Ställ era random astronomifrågor

Varför används inte sprängmedel för att skrapa på ytan på andra himlakroppar? Curiosity-roverns borr i all ära, men om den lade en riktad sprängladdnign på ytan så skulle den sen kunna återvända till sprängkratern för att studera det som kommit upp och det som syns i brunnen som sprängts fram. Och mer avancerat kanske sänka ned först en annan laddning i brunnen och därefter instrument i hålrummet den skapat. Sprängmedel är inte bara kompakt energi lastmässigt, det är dessutom rätt så fail safe jämfört med den komplexa mekaniken som har att göra med borrning eller grävning.

Så vitt jag vet är det bara Apollo-programmet som använt sprängmedel. Man placerade ut granatkastare som slungade iväg granater strax efter att astronauterna lämnat Månen. För seimiska ändamål tror jag. Finns det astronomiska skäl mot sprängingar i vakuum eller marsatmosfär eller lågt tryck eller nåt annat?

Sprängämnen skulle sprida ut organiska substanser över hela området och kontaminera den. Man skulle få en massa väldigt tvetydiga resultat som indikerade organiska kvävehaltiga substanser. T.om raketbränsle kan kontaminera en stor yta. Jag misstänker att man vill undvika sånt.
Och man borrar hål att placera sprängämnen i ändå. Man spränger inte "brunnar". Man borrar...

Häromdagen tittade jag på ett avsnitt av Into the Universe with Stephen Hawking. Programmet i fråga berörde tidsresor. Här konstaterades att en hypotetisk metod vore att färdas runt ett svart hål och på så vis sakta ner tiden till halvfart. Idag behandlades samma metod i Vetenskapens värld; här framhöll man dock en extremt mycket högre effektivitet. Jag minns inte de exakta siffrorna, men har för mig att det var något i stil med att en kvarts roterande kring ett svart håll kan slunga oss flertalet år in i framtiden. Vad stämmer? (Mm, jag kan förmodligen googla mig till svaret, men detta är roligare.)

Tiden går långsammare för en person som befinner sig i en rumtid som är relativt krökt, jämt emot för en person som befinner sig långt ifrån. Detta kallas "gravitationell tidsdilation".

Detta gör så klart att om du skulle befinna dig nära händelsehorisonten under en viss tid, skulle tiden för dig gå långsammare än för oss på Jorden. När du sedan återvänder (om du nu kan det), har vår tid fortlöpt snabbare än din.

Allt beror på hur nära det svarta hålet du är och hur länge du vistas där.

Gå tillbaka några sidor så var det faktiskt en som frågade precis samma sak. Skrev några svar till honom/henne om detta.
Formeln är i alla fall:

t'=t/(1-(2GM)/(Rc^2))^(0.5)

Där t' är tiden för en observatör "A" nära massan M.
t är tiden för en observatör "B" oändligt långt bort, eg en platt rumtid.
G är gravitationskonstanten.
R är observatörens "A" avstånd till masscentrum för massan M.
c är ljusets hastighet i vacuum.

En sak till, effekten finns här på Jorden också, men är oerhört liten.
GPS satelliter tar hänsyn både till den allmänna och den speciella relativitetsteorin eftersom man måste veta deras absoluta tid, relativt oss här nere.
Faktum är att tiden för oss här nere vid ytan går långsammare än för satelliterna, men deras hastigheter är också relativt snabba. Så tiden saktar in för satelliterna.

Så å ena sidan går tiden långsammare för oss pga att vi befinner oss vid ytan å andra sidan går den långsammare för satelliterna pga dras hastighet relativt oss.

Det finns en höjd där dessa två effekter tar ut varandra, så tiden så att det inte blir någon skillnad alls (omkring 3200km upp).

(Där den röda linjen korsar x-axeln här: http://demonstrations.wolfram.com/RelativisticEffectsOnSatelliteClockAsSeenFromEarth /HTMLImages/index.en/popup_2.jpg)

Wow, tack för det utförliga svaret! Vilken cool tråd!

Vad stöter rymdens yttre del emot om den expanderar? Om rymden nu ska anses vara som en ballong som expanderar?

Jaa du, då vi aldrig kommer att kunna se längre ut i världsrymden än där rymden expanderar < c så är jag rädd att du/vi aldrig kommer få ett svar på det...

Rent spontant vill jag säga att det känns som en onödig risk.



Jag gillar inte ballongliknelsen, jag gillar inte ordet expansion för det heller (finns dock inget annat), för det ger bildan av att något faktiskt växer utåt, men det händer inte. Vad som händer är typ att det skapas mer utrymme mellan punkterna i universum.

Skulle man inte rent av kunna säga att från vårt perspektiv är universum just nu statiskt?
Vi kommer ju aldrig någonsin kunna se utanför vår händelsehorisont dvs där objekt avlägsnar sig från oss i hastigheter > c? För universum är ju det vi kan observera, det övriga kan vi ju inte uttala oss om (än).

Vi kan se objekt som avlägsnar sig från oss med hastighet >c idag. När ljuset skickades ut så avlägsnade de sig inte med en hastighet >c dock.

Ju längre ut i universum man blickar desto äldre ljus stöter man på. Vi kan alltså med dagens teknik se uppåt 13,2 miljarder gammalt ljus.

Så min fråga är: Om man hade tillräckligt bra teleskop, skulle man då kunna beskåda 'big bang'?