Hade man bara fått ha två matcher på video skulle jag valt Argentina-England 1986 & Italien-Argentina 1990. Det finns helt enkelt så mycket symbolik i de matcherna att det inte är sant.
Hm...kan man välja Argentina-Brasilien -90 också när brassarna dominerar totalt men Maradona plötsligt dribblar av fyra man & frispelar Caniggia som skjuter bort Brasilien ur turneringen?
Han var aktiv under en tidsperiod som var ideal på ett sätt för att bli en sådan ikon. Folk hade tillräckligt med media för att insatserna på planen skulle kunna få stort genomslag men folk hade inte så mycket media som idag då man drunknar i allt möjligt att man blivit totalt blasé. Idag har även de fattiga rätt mycket prylar & internet & allt möjligt så det där med att folk lever för fotbollen blir inte riktigt samma grej kanske.
Fast visst kan det vara rätt galet även nuförtiden. Det visade ju inte minst den där filmen från Maradonas Neapel-besök.
Maradona hade fan varit omöjlig nuförtiden. Världens bästa spelare och samtidigt oerhört kontroversiell utanför planen. Ofta på ett politiskt sätt, men också genom att umgås med gangsters…
Omöjligt!
Marchisio gick ut med ett föga kontroversiellt uttalande för ett par dagar sedan:
The midfielder made the comment during an interview with the Corriere della Sera, in which he was asked if there were any players who stirred up a healthy dose of antipathy in him.
“It’s not any particular face, but a team, especially after the rough Coppa Italia and Italian Super Cup Finals: Napoli.
“When I am faced with Napoli, something goes off in me.” http://www.football-italia.net/29312/marchisio-i-cant-stand-napoli
Och Napoli svarade så som man tydligen ska numera. Genom att vara kränkta:
“Marchisio’s comments represent a grave insult towards Napoli and all of Italian football. We are surprised that a player of his stature and who plays in such a prestigious club would say things like that.
“We hope it is only a misunderstanding and await clarification from the player and from Juventus.” http://www.football-italia.net/29317/napoli-marchisios-grave-insult
Vafan vi behöver fler Maradona och Di Canio. Personer som vågar öppna käften och ha åsikter. Alldeles oavsett om de är korkade…
På tal om att bete sig. Och inga jävla andra jämförelser.
Malmöiter har ett gott rykte i Italien. Såg i tråden om ”spelare som försvann” att man undrade över Yksel Osmanovski. Han spelade bl a i Bari tillsammans med Daniel Andersson, som ju blev kapten där och våldsamt uppskattad. De återvände senare tillsammans till MFF. Blev mästare...
Den rögade ålen kämpar på i Serie B...
Men nu ska Hamad till den eviga staden. Behålla den vackra färgen, men jag hoppas innerligt att han inte behåller sitt jävla beteende. Om han jagar småflickor i Italien kommer de inte att vara lika förlåtande.
Pontus Jansson däremot skulle vara perfekt för Cagliari. Duktig. Hårt arbetande. Bra inställning. Och i Cagliari skulle han kanske kunna få chansen. Åtminstone om Astori säljs, vilket nog är troligt…
Tillägg:
Eriksson, Ekdal och Jansson skulle göra mig stolt då jag besöker den vackra ön. Vill absolut inte ha dit några jävla pissarslen som skämmer ut oss svenskar...
__________________
Senast redigerad av Brille68 2013-01-11 kl. 23:46.
Anledning: Min jävla svenskhet!
Det som alltid fallerar när folk försöker jämföra Messi och Maradona är att de inte verkar förstå att Diego var en mycket ”bredare” fotbollsspelare. Messi är en offensiv mittfältare/avslutare (den bäste sådan som funnits), Maradona var så mycket mer, han var själva motorn i laget, speluppläggaren nästan som en gammal libero, så mittfältare i alla sina varianter för att slutligen ibland, bara ibland, avsluta anfallen.
