Den stora, allmänna opinionsundersökningstråden

Fp är rena ondskan och förtjänar mest att åka ut, dock tror jag inte det kommer hända. C och Kd är i grunden vettiga partier vars partiledningar kapats av nyliberaler, i synnerhet C. Göran Hägglund tycker jag mest synd om, jag tycker hela han utstrålar underkastelse inför Reinfeldt för att hålla ihop Allahiansen.

Fp ska helst försvinna oavsett vad, C och Kd måste tyvärr också försvinna så länge de beter sig som de gör.

Det verkar som om Sifos förra mätning från vilken förändringarna räknas var i juni. Upploppen i Stockholms förorter begav sig i maj. Ev förändringar i SD-sympatier borde ha gett utslag i junimätningen.

Kan romska sommarimmigranter ha påverkat sympatierna - kanske.

Jag tycker det finns tendenser redan nu som säger att båda stora partierna (m och s) kommer att göra minusval nästa år. En regering lär byggas runt nåt av partierna samtidigt som folket tappar förtroendet för ”segraren”.

Regeringen ska då ledas av ett parti med stukat självförtroende och samtidigt kommer ett växande parti att få allt mer utkristalliserad vågmästarroll. Kan bli spännande detta

Ungefär hur jag själv resonerar,men att M fortfarandeär så stora som dom är,kan jag inte begripa!!
Värsta med Folkpartiet är deras falskhet,och de snabba kasten att följa med vinden..

Jag förstår inte det här återkommande angreppet mot Folkpartiet att det skulle vara falskt? På vilket sätt är det ett parti som vänder kappan efter vinden? Språktestet för över tio år sedan?

Naturligtvis skulle S, V och MP kunna samarbeta i en regering, men skillnaderna är stora mellan partierna. S är ett stort parti med ambitionen att vara statsbärande och ta ansvar för nationen - man är också i princip för ekonomisk tillväxt och positiv till teknikutveckling. V och MP är partier som aldrig ens suttit i en regering, och driver mest egna nichfrågor, varav en del blir besvärliga för sociademokraterna - MP är ju i grunden mot ekonomisk tillväxt och ofta teknikfientliga. V har en del av dessa drag och har kvarvarande spår av antidemokratism och revolutionsromantik.

Problemet är ju att SIFO siffrorna liksom de flesta andra oppinionsinstitut indikerar att S+V+MP bara skulle bli en minoritetsregering, och hur skall en sådan regering - särskillt om MP och V fått påverka dess politik kunna få stöd av mittenpartierna -eller SD? Då skulle en S+FP minoritetsregering fungera bättre och skulle kunna ha hoppande majoriteter. Tyvärr sätter nog FP partiegoismen före nationens intressen, och vägrar därmed att samarbeta med sociademokraterna...

Enda möjligheten som jag ser de är att S stärks kraftigt, men det har vi inte sett något av hittills.

Åkesson tänker VÄLDIGT kortsiktigt när han talar om att SD skulle kunna vinna på att KD och C blir kvar i riksdagen.

Det tror jag inte.

Nu gillar ju SD att beskriva sig en "tredje ståndpunkt" som saknar svagheterna hos befintliga partier och ändå har alla deras styrkor, och det tror förstås bara stollar på.

Det som partiets historia visat är snarare att man har (defacto) en i huvudsak borgerlig grundsyn, och att kunna samarbeta med Alliansen (vare sig organiserat i långt bort liggande framtid, eller informellt och "tyst" i en näraliggande framtid) bör vara mycket enklare än att på något sätt samarbeta med en S-MP-V-konstellation.

Nu pekar ju det mesta på att SD tar väljare (sympatisörer, för närvarande) från Alliansväljare och högersossar (om uttrycket tillåts, ingen förolämpning avsedd). De väljarna förlorar man lätt som en plätt om man ens passivt stödjer en "rödgrön röra". Jag skulle påstå att det inte finns någonting i deras partiprogram eller politik som SD-väljare egentligen vill ha och att S-MP-V skulle gå SD till mötes annat än i någon tramsfråga är helt otänkbart.

