Ge mig gärna råd.. borderline-flickvän

"Statistically, it's estimated that 30 to 60 percent of domestic violence abusers are suffering from Borderline Personality Disorder . So why doesn't the domestic violence industry (administrators, organizations, shelters, counselors, legislators) tell DV victims about that?"

http://www.stoptheabuseblog.com/stop_the_abuse/domestic_violence_borderline_behavior_compared/

Provade jag också. Hon sa till slut rent ut att så vill hon inte ha det.


Så här efteråt är nog det här det jobbigaste. Allt jag gjort för henne, all omtänksamhet, alla gånger jag har ställt mina egna intressen åt sidan, alla gånger jag har svarat en våldsam verbal attack med en kram, alla komplimanger, alla försök att få henne att må bättre, den ansenliga summa pengar jag har gett henne på olika sätt, kompisar jag valt bort pga avundsjuka, hur jag t o m började försaka mina barn för att göra henne nöjd, allt det där är till större delen borta. Hon kommer inte ihåg att det har hänt. Istället kommer hon ihåg att jag har varit en snål, självisk och emotionellt instabil typ. Det är tufft.

Det går inte att resonera med någon som inte minns verkligheten som den var. Man kan inte få någon tacksamhet av någon som inte kommer ihåg att man har varit snäll.

Det var som att efter varje raseriutbrott glömde hon bort 50% av allt snällt jag någonsin gjort mot henne.

Det är kusligt vad jag känner igen det här...

Den oerhörda otacksamheten är ju i sammanhanget ett litet problem, men bara den för sig gör det ju tydligt att något inte står rätt till.

Undra varför man avfärdar alla varningsflaggor som ändå dyker upp..?

Inser att tråden är lite gammal nu men tänkte i vilket fall dela med mig av min positiva historia om borderline, då näst intill allt jag hittat i trådar om BL här på Flashback varit negativt.

Jag har fått diagnosen borderline. Är 18 år gammal kan tilläggas. I tidigare relationer har det alltid slutat med att jag varit för klängig - velat träffas hela tiden, försökt få pojkvänner att komma till mig mitt i natten när jag inte kunnat sova, gråtit varje dag av rädsla att bli lämnad. Varit extremt svartsjuk. Till och med sagt till min partner att jag vill lämna honom bara för att få bekräftelse, för att ta tillbaka det hela fem minuter senare. Börjat bråka utan anledning, även detta för bekräftelse. Det är inte ondska det handlar om. Det är rädsla. Jag var väldigt känslosam som person och minsta sak kunde få mig att gråta i timmar, likväl som positiva saker kunde få mig alldeles överlycklig.

Jag tror att det hela bröt för mig den dagen jag fick diagnosen. Jag blev helt knäckt då jag hört så mycket negativt om BL, men när jag kommit över det värsta började läsa på om diagnosen. Det fick mig att inse att hur jag betett mig tidigare inte var kärleksfullt som jag trott - snarare påfrestande.

När jag träffade min nuvarande pojkvän berättade jag redan innan vi blev tillsammans om min diagnos och min tidigare problematik. På något sätt ville jag bevisa för honom men framförallt för mig själv att jag inte var en "sån". Att jag inte var en borderlineperson. Jag blev genast väldigt medveten om mitt beteende och varje gång jag känt hur ilskan bubblat upp inom mig och jag bara velat ställa till med bråk, har jag istället sagt detta till min pojkvän - "Jag mår verkligen inte bra nu, jag vill verkligen börja bråka med dig, men jag tänker stå emot" ungefär.

Vårt förhållande har hittills fungerat felfritt (vi har umgåtts i sex månader och varit tillsammans officiellt i tre) och jag känner inte längre något behov av att ställa till scener. Det är helt sjukt. Jag har lärt mig känna skillnad på äkta känslor och borderlinekänslor. Framförallt är jag otroligt stolt över mig själv, då jag aldrig trodde detta var möjligt på egen hand. Jag och min pojkvän har nyligen haft diskussionen om borderline och han sa då till mig att han undrade om jag inte blivit feldiagnostiserad, då han menar att han knappt märkt av denna problematiken alls.