För oss som sett många matcher med honom är detta självklart, men eftersom den typen spelare inte längre existerar, då alla spelare idag har sina så väl utstuderade roller, de existerade inte innan honom heller förresten. De kan inte begripa hur han var på en fotbollsplan eftersom ingen idag ens utför hälften av det han gjorde för sina lag.
Det var ju dessa egenskaper hos honom som gjorde att han ”ensam” kunde ta Argentina till två raka VM-finaler och Napoli till Scudettos. Även om han som alla andra spelare givetvis var beroende av att ha bra lagkamrater, så var det behovet egentligen inte särskilt stort. Det går inte att jämföra Maradona med någon spelare i nutid, för en sådan måste man jämföra med flera spelare i ett ”modernt” lag. Ska man vara ärlig så fungerade han egentligen bättre i ett lag utan alltför många andra stjärnor, med den fotbollskompetens mannen hade var det ofrånkomligt att han måste vara i centrum för allt på planen.
Det Argentina han spelade i var, förutom honom, egentligen ett ganska mediokert lag (vet att Vivoli kommer protestera !), klart sämre än det 1978 och enormt mycket sämre än Messis Argentina idag, utom möjligen försvarsspelarna. Jag är övertygad om att ifall man kunde uppfinna en tidsmaskin, plocka hit Diego Maradona från säg år 1986, ge honom ett svensk medborgarskap och byta ut Zlatan mot honom, så hade Sverige enkelt vunnit EM med exakt samma spelare i övrigt. Så bra var han.
Intressant att ni i inläggen innan tagit upp det enorma hat som fanns mot honom, inte bara i England. Det så kallade ”Barcelona/Messihatet” är en tuppfjärt mot detta. På samma sätt fanns/finns hos "de sina”, exakt som ni beskriver, en enorm kärlek, även den oöverträffad. Personligen tror jag inte att det "politiska" och symboliska i honom är något han sökte, utan istället en ofrånkomlig konsekvens av den personlighet han var på fotbollsplanen. Han var så älskad/hatad på en nästan omänskligt nivå att han "blev" politik. Han var "Gud" och allt en gud gör blir övertolkat, han gjorde ganska mycket den mannen.
Diego Maradona är utan tvekan den bästa fotbollsspelare jag sett, och ja jag har sett honom på (i och för sig "fel" arena") Stadio Olimpico göra mål, precis som jad gjort med Messi på Camp Nou.
Skulle precis som Vivoli välja en, men bara en, av de matcherna han nämnde om jag bara fick se 5 matcher i efterhand i livet. En annan av dem skulle vara VM -82 mellan Italien och Brasilien, enda matchen i mitt liv där jag bytt favoritlag mitt under en match! Började med att jubla åt Brasilens kvittering för att avsluta med att bara skrika Rossi!!!!!!!!!! Matchernas match för mig! Den matchen fick mig att inse vad fotboll egentligen är.
Det som alltid fallerar när folk försöker jämföra Messi och Maradona är att de inte verkar förstå att Diego var en mycket ”bredare” fotbollsspelare. Messi är en offensiv mittfältare/avslutare (den bäste sådan som funnits), Maradona var så mycket mer, han var själva motorn i laget, speluppläggaren nästan som en gammal libero, så mittfältare i alla sina varianter för att slutligen ibland, bara ibland, avsluta anfallen.
För oss som sett många matcher med honom är detta självklart, men eftersom den typen spelare inte längre existerar, då alla spelare idag har sina så väl utstuderade roller, de existerade inte innan honom heller förresten. De kan inte begripa hur han var på en fotbollsplan eftersom ingen idag ens utför hälften av det han gjorde för sina lag.
Det var ju dessa egenskaper hos honom som gjorde att han ”ensam” kunde ta Argentina till två raka VM-finaler och Napoli till Scudettos. Även om han som alla andra spelare givetvis var beroende av att ha bra lagkamrater, så var det behovet egentligen inte särskilt stort. Det går inte att jämföra Maradona med någon spelare i nutid, för en sådan måste man jämföra med flera spelare i ett ”modernt” lag. Ska man vara ärlig så fungerade han egentligen bättre i ett lag utan alltför många andra stjärnor, med den fotbollskompetens mannen hade var det ofrånkomligt att han måste vara i centrum för allt på planen.