Att i det läget önska sig ett utarmat och kraftigt försvagat borgerligt alternativ, där man inte på något sätt kan samarbeta och i stället få en stark rödgrön röra på halsen, kanske till och med som inte behöver SD alls - det vore helt enkelt inte bra. Dels får man då klä skott för en valförlust ("they took our votes") dels får man rent sakpolitiskt fyra år i total öken.

Betydligt bättre med en riksdagssituation där SD blir "tungan på vågen" och håller endera blocket (vilket som nu blir störst) i ständig vaksamhet över vad man vågar lägga fram och vad man med automatik inser kommer att förena SD och opposition.

Utan KD och/eller C blir ju en tillräckligt stark s-v-mp-koalition mycket troligare.

Och man har haft nästan sju år på sig för att förverkliga detsamma, men icke.

Sveriges problem med FP, är att partiet är internt splittrat. Det finns en liberal sida och en vänstersida. Dessa båda sidor växlar vid ledningen; Westerberg och Leissner var vänster, medan Leijonborg och Björklund är liberala (liberala med svenska mått mätt alltså). När Björklund en gång avgår, så är det sannolikt att vänsterfigurer som Ullenhag eller Birgitta Ohlsson tar över, vilket kan ge helt vettlösa följder.

FP är en "loose cannon" och man har ingen aning åt vilket håll det bär nästa gång. De idéer som frodas inom partiet är därtill sådana som öppna gränser, republikanism och övergivande av kärnfamiljen.

FP är helt enkelt ett farligt parti, och tveklöst det obehagligaste på den ljusblåa sidan.

Den största potentiella förändringen om Birgitta tar över är typ att FP tar ställning för individualiserad föräldraförsäkring. Knappast en "loose cannon". Om nationalkonservativa tycker att FP är ett farligt parti så gör inte det mig nåt. De är inte en målgrupp.

Händelser som kravallerna brukar nog ta lite tid på sig för att ge effekt i opinionen. Alla tiggande romer som numera finns nästan överallt tror jag däremot har haft stor effekt. Jag känner en hel del innerstadsbor i Stockholm som är lite lagom vänster och liberala i de flesta sammanhang, men de spyr verkligen galla över dessa romer. De vill ha bort dem. Då kan man ju tänka sig hur folk som inte är lika fisförnäma i mindre städer (ja de finns överallt numera) reagerar när lortiga romer parkerar sig utanför den lokala matbutiken. Folk tycker inte synd om dem och folk blir bara förbannade när media och politiker håller på och mjäkar sig.


En sak till som jag faktiskt tror har spelat roll, även om den inte uppmärksammats så mycket är väl det här med att papperslösa numer har rätt till avancerad tandvård mot en avgift på 50 spänn. Alla partier utom SD röstade för förslaget om att inte bara ge illegala invandrare mediciner, sjukvård och utbildning utan alltså också akut tandvård. Då snackar vi om en förmån som inte ens svenskar har. Varför ska en person som inte betalar ett öre i skatt (och begår ett brott) få sina tänder fixade för 50 spänn när det kan kosta mig tusentals kronor? Väldigt svårt att försvara en sån grej. Om jag vore Åkesson så skulle jag utnyttja den frågan hänsynslöst. Jag tror att många som inte känner till detta än kommer att bli fullständigt chockade.


Sen så är det väl som så att SD inte behöver göra så mycket för att öka. Stödet ökar i hög utsträckning därför att missnöjet med alliansen och de rödgröna är så stort. Moderaternas tapp till SD börjar ju nu nå besvärande nivåer, men så går det när "de nya moderaterna" helt överger klassiska högerfrågor.

Folkpartiets totala kollaps under de senaste årets väljarbarometrar uttrycks mycket enkelt i två ord:

E R I K
U L L E N H A G

Detta vidriga kräkmedel till svamlare kan rimligtvis inte gå hem hos fler än 2-3 individer av 100. Många folkpartister bör sannolikt ha lämnat partiet enkom på grund av denna lilla obehagliga råtta.

Lägger man sen till de nästan lika motbjudande frontfigurerna Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström är det ett under att inte FP hamnar på minus i opinionsundersökningar. Det hjälps föga att partiledare Björklund är en ganska hygglig och snabbtänkt karl som stundtals är underhållande att lyssna på när han läxar upp socialister.