Citat:
Ursprungligen postat av saftad_burk
Visst är det så! Det är väl överlag ett av hans mest flitigt spelade stycken. Kanske inte högst i kurs bland kännarna, men asch, jag gillar't som fasen. Ang. op 87 blev jag inte så imponerad, men den ska ges fler chanser.
I övrigt tror jag att jag gillar Prokofiev mer. Första och femte symfonierna, Löjtnat Kijé-sviten - jäkligt bra. Vet inte om Sjokastovitj har något som kan mäta sig riktigt. Tycker att det ofta blir för experimentellt. Vad tycker ni andra i tråden?
I övrigt tror jag att jag gillar Prokofiev mer. Första och femte symfonierna, Löjtnat Kijé-sviten - jäkligt bra. Vet inte om Sjokastovitj har något som kan mäta sig riktigt. Tycker att det ofta blir för experimentellt. Vad tycker ni andra i tråden?
I jämförelse med Bachs preludier och fugor är Sjokastovitjs Op.87 inte i samma klass och jag kan förstå om du inte blev så imponerad. Bra tanke dock att du ska ge musiken en chans.
I övrigt, intressant att just diskutera ryska storheter och att jämföra Sjokastovitj med Prokofiev. Egentligen håller jag mig främst till barockens och klassicismens storheter som Bach, Vivaldi, Telemann, Quantz, Haydn, Mozart med flera, men finner inget fel att någon gång kunna lyssna på nyare klassisk musik. Prokofiev har jag inte lyssnat på så mycket men hans första symfoni i D dur "Den klassiska" gillar jag.
Vad gäller Sjokastovitj så kan jag hålla med om att hans musik är experimentell och ofta känns för svår. Tror dock att det beror mycket på att vi befann oss i en tid då nya stilar utvecklades, ny spelteknik och tolvtonstekniken (fritonal musik) kom till och som småningom blev allt vanligare. Vissa musikteoretiker hävdar att det var Arnold Schönberg som under tidigt 1900-tal introducerade den då nya tolvtonstekniken, bland annat efter att kompositörer redan i slutet av 1800-talet mer och mer släppte på de tonala och melodiska/harmoniska skalorna.
Kan för övrigt tillägga att många av dagens klassiska kompositörers musik består av totalt oväsen och är tio gånger mer experimentell än exempelvis Sjokastovitjs musik. Att då finna nutida kompositörer som komponerar mer njutbar musik gör i alla fall mig väldigt glad.
Har faktiskt startat en tråd här på FB om sådana kompositörer.
https://www.flashback.org/t2107376
Just nu lyssnar jag på Telemann - Divertimento i Ess dur (TWV 50:21).
http://www.youtube.com/watch?v=YoJXYKESN28
Förutom att jag uppskattar Telemanns kompositioner tycker jag även att han är intressant som person (vad gäller tänkande kring musik). Dels levde han ett långt liv från 1681 till 1767 och fick uppleva såväl barocken som utvecklingen till de förklassiska stilarna som utvecklades omkring år 1750. Trots att hans kompositioner, inklusive de senare, är kontrapunktiska och klassas som barockmusik finner man som sagt förklassiska harmonier i vissa utav hans senare verk (till exempel i hans trippelkonsert i A dur för flöjt, violin och cello ur Tafelmusik från 1733 http://www.youtube.com/watch?v=1TNnkudruig). Trots detta tyckte han år 1751 att nyskapad musik vid den aktuella tiden var för enkel och saknade de komplexa kontrapunktiska elementen.
Dels finner jag det intressant att Telemann trots påpekandet att inte vara så förtjust i konsertformen ändå ha komponerat omkring 120 konserter för mellan ett och fyra soloinstrument med stråkar och generalbas (åtminstone som finns representerade i TWV-katalogen).
)
) Var lite som sista tio, tjugo sekunderna i andra satsen i Kijé, hur soloinstrumentet (en oboe?) verkar avbrytas mitt i en slinga eller melodi, innan det "logiska" slutet på slingan är nått - man får aldrig höra det riktiga slutet. Stycket avrundas i något underligt antiklimax och där sitter man, med en olustig känsla av att man nyss gick miste om någonting samtidigt som man fick det. Samma sak i Schnittkes pianokonsert men där är det inte lika subtilt eller stiligt inbakat.