Det Argentina han spelade i var, förutom honom, egentligen ett ganska mediokert lag (vet att Vivoli kommer protestera !), klart sämre än det 1978 och enormt mycket sämre än Messis Argentina idag, utom möjligen försvarsspelarna. Jag är övertygad om att ifall man kunde uppfinna en tidsmaskin, plocka hit Diego Maradona från säg år 1986, ge honom ett svensk medborgarskap och byta ut Zlatan mot honom, så hade Sverige enkelt vunnit EM med exakt samma spelare i övrigt. Så bra var han.
Intressant att ni i inläggen innan tagit upp det enorma hat som fanns mot honom, inte bara i England. Det så kallade ”Barcelona/Messihatet” är en tuppfjärt mot detta. På samma sätt fanns/finns hos "de sina”, exakt som ni beskriver, en enorm kärlek, även den oöverträffad. Personligen tror jag inte att det "politiska" och symboliska i honom är något han sökte, utan istället en ofrånkomlig konsekvens av den personlighet han var på fotbollsplanen. Han var så älskad/hatad på en nästan omänskligt nivå att han "blev" politik. Han var "Gud" och allt en gud gör blir övertolkat, han gjorde ganska mycket den mannen.
Diego Maradona är utan tvekan den bästa fotbollsspelare jag sett, och ja jag har sett honom på (i och för sig "fel" arena") Stadio Olimpico göra mål, precis som jad gjort med Messi på Camp Nou.
Skulle precis som Vivoli välja en, men bara en, av de matcherna han nämnde om jag bara fick se 5 matcher i efterhand i livet. En annan av dem skulle vara VM -82 mellan Italien och Brasilien, enda matchen i mitt liv där jag bytt favoritlag mitt under en match! Började med att jubla åt Brasilens kvittering för att avsluta med att bara skrika Rossi!!!!!!!!!! Matchernas match för mig! Den matchen fick mig att inse vad fotboll egentligen är.
Ojoj vilket inlägg, önskar att jag skrivit det själv men har inte kapaciteten att formulera mig lika bra. Håller med om allt (nästan). Höll på Italien i matchernas match och hade kunnat ge en stor summa pengar om man på något sätt kunnat backa bandet och se matchen live, nåja nu har man som ung grabb sett matchen ändå fast på tv så vad fan gnäller jag om?.
Vem kan egentligen hata eller ens ogilla spelare som Maradona eller Messi? Måste vara människor med någon typ av defekt.
Ett inlägg som jag säkert kommer att hämta upp i framtiden, eftersom det inte ska glömmas bort…
Som en parantes kan jag tillägga att till skillnad från många andra så låg mina sympatier hos Argentina. Danskjävlarna var laget som jag höll på i första hand, men sedan var det Maradona & co. (Vare sig Sverige eller Italien var ju med i VM 1986.)
Och särskilt mot England.
Det som hände 1985 kunde inte förlåtas av en ung tonåring…
Jag fångades som en ung pojke av calcio under VM 1982. Nästa stora upplevelse var när Juventus vann mot Liverpool i Europacupfinalen 1985.
De flesta i Sverige kallar det för "Heyselstadion-katastrofen", som beskrivs t ex på Wikipedia som en "olycka som skördade 39 människors liv. Inför Europacupfinalen i fotboll den 29 maj 1985 mellan Juventus FC och Liverpool FC blev det oroligt mellan de båda supporterskarorna som samlats på den ena kortsidan vid sektionen vid namn Sektion Z."
Men det var en blodig massaker på oskyldiga åskådare. De som drabbades var italienska familjer bosatta i Belgien samt tillresta fans som fått biljetter inkluderade i resan. Juventus ultras var placerade på motsatt sida som Liverpools huliganer. Huliganerna anföll och dödade dessa familjer som inte hade en chans. Efter att ha plundrat liken så dansade de stolt omkring med halsdukar och flaggor som troféer. Vettskrämda flydde de överlevande ut till löparbanorna där vakterna försökte skydda dem mot attackerna som bara fortsatte.
