8 år sedan tsunamin i Thailand 2004 - nån mer som var med?

Tiden går fort men det slog mig nyss att det är Annandagen i dag och det var exakt 8 år sedan den stora tsunamin svepte in över sydostasiens kuster och stränder.

Själv överlevde jag på grund av en räcka lyckliga omständigheter, eller som jag ser det-slumpen.
Har varit med i ett flertal enkät-undersökningar om Katastrofpsykiatri.
Idag tänker jag sällan på det hela - Jag var där nere själv och känner ingen som omkom.
Jag drabbades m.a.o inte fysiskt men klart man är präglad av händelsen fortfarande.

Jag har mina minnesbilder av den vita randen många kilometer ut till havs. En vit rand som liksom inte hörde dit men som hjärnan inte klarade av att definiera. Sekunderna senare så slungar vågen in över land och träffar cafeer, barer och hotell på strandpromenaden i Ao Nang med en enorm kraft.. Båtar som slås i spillror, meterdjupt vatten på gatorna. Billarm som tjuter och människor som skriker. Minns alla pickup-bilar med skadade och döda på flaket, helikoptrarnas ständiga smattrande i 2 dygn efteråt, det havererade telefonnätet som gjordeatt man inte kunde ringa hem...

Vad som är av bestående men är att jag har en annan syn på livet. ALLT kan förändras från en sekund till en annan-bokstavligen! Aldrig hade väl världen skådat en tsunami av sådan magnitud tidigare! INGEN trodde detta var möjligt! Över 250 000 döda....

Nu vet jag att livet är NU och väldigt förgängligt - även i trygga sverige kan saker ske som ingen någonsin skulle kunna föreställa sig innan det sker. Cykelhjälm och inbrottslarm och fan o hans moster. Vissa saker bara händer och träffar dig som en blixt från klar himmel och just därför tjänar det inte så mycket till att oroa sig för framtiden. Det vi tror eventuellt kan hända, det sker aldrig men när vi känner oss som mest trygga och safe-då kan himmlen falla ner över oss.

Detta har jag tagit fasta på och jag tror det har skänkt mig ett slags lugn när tillvaron blir tillspetsad.
Frågan är om man skulle göra mer än att höja på ena ögonbrynet idag om en meteorit skulle dimpa ner bredvid en? Äter fortfarande antidepressiv medicin (mirtazapin), lider av oregelbunden hjärtrytm, (förmaksflimmer) och medicinerar också mot det. Kanske finns det ett samband?

Skriv gärna om ni själva var med eller känner/kände någon som var det. Jag är intresserad av berättelser om hur tsunamin påverkat just er eller era bekanta/anhöriga.

God fortsättning och gott nytt 2013!

Hej!

Jag hade flera vänner som var med om det här.

En kompis sprang med sin familj när vattnet vällde in, de lyckades ta sig upp i bergen och ingen omkom.

En annan kompis va ute på en båt med sin familj då de kände en större våg. Inget mer med det.
Men sen när de kom iland låg det döds kroppar överallt. Det har påverkat honom mycket!

Hoppas du mår bra trots allt!

Låter som om dom också kan ha befunnit sig i Krabi-området (Ao Nang, Trang, Ko Lanta, Phi-Phi).
Vågen var ju inte speciellt stor ute till havs men växte sig uppåt 5-10 meter när den nådde grundare områden intill land.

ar allt jag har som svar.. resten ar privat for mig, men ja, jag var dar och det har satt stora spar i mig, spar som jag forsoker glomma varje dag, men det ar omojligt.

Som Niramon sager, hela livet kan forandras pa en sekund.

Det finns en dokumentär som P3 har gjort där en svensk kille i 20-års åldern intervjuas. Han var där med sina föräldrar och 2 syskon. Han var den enda som kom hem. Mycket, mycket rörande dokumentär. Rekomenderas starkt ! Går att hitta på Sr play appen under p3-dokumentärer

Hittade man alla kroppar efter de som dog? Efter att ha sett filmer på när tsunamin förstör byar/semesterorten och hur gigantisk den var så borde ju många förts med flera mil, om inte förintats

Och en sekvens som fångar en ensam kille på en öde strand och blir tsunamins förste offer, det kunde ju inte funnits mycket kvar av honom

Ni som överlevde, gick ni terapi efteråt? Vågar ni vistas vid vatten etc?