Ber om ursäkt för ett långt inlägg, men jag vill bara säga att det finns hopp. Det hela handlar bara om att bestämma sig och lära sig leva med skiten. Enligt min läkare är borderline dessutom den enda personlighetsstörning som det bevisligen går att bli avdiagnostiserad från - då via DBT. Har inte provat detta själv då jag för tillfället inte känner behovet, men kommer absolut göra det ifall jag får problem igen. Har även en nära vän med borderlineproblematik som blivit hjälpt av DBT.

Så allihopa där ute - ge inte upp! Det finns hopp, även om det ser mörkt ut. Har ni några frågor är ni välkomna att ställa dessa.

Om du lyckas hålla i det där så ska du känna dig stolt. Säkert det viktigaste du kommer ha gjort i hela ditt liv.

Jag håller med dig, det är rädsla det handlar om.

Jag som trodde att man aktade sig väldigt noga med att inte sätta diagnosen borderline personlighetsstörning i den så pass låga åldern. Har för mig att många unga speciellt ej färdigutvecklade kvinnor lätt passar inom ramen för kriterierna för borderline personlighetsstörning. Jag hoppas verkligen att du får ett fortsatt lyckligt förhållande!

Tack så mycket! Vad glad jag blir. Hoppas det ordnar sig för din tjej också.


Jag fick diagnosen bara några månader efter att jag fyllt 18. Jag håller med dig, är egentligen helt emot diagnoser på folk under 18 år och anser att man ska vara mycket försiktigare med att dela ut bokstavskombinationer överhuvudtaget. Kan mycket väl tänka mig att det är vanligt i min ålder, då många är osäkra i de här åren - jag själv inkluderad.

Jag kan inte svara på hur det är att ha borderline som 30- eller 40-åring och jag hoppas givetvis att jag aldrig heller kan svara på det. Däremot vill jag inte heller tro att det någonsin är för sent. Kunde jag göra en sådan vändning borde någon som levt längre med personlighetsstörningen och lärt sig hur den fungerar ännu bättre kunna göra detsamma. Säger givetvis inte att det är enkelt eller att jag är bättre än någon annan. Men alldeles för många gömmer sig bakom diagnos och skyller på den gång på gång när något går fel. Tror att allt går att jobba med.

Jag kan inte heller svara på hur jag skulle må eller agera ifall det tog slut med min kille - så långt har jag inte kommit än. Men jag kämpar på.

Tackar så mycket för lyckoönskan!

Psykologkåren verkar på flummiga grunder ha bestämt sig för att BPD är en personlighetsstörning och eftersom personligheten fortfarande ändras i tonåren så kan man inte ge diagnosen då.

Det är som att bestämma sig för att diagnosen BPD får man inte ge till någon förrän det är för sent att göra något åt det.

Det går tydligen utmärkt att sätta diagnosen ADHD i sjuårsåldern, men borderline får man inte sätta förrän 18. Orimlig skillnad. Jag tror det finns många femåringar med BPD-förälder och borderline-symptom som behöver hjälp, innan det är för sent.

Precis som med borderline har det visat sig att många med ADHD blir bättre med tiden.

Skillnaden i synen på diagnos av ADHD och borderline är helt absurd!

Tack för ditt inlägg, en mycket bra beskrivning av roten till det "onda"; nämligen rädslan. Lycka till och stå på dig i kampen mot ett ännu mer tryggare jag

LL

Jo tack, jag har haft förhållande med en BPD tjej och är nära vän med en insiktsfull numera "nykter" BPD tjej som genomgått 3år DBT-terapi.


Om man är så svag i psyket att man blir starkt påverkad av verbala attacker ifrån en "uppenbart" under uppväxten psykiskt "misshandlad" tjej; då ifrågasätter jag starkt den personens lämplighet som psykolog. Det är ju uridiotiskt. Vad är nästa steg, brandmän som inte tål synen av eld? Poliser som mår illa av stanken ifrån utslagna? Präster som är pedofiler...oopps...för många av dem finns ja..