Det fanns inga mobiltelefoner, så det tog ett tag innan Juventus ultras förstod vad som faktiskt hände. När de under förtvivlan och vrede försökte hjälpa till mot huliganerna så satte poliserna in all sin styrka mot dem. Det var här striden sedan stod under resten av tiden. Mot Juventus ultras!
De som håller på Juventus, som jag känner, är alla lite äldre och blir väldigt allvarliga när man börjar diskutera på riktigt. Att skämta är OK, men de som var med och upplevt massakern har ett allvar som nog inte är självklar hos oss i Sverige. Vi tror fortfarande att det var en "olycka".
Sektion Z var neutral, men nästan alla höll på Juventus. I Belgien fanns det många emigrerade italienare som nu tog med sig familjen för att heja på Juventus, samt många tillresta fans från Italien. Jag antar att det även fanns tillresta engelsmän på Sektion Z. Enligt dokumentären så identifierades t ex en av de som hjälpte offren som Liverpoolsupporter. Och ett dödsoffer var från Nordirland.
Slagsmål mellan fansen på sektion Z har inte jag hört före denna dokumentär, däremot att det skulle ha förekommit stenkastning mellan Sektion Z och huliganerna.
Men Juventus ultras var på andra sidan av stadion.
Jag brukar se denna händelse som den absoluta brytpunkten då calcio tog över och dominerade klubbfotbollen fram till ca år 2000. Italien var regerande världsmästare och många av de tongivande spelarna spelade i Juventus t ex Cabrini, Scirea, Tardelli, Paolo Rossi som sedan spetsades med Platini och Boniek. Tränat av Trapattoni.
De flesta såg Juventus som stora favoriter, trots att engelska lag i allmänhet och Liverpool i synnerhet tidigare dominerat. Detta kan ha bidragit till att så många Juventusfans reste till Belgien, och att huliganerna var extra pressade/förbannade.
Detta var mitt under Thatcher-eran, punken blev kommersialiserad osv. Dvs den engelska arbetarklassen fick lusing efter lusing. Den enda plats som de fortfarande kunde protestera var genom fotbollen. Heysel kan kanske tom ses som starten till den extrema kommersialisering som fotbollen sedan har genomgått i England.
För mig så har denna händelse definierat oerhört mycket av fotbollens moderna utveckling. Den borde vara mer diskuterad än vad den är.
__________________
Senast redigerad av Brille68 2013-01-12 kl. 01:03.
Anledning: Förtydligande inom parantes...
Bara jag som tycker att Milans största problem är mittlåset? Acerbi - Mexes, är ju inte direkt dem säkraste grabbarna att ha i sitt lag..
Du är verkligen inte den enda. Mexes kan göra bra matcher, ingen tvekan om det, dock så försöker han sig ofta på för fina/svåra saker! Visst, han lyckades med en bicicleta. När det funkar så är det ju snyggt. Men att försöka finta som siste man mot Messi och tappa bollen, det är ju fan inte okej.
Vet inte om mitt minne sviker mig, men 40 miljoner kr om året är det han har va? Helt jävla sjukt.
Det Argentina han spelade i var, förutom honom, egentligen ett ganska mediokert lag (vet att Vivoli kommer protestera !), klart sämre än det 1978 och enormt mycket sämre än Messis Argentina idag, utom möjligen försvarsspelarna.
Mjo, fast defensivt var man bäst i världen tillsammans med Italien & Västtyskland. Det var ju Carlos Bilardo som tränade laget -86 & -90. I den argentinska fotbollen talas det ofta om Bilardo & Menotti (hans föregångare) som motpoler. Bilardo-skolan eller Menotti-skolan. Bilardo var extremt defensiv. Det raljerades om att laget bestod av Maradona & nio poliser.
