Podcast av Alex Schulman & Sigge Eklund

Är det mig du syftar på? Jag har aldrig skrivit att jag tycker det är störande. Däremot undrar jag varför de alls var ditbjudna, då jag inte tycker de är så kompatibla med en mer intellektuell tillställning. Varför ska man "Lätta upp" en sådan? Var sak har sin plats.

Min iaktagelse angående mediastekargenerationens oförmåga att närma sig Bergman och Noren och andra stora konstnärer på annat vis än genom att de är häftiga kändisar (typ att det är roligt att se dem på NK eller läsa skvaller om deras sommarhus) snarare än att förmå uppskatta deras verk gäller inte bara A&S utan även F&F. Det var mer konstaterande än kritik.

Ingmar Bergmans värde ligger i hans filmer.

/../ Får väl vända lite på det och fråga varför inte?

Nu slog de väl i alla fall spiken i kistan för det evinnerliga tjatet om autenciteten i podcasten när de sa att den går att betrakta som autofiktiv.

å fan det missade jag. Det betyder alltså att de saltar en hel del historier och blandar ut dem med fiktion? Trist kan jag tycka. Vill jag ha fiktion så köper jag hellre en roman.

Nej det tycker jag inte. Det måste väl kunna finnas delar av offentlighet och kulturliv där inte Schulman och Eklund har en naturlig plats? Eller menar du att det skulle vara "pretto" att inte bjuda in Adam Alsing i en paneldiskussion om Sartre?

Jag tycker Sigge och Alex funkar utmärkt i sin kontext, som är podcast, shulman show och bloggar; de är skojiga mediabrats som snackar lättsamt om föräldraskap, kändisanekdoter och tillkortakommanden. Men det är väl inte nödvändigtvis något som passar in i exakt alla sammanhang.

Intressant avsnitt, blir mer och mer övertygad om att de är ena riktiga korkskallar som swimp78 uttryckte det någon gång.

Blandade reflektioner:

Det här med Sigges farfar och hans "hat" mot Bergman känns rätt typiskt. Nu verkar det ju förvisso ha rört sig om någon slags personkonflikt men det är helt uppenbart något med Bergman som är jävligt provocerande för en viss typ av män (nu tänker jag inte på Bergmans privata svineri utan hans konst). Jag är nog lite för ung för att riktigt förstå hela det här fenomenet men det verkar röra sig om någon slags avsky mot det här porösa sentimentaliserandet Bergman sysslar med. Praktik vs teori, typ. Anyway, tillbaka till podcasten. Alex motfråga när Sigge hade berättat om "hatet" var alltså ifall Sigge hade ärvt "hatet". Jag vet inte vad ni tycker men för mig är det ett väldigt konstigt sätt att se på saken, men för Alex är det uppenbarligen helt naturligt. Han ogillar ju Hasse Alfredsson exempelvis. Bra att Sigge har distans till det hela.

Men jag gillar att Alex på ett oskyldigt sätt försöker dra ut Sigge och visa upp honom som den pseudointellektuella figur han är. Om det var Posören Sigge som stod i bokhandeln bland kulturtanterna etc.

Fadäsen med Jannicke Åhlund(?) var bara pinsam, och allra mest pinsamt var att Sigge drar upp hela händelsen inför allt kulturfolk när samtalet ska handla om Knausgård och hans litteratur. Herregud, vilken självupptagenhet. Helt olidligt. Frågan i sig om personkulten var det inget fel på men att ta upp skiten med biostolen och utskällningen, jag vet inte. Pinsamt bara. Alex passar också på att håna henne i podcasten såklart för uttalet av Knausgård... De lär knappast bli inbjudna igen.

Avslutningsvis vill jag rekommendera alla att läsa Laterna Magica av Ingmar Bergman. En av de vackraste böcker som har skrivits på svenska skulle jag tro. Jag har ingen aning om vilka litterära förebilder Bergman har men det finns något Hjalmar Söderbergskt över hans sätt att skriva. Melankolin vandrar liksom mellan orden och raderna för att prata siggiska.

Intressant avsnitt, blir mer och mer övertygad om att de är ena riktiga korkskallar som swimp78 uttryckte det någon gång.

Blandade reflektioner:

Det här med Sigges farfar och hans "hat" mot Bergman känns rätt typiskt. Nu verkar det ju förvisso ha rört sig om någon slags personkonflikt men det är helt uppenbart något med Bergman som är jävligt provocerande för en viss typ av män (nu tänker jag inte på Bergmans privata svineri utan hans konst). Jag är nog lite för ung för att riktigt förstå hela det här fenomenet men det verkar röra sig om någon slags avsky mot det här porösa sentimentaliserandet Bergman sysslar med. Praktik vs teori, typ. Anyway, tillbaka till podcasten. Alex motfråga när Sigge hade berättat om "hatet" var alltså ifall Sigge hade ärvt "hatet". Jag vet inte vad ni tycker men för mig är det ett väldigt konstigt sätt att se på saken, men för Alex är det uppenbarligen helt naturligt. Han ogillar ju Hasse Alfredsson exempelvis. Bra att Sigge har distans till det hela.

Men jag gillar att Alex på ett oskyldigt sätt försöker dra ut Sigge och visa upp honom som den pseudointellektuella figur han är. Om det var Posören Sigge som stod i bokhandeln bland kulturtanterna etc.

Fadäsen med Jannicke Åhlund(?) var bara pinsam, och allra mest pinsamt var att Sigge drar upp hela händelsen inför allt kulturfolk när samtalet ska handla om Knausgård och hans litteratur. Herregud, vilken självupptagenhet. Helt olidligt. Frågan i sig om personkulten var det inget fel på men att ta upp skiten med biostolen och utskällningen, jag vet inte. Pinsamt bara. Alex passar också på att håna henne i podcasten såklart för uttalet av Knausgård... De lär knappast bli inbjudna igen.

Avslutningsvis vill jag rekommendera alla att läsa Laterna Magica av Ingmar Bergman. En av de vackraste böcker som har skrivits på svenska skulle jag tro. Jag har ingen aning om vilka litterära förebilder Bergman har men det finns något Hjalmar Söderbergskt över hans sätt att skriva. Melankolin vandrar liksom mellan orden och raderna för att prata siggiska.

Bra inlägg. Dock var ju Kn"ä"usgård-händelsen, samt uttalet i sig och biostolen och allt väldigt illustrerande för den viktiga sakfrågan om personkulten, så jag tycker det var relevant.

Personligen har jag väldigt svårt för filmerna och Laterna Magica. Som svensk har jag mycket svårt att förstå Bergmans framgångar.

Incidenten med Jannike Åhlund var högst relevant. Jag tror det Bergman allra minst ville var att fokus skulle flyttas från hans verk till hans person.

Människor som Jannike förstör kulturen. Istället för att skapa diskussion kring verken och dess betydelse så skapas denna hype kring Bergman (Eller andra konstnärer). Hypen i sin tur gör att människor i allt mindre grad studerar och drar egna slutsatser kring verken på grund av att de går in med inställningen att det kommer vara GENIALT!

Konstens viktigaste funktion är inte Konstnär > Verk. Utan Verk > Mottagare. Det mediet är det relevanta. Vi är på väg mot något där det enda relevanta är Konstnär.

Och: ärver ni också hat? Jag nämnde det i mitt längre inlägg tidigare och efter en diskussion med ett par bekanta så kanske det inte är så udda? Jag är lite osäker här.