Jag var inte med men känner en familj som var där när det hände.

Jag kommer ihåg när vi först fick reda på det, vi var uppe i Sälen och åkte skidor över julhelgen. Vi gick förbi mataffären och såg ett tidningspapper där det var en bild på en flicka som höll i ett papper där det stod "Har ni sett min syster" eller något liknande, kommer inte ihåg exakt. Flickan på bilden var från familjen som jag tidigare nämnde och vi visste då vem det var som var saknad.

Det var ett märkligt tillfälle för mig... jag förstod inte riktigt vad som hade hänt även fast jag var 10 år. Min mamma som förstod vad som hade hänt började att gråta mitt inne i affären. Det är allt jag kommer ihåg.

När vi kontakt med dem några dagar senare letade de fortfarande efter flickan.
De berättade också att folk hade klättrat upp i palmträden när vågen kom och att de hade sett en stor vit rand vid horisonten innan vågen träffade. Till slut så hittade de flickan omkommen i ett av templena men de kände igen henne bara på grund av hennes kläder.

Svårt för mig att sätta mig in i det här, men som du skrev får det en att inse att livet är oförutsägbart... och ibland tas nära och kära ifrån en på hemskt sätt, vem som helst kan drabbas. Om det hade hänt idag tror jag att jag skulle ha förstått lite bättre än vad jag gjorde då.

Jag var där.
Kommer ihåg det som igår...
hotellet låg på karon beach, jag och min platsbror var nere vid vattnet, vi tog ett bad. När vi var klara stod vi bara på stranden när vattnet åkte ut i ingenstans. Då skriker min pappa att vi ska springa upp till den upphöjda kanten som hotellet låg på.
Först så kommer vattnet upp till solstolarna som arbetarna desperat försöker rädda, men många åker ut till havs, nästa når parasollerna och det börjar bubbla en massa.. men vattnet åker ut igen,
den tredje, går med en jävla fart, en person slungades in i väggen på kanten

http://www.patong-beach-hotels.com/karon/karonbeach.jpg
vi stog vid kanten längst bort på bilden.
jag kommer ihåg att jag frågar "kommer vattnet nå oss?" men när vattnet nuddade mina fötter fick jag panik och började springa. Jag sprang in genom dörren till vänster på nedersta våningen. Vattnet forsade in genom dörrarna och jag fick dödsångest elen gick. bråte träffade mig. och jag nådde precis upp till trappsteget över vattnen som sedan åkte iväg.

sprang runt där själv som precis lämnat sin familj och var inte över 15.. visste inte om dom levde eller inte.. sprang runt och irrade. sen träffade jag min farsa där ute och vi satte oss på ett flak upp på ett berg

kommer ihåg från berget att det gick rykten om att phuket skulle dränkas av månen eller nått. samt att folket som var där uppe på dagen gick ner för att bada och festa..

För att svara på frågan.
Jag fick också ett annan syn på livet. jag blev lugnare, jag bråkade väldigt mycket i skolan.

jag var inte där men har/hade nära bekanta som var där. Alla kom hem levande i den ena familjen. Dottern fick amputera ett ben och de har haft jätte jobbigt med att komma tillbaka till ett normalt liv. Det tog flera dagar innan de återförenades. I den andra familjen kom pappan och yngsta flickan hem levande. Mamma och de två äldsta barnen kom hem i kistor. En sak som de har gemensamt är att de orkar inte se/läsa om han Spigge mer. Gemensam åsikt är att han har haft sina 15 minuter i rampljuset.

Du kommer troligtvis aldrig kunna glömma...Däremot kan du bearbeta minnena så de blir enklare att hantera. Men då går det inte att hålla tyst...

Vi pratade om detta förut idag,varför har media inte nämnt något?
Andra mindre katastrofer brukar omnämnas oftare.

Nämns när det gått 10 år typ.

Sorligt hur som helst, jag tror inte många fattar hur många som dog om man jämför med t.ex 9/11.