I VM-86 tycker jag ändå att det funkade riktigt bra. Man vann ju. I VM-90 blev det dock överdrivet & det var ingen bra turnering från Argentina som mest blev kända för brutalt spel. Finalen var väl rätt pinsam. Att regerande mästarna ställer upp med en så defensiv uppställning är nästan osannolikt. Man var fotbollens Kanada på den tiden med jävligt dålig attityd & mycket fult spel. Det där ryktet har man dock tvättat bort på 2000-talet.
Bilardo var med i VM 2010 som rådgivare till Maradona, general manager kallades han. Vet inte hur mycket han hade med taktiken att göra men uppenbarligen stod han bakom den tokoffensiv som kördes. Bilardos tanke var väl att vid en framgång skulle han kunna sola sig i glansen & bli av med sitt defensiva rykte. Han har ju alltid hånats för sin trista fotboll till skillnad från den färgstarke Menotti.
Cesar Luis Menotti var en riktig dåre. Påminde inte lite om Zeman. En riktig profil som kedjerökte medan laget anföll vilt på planen. Frispråkig som få. Han kallade sin offensiva stil för "vänster-fotboll". Vänster-fotboll var kreativ & frigjorde spelarnas fantasi. Höger-fotboll var feg & gjorde spelarna ängsliga & rädda för att tappa positioner. Bilardo spelade höger-fotboll. Under tiden Menotti var förbundskapten var Argentina en militärdiktatur, extremhöger kan man säga. Folk försvann på löpande band & återfanns aldrig. Men det sket Menotti i, han fortsatte håna högern.
Så Bilardo låg bakom att laget uppfattades som mediokert men också att det blev så framgångsrikt. Han visste hur han skulle utnyttja Maradona till max.
Ett inlägg som jag säkert kommer att hämta upp i framtiden, eftersom det inte ska glömmas bort…
Som en parantes kan jag tillägga att till skillnad från många andra så låg mina sympatier hos Argentina. Danskjävlarna var laget som jag höll på i första hand, men sedan var det Maradona & co. (Vare sig Sverige eller Italien var ju med i VM 1986.)
Och särskilt mot England.
Det som hände 1985 kunde inte förlåtas av en ung tonåring…
Jag fångades som en ung pojke av calcio under VM 1982. Nästa stora upplevelse var när Juventus vann mot Liverpool i Europacupfinalen 1985.
De flesta i Sverige kallar det för "Heyselstadion-katastrofen", som beskrivs t ex på Wikipedia som en "olycka som skördade 39 människors liv. Inför Europacupfinalen i fotboll den 29 maj 1985 mellan Juventus FC och Liverpool FC blev det oroligt mellan de båda supporterskarorna som samlats på den ena kortsidan vid sektionen vid namn Sektion Z."
Men det var en blodig massaker på oskyldiga åskådare. De som drabbades var italienska familjer bosatta i Belgien samt tillresta fans som fått biljetter inkluderade i resan. Juventus ultras var placerade på motsatt sida som Liverpools huliganer. Huliganerna anföll och dödade dessa familjer som inte hade en chans. Efter att ha plundrat liken så dansade de stolt omkring med halsdukar och flaggor som troféer. Vettskrämda flydde de överlevande ut till löparbanorna där vakterna försökte skydda dem mot attackerna som bara fortsatte.
Det fanns inga mobiltelefoner, så det tog ett tag innan Juventus ultras förstod vad som faktiskt hände. När de under förtvivlan och vrede försökte hjälpa till mot huliganerna så satte poliserna in all sin styrka mot dem. Det var här striden sedan stod under resten av tiden. Mot Juventus ultras!
De som håller på Juventus, som jag känner, är alla lite äldre och blir väldigt allvarliga när man börjar diskutera på riktigt. Att skämta är OK, men de som var med och upplevt massakern har ett allvar som nog inte är självklar hos oss i Sverige. Vi tror fortfarande att det var en "olycka".