Alla människor är olika personligheter, ditt ex är varken mer eller mindre representativ för "alla" BPD tjejer och killar som finns där ute. Däremot så söker kaka/maka och djupt osäkra tjejer, som just BPD-tjejer är då deras grundtrygghet till män är djupt skadad sedan uppväxten, söker sig till vad de tror är starka män. Paradoxalt nog är BPD-tjejer enormt duktiga på att sniffa upp killar som utåt försöker verka "säkra" men på djupet är i avsaknad av självinsikt. Det gäller inte alla, men det gäller de flesta och känner du dig träffad av min "kritik" mot "svaga killar" som försöker projicera sina egna brister på tjejerna i jakt på att få tillbaka sitt ytliga självförstroende; ja då bör du definitivt börja rannsaka dig själv på vem du egentligen är. Jag kunde hantera de här tjejerna när jag var yngre då jag var en känsloskadad individ, en mycket kall sådan till och med som inte reagerade för fem öre på deras utspel; tvärtom jag rovdjurade på dem just pga denna förmåga (ja jag skäms idag för den jag var, inget att vara stolt över). Det visade sig ganska snart att jag hade en lugnande inverkan på dem och kunde ha en positiv inverkan på dem i slutändan och de "förhållanden" jag hade kunde avslutas som vänner. Idag 20 år senare efter en oerhörd massa år av arbete på min egna personliga utveckling kan jag än bättre hantera djupt sårade tjejer/kvinnor, då jag även kan förklara det osäkra manliga beteendet för dem.


Antingen tillhörande de 2-3% som kan klassas som "psykopater" ja, där merparten av dessa förhållanden kommer sluta i ett världskrig. Eller så tillhör man de CA 15-20% männen som har en högst normal stabil grundtrygghet och inte börjar böla när en kvinna blir känslomässigt upprörd. Då håller man om henne, tröstar henne och låter hennes upprörda känslor få svalna i en trygg famn. Svårare än så är det inte. Men lipsillar som känner sig kränkta av en kvinnas osäkerhet, som inte förstår att hon försöker testa din lojalitet mot henne i rädsla av att du ska lämna henne; som känner sig sårad av ord? Ja då är det bäst att hålla sig lååååångt borta och börja arbeta på sin egen personliga utveckling först och sedan leta förhållande. För det är just de som är de potentiella kvinnomisshandlarna... Bah, jag är ledsen men jag retar mig något kopiöst på svaga män som vägrar inse att de behöver jobba på sin svaga självbild. Tror väl att innebörden av det "täcka könet" är en burka eller liknande


En sund och trygg man, en "frisk" man enligt dina egna ord, förstår att en kvinna som "hatar" en just inte är en "frisk" kvinna och därför inte tar till sig orden. Både du och tjejen hade mått bättre av en klarare självinsikt, båda två. Vi ska växa av våra erfarenheter rekommenderar att du provar det du med, så slipper historien upprepa sig för dig.

LL

Med självinsikt, förståelse och accepterande av våra brister kan vi alla, oavsett diagnoser eller ej, bli bättre människor. As simple as that, men det kräver medvetet arbete på ens personliga utveckling. Detta kommer med modersmjölken i fungerande familjer där individerna coachar varandra och tar råd över åldersgränserna. Att det sedan finns en alltmer växande trend av "internetbarn" som saknar en sisådär 20 000 timmars gemenskap med människor IRL gör inte saken lättare gällande falska ytliga självbilder utan egentlig social förståelse för till och med grundläggande rädslor och beteenden hos människor.


Synen på dessa är lika subjektiv bland rådande psykiatriker och allmänna "aftonbladet-psykologerna" som hos befolkningen i övrigt. Du hittar inte tre människor med samma uppfattning om någonting; pga, att vi alla ser och tolkar världen med våra egna ögon. Gör inte din ankdamm till en generell bild, då gör du själv en ÄN värre otjänst än något annat.

LL

Narcissist? Eller vilka personliga problem är det du har?