Det här reagerade jag på idag från rättegången:
Citat:
Delgivningen i slutet av 2012 var en av tre olika delgivningar. EGE såg att det var mycket pengar och undrade lite för sig själv hur det skulle bli nu. När EGE kom stod Piere utanför och såg mycket stressad ut. EGE märkte att hon kom vid en dålig tidpunkt. Pierre sa följande när hon lämnade över delgivningen:
"Det var synd att du kom nu, det var synt att du kom nu, då måste jag..." - han uppträdde väldigt annorlunda mot vad han brukade och han tittade på henne så starkt och stressat och väldigt spänt, på ett sätt som han aldrig hade gjort tidigare. Han brukade inte söka ögonkontakt annars, hon fick uppfattningen att han kanske var synskadad och kanske inte kunde läsa ärendena eller förstod ärendena så en stor del av hennes arbete var att förklara ärendegången och hur man kunde förändra sin situation. Han slirade undan med blicken många gånger när de satt ner och pratade om ärendena. Kanske skämdes han också. Den här gången skte han dock ögonkontakt på ett sätt han inte gjort tidigare.
De gicck igenom delgivningen som de brukade göra och Pierre förstod att huslånen var förfallna till betalning och att huset var på väg att bli utmätt.
http://rattegang-se.webnode.se/flakebole/
Vad hände där i hjärnan på vederbörande?
Vad var det han umgicks med för tankar i den situationen?
Vad var det han upplevde sig som tvungen att göra? 
(Men sedan inte gjorde.)
Här får jag kusliga associationer till tandläkaren som sköt ihjäl ett par kronofogdar
som infann sig på ovälkommet besök hemma hos denne för ett bra antal år sedan.
edit: Fanns det möjligen i återgivna situationen några intensiva ögonblick då vederbörande
övervägde att göra något ytterst drastiskt åt det hela, åt människan som stod där
framför honom åter igen med sina ekonomiska krav? Upplevde han sån desperat press att det tillfälligtvis väcktes förnyade tankar på att bruka blodigt våld?
Eller fantiserar jag iväg för mycket nu kanske?