"I början av 70-talet blev situationen för Olof Palme och hans familj för första gången
verkligt hotfull. I Sverige hade Vladimir Rolovic, en av Titos vapendragare från kriget,
ackrediterats som Jugoslaviens ambassadör. Kroaterna rasade. De ville inte ha Rolovic här,
en man som de sade sig ha sett samla ögon från hängda frihetskämpar i en zinkhink
under alléträden i Belgrad.
Olof Palme och hans familj sattes under bevakning av Stockholmspolisen.
Redan efter någon dag fanns nyheten om Olof Palmes livvakter och bevakningen av radhuset
i tidningen Expressen med bilder och allt. Lisbet Palme blev ursinnig. Det föreföll rätt klart
att det var en Stockholmspolis som hade skvallrat för tidningen och tjänat några
skattefria tusenlappar.
Den dåvarande rikspolischefen Carl Persson bestämde då att bevakningen under hans
överinseende skulle skötas av säkerhetspolisen, vilket skulle garantera fullgod sekretess.
Samtidigt gav det förstås Calle Persson osökta möjligheter till ökad kontakt med statsministern,
vilket kunde behövas eftersom det hade börjat knaka betänkligt i hans relationer till
kanslihuset. Hur det i praktiken blev med Olof Palmes säkerhet kan diskuteras.
En kväll skjutsar två säkerhetspoliser honom till Arlanda.
Ute i mörkret på Uppsalaslätten exploderar det högra framdäcket på den blå Volvobilen..
Det är knappt om tid. Poliserna börjar frenetiskt byta hjul på bilen.
Sveriges statsminister ställer sig och liftar med resväskan i ena handen.
En hjälpsam bilist stannar efter bara några minuter och Olof Palme hoppar in bredvid föraren.
De två livvakterna står kvar på vägrenen och ser den person de är satta att skydda
försvinna bort i en främmande bil.
Olof Palme kom i tid till flyget.
Livvakterna var länge lyckligt ovetande om att den man som gav statsministern lift var kroat."
Ur "Olof Palme är skjuten" av Hans Holmér.
En ganska orädd och företagsam statsminister minsann...