Mej men så trevligt, ännu en "Kan jag dö om jag proppar i mig Alvedon?-tråd". Jag kan inte få nog av dem.
Det är svårt att säga exakt hur många Alvedon (eller hur mycket paracetamol rättare sagt) det krävs, och visste jag skulle jag inte tala om det ändå. Men jag kan, än en gång, berätta om när jag hade det tveksamma nöjet att vårda en patient som försökt med just detta (ta livet av sig med Alvedon, alltså). Han blev sakta allt gulare (tänk en Simpsons-figur ungefär) dag för dag, medan han blev allt mer dement eftersom levern och njurarna inte klarade att rena blodet från alla gifter. Hjärnan blev alltså koko.
Han sket på sig, mumlade en massa dynga och var allmänt behaglig att skåda tills han slutligen dog. Med sin kära mor som åskådare till hela spektaklet. (För den som undrar varför han inte helt enkelt fick en ny lever: Det var tydligen försent.) Och där har vi ju en aspekt till i det hela, kanske något pragmatisk och kall: Det finns folk som är leversjuka och väntar på en ny lever länge. När det nästan är deras tur kommer det in en fjortonåring som försökt ta sig av daga med en massa Alvedon och får den i stället, varpå den leversjuke faktiskt hinner dö i väntan. Känns inte helt fair tycker jag.
Vill man "dö på fläcken" finns ju en del tips, men ska man nu ta sitt liv får man väl ändå visa lite större intresse än att be andra om hjälp.
Självmord är en slutlig lösning på ett problem som faktiskt kan vara övergående. Sök hjälp i stället. För din egen skull, och för din familjs skull. Att få ett samtal där man får veta att ens far tagit livet av sig tillhör inte höjdpunkterna i ens liv. Trust me.