Sektion Z var neutral, men nästan alla höll på Juventus. I Belgien fanns det många emigrerade italienare som nu tog med sig familjen för att heja på Juventus, samt många tillresta fans från Italien. Jag antar att det även fanns tillresta engelsmän på Sektion Z. Enligt dokumentären så identifierades t ex en av de som hjälpte offren som Liverpoolsupporter. Och ett dödsoffer var från Nordirland.
Slagsmål mellan fansen på sektion Z har inte jag hört före denna dokumentär, däremot att det skulle ha förekommit stenkastning mellan Sektion Z och huliganerna.
Men Juventus ultras var på andra sidan av stadion.
Jag brukar se denna händelse som den absoluta brytpunkten då calcio tog över och dominerade klubbfotbollen fram till ca år 2000. Italien var regerande världsmästare och många av de tongivande spelarna spelade i Juventus t ex Cabrini, Scirea, Tardelli, Paolo Rossi som sedan spetsades med Platini och Boniek. Tränat av Trapattoni.
De flesta såg Juventus som stora favoriter, trots att engelska lag i allmänhet och Liverpool i synnerhet tidigare dominerat. Detta kan ha bidragit till att så många Juventusfans reste till Belgien, och att huliganerna var extra pressade/förbannade.
Detta var mitt under Thatcher-eran, punken blev kommersialiserad osv. Dvs den engelska arbetarklassen fick lusing efter lusing. Den enda plats som de fortfarande kunde protestera var genom fotbollen. Heysel kan kanske tom ses som starten till den extrema kommersialisering som fotbollen sedan har genomgått i England.
För mig så har denna händelse definierat oerhört mycket av fotbollens moderna utveckling. Den borde vara mer diskuterad än vad den är.
Tack för de fina orden från dig och andra.
Heyselstadion 1985 är ett annat gammalt och starkt fotbollsminne, ett mycket mörkt sådant. Även för mig, som för dig, blev det en brytpunkt. Mycket bra sammanställning av fakta du gjorde. Ska försöka berätta mina personliga minnen från händelsen och det därefter;
För er yngre, Liverpool var den tidens Barcelona, det mest populära laget i världen, speciellt i Sverige dessa Tipsextratider. Pratades och skrevs massor om deras spelsätt och hur stora stjärnorna var i laget, även om mediabevakningen inte var lika stor som idag, men den var ack så enkelriktad! Fansen var charmiga och de sjöng och var glada mest hela tiden. Klubben hade de facto vunnit turneringen fyra gånger de föregående 10 åren, så bra var de utan tvekan.
Juventus var snarast okända för den breda massan trots sina italienska världsmästare, Platini och Boniek. Eftersom Liverpool är engelskt och det landets landslag då som nu var kasst ansågs klubben vara mycket bättre än något landslag i världen. Nu skulle detta bevisas, med så många i EM och VM stjärnor i motståndarlaget. Det var alltså på förhand en riktig stormatch.
Jag, som förälskat mig i Italien VM-82, hade bjudit hem några kompisar (Liverpoolanhängare givetvis) till matchen, var ju sällan man fick se storfotboll på den tiden. Ölen stod i kylen och chipspåsarna på bordet inför den förväntade fotbollsfesten. Så lite innan matchen bryts de vanliga nyheterna på Rapport, det talas om en olycka och en katastrof på arenan, minns ännu hur stumma vi blev. Omfattningen och händelseförloppet var oklar, men att det bara var Juventus anhängare som drabbats syntes på TV-bilderna.
Av någon konstig anledning färdigspelades matchen och Juve vann, de flesta av våra öl förblev oöppnade och chipsen kvar i skålarna. Att vi ens tittade förstår jag inte idag, men diskussionerna handlade inte om fotboll längre utan mer om huliganer, galna engelsmän och liknande. Vi höll stenhårt på Juve allihopa den matchen, men mitt och mina vänner fotbollsintresse dog då. Fanns andra sporter att följa där galningar i publiken inte hade ihjäl sina motståndares fans. Vi var inte ensamma.
