRELSEN. Besynnerliga utspel om etnicitet (av samma människor som samtidigt förenas av ett folkligt ganska inopportunt stöd till den ultraetniska staten Israel), brännmärkning av allierade alternativmedier som Fria Tider samtidigt som man odlar partiskadliga kontakter med Expo, "nolltoleransens" öppning för media att oavbrutet dreva om småsaker samtidigt som lojalister kan lyfta riksdagslön trots att de kallar afrikaner "aphelveten" och talar om bidragsparasiter.
Allt detta har en sjukt lagbyggande logik för den egna klicken: Just genom att hålla oförsvarliga linjer, just genom att tillgripa smutskastning istället för argumentation, just genom att visa de dubbla måttstockarna sänder man en signal till de egna och motståndarna. En
maktsignal:
Såhär är vi beredda att bete oss. Det är detta som krävs.
Då kan det bli status att hylla Israel samtidigt som man misstänkliggör svensk ungdoms legitima känsla för samhörighet. På kvällstidningen kan det bli ett bevis på renlärighet att bagatellisera våldtäkter av svenska tjejer och skriva inkännande om mördare med rätt kulör eller religion. Som "expert" kan man glatt hänvisa till de mest uppenbart bristfälliga samband för att försvara invandringen. Ju mer intellektuellt undermåligt, desto mer ideologiskt förträffligt.
Det man vill se, det som behövs är ett paradigmskifte där det istället blir status att hålla sig till sak och frankt påtala hur naken kejsaren är. Om det sedan är Reinfeldts, Helins, Ullenhags, Wolodarskis snopp som ska beskrivas. Eller till och med Jimmies.