Hade jag inte börjat jobbat tillsammans med en gammal svensk landslagsspelare åren efter så skulle nog inte mitt intresse återfötts. Lite hjälpte nog också IFK Göteborgs framgångar dessa år, de var ju ”hederliga svenska arbetare” från ”charmiga Göteborg”! Men fotboll associerades egentligen dessa år mer med bråk, läktarvåld och liknande, problem som inte bara fanns i England/Liverpool. Folk trodde man var galen som gick och tittade på matcher i allsvenskan eller utomlands. (Minns en Göteborgsresa dessa år med några kompisar. Ville gå på Nya Ullevi, men fick bara med mig en polare eftersom de andra inte vågade, det var ju farligt att gå på en fotbollsmatch! )
Man ska minnas att det var i denna miljö som Maradona verkade, hans dumheter på och utanför planen togs av media som ett ytterligare bevis för hur negativ fotbollen var. Skrevs spaltmeter om sådana i pressen, speciellt hans mål a la ”Guds hand”. Hans skickligheter belystes mycket mindre. Pratades också om den defensiva tråkiga fotboll som man tyckte dominerade. Matchen Italien-Brasilien sågs som brytpunkten, Västtyskland framgångar som ett starkt bevis och Argentina med nästan brutala spel och världsmästare som ”spiken i kistan”. Världsfotbollen var inte ens en ”arbetarsport” längre, det var en brutal underklassport.
Så Heyselstadion var något som i många år präglade synen på fotboll hos allmänheten, istället för det underbara VM –82. Skadan som dessa svin till Liverpoolanhängare orsakade oss fotbollsälskare var enorm. Tog tills EM –92, men framförallt VM-94 tills sporten blev riktigt accepterad igen, här i Sverige. Jag vet, ty jag var med!
Det var synd att Menottis sejour i Italien blev misslyckad men det var en ganska otacksam uppgift han fick. Det var nämligen han som tog över Sampdoria efter att Svennis dragit & tagit Roberto Mancini med sig till Lazio. Luckan efter Mancini blev enorm. Det var här som Sampdorias fall from grace började. 1997/98 alltså.
Kraven var såklart höga, Samp var ju en europeisk toppklubb. Visst hade Menotti en del bra spelare ändå, men jag minns att uppfattningen vid den tiden var att Samp var ett lag på väg rakt neråt. Så småningom fick Menotti sparken också & den gamle Samp-legenden Vujadin Boskov tog över. Tiden hade väl egentligen sprungit ifrån Menotti, det var trots allt 20 år sedan han tog Argentina till VM-guld.
Vincenzo Montella utvecklades till en världsstjärna då & gjorde 20 mål. Hur som helst så var Menotti en verklig profil & en av historiens verkliga kulttränare. Påminde jävligt mycket om Zeman.
Riktigt starka inlägg av Vivoli och Motvall. Som jag ska försöka följa upp…
Men nu är det helg. Full omgång. Som 4522 påpekade så är det relativt sunkiga matcher, men ett antal ganska viktiga.
Missade matcherna igår eftersom familjen envisas med att inkludera mig i sociala händelser. Men matcherna verkar av resultaten att döma ha varit relativt blodfattiga.
Min dag kommer att bestå av arbete samt att göra köttfärssås… Torino mot Siena väljs nog bort. Men det finns ett antal intressanta uppgörelser kl 15:00, där mitt fokus kommer att vara på den vackra ön. Cagliari ligger på nedflyttningsplats, och poängförlust mot Genoa skulle vara katastrof.
Som neutral hade jag nog valt matchen mellan Udinese och Fiorentina…
!), klart sämre än det 1978 och enormt mycket sämre än Messis Argentina idag, utom möjligen försvarsspelarna. Jag är övertygad om att ifall man kunde uppfinna en tidsmaskin, plocka hit Diego Maradona från säg år 1986, ge honom ett svensk medborgarskap och byta ut Zlatan mot honom, så hade Sverige enkelt vunnit EM med exakt samma spelare i övrigt. Så bra var han.
