En händelse jag mår riktigt dåligt av måste tala ut!

Hej, hoppas ni har tid och lust att läsa min berättelse för jag har i efterhand börjat må riktigt dåligt utav det som hände denna juninatt för 3 år sedan. För att ni ska förstå sammanhanget så måste jag berätta bakgrunden. Mina föräldrar är båda välbärgade och högutbildade. De jobbar med distribution av film och musik och har därför lidit av "pirattrenden". Detta har bidragit till ett utdraget och långt hat mot allting som har med fildelning eller icke-tillåten distribution att göra överhuvudtaget.

Hursomhelst inte långt efter jag och mina kompisar tagit studenten så valde vi att gå ut och roa oss på överklass vis, med det menar jag att gå på exklusiva nattklubbar vara odräglig emot folk mindre bemedlade än oss.

Naturligtvis ville vi få snygga och villiga ragg också någonting som misslyckades för oss alla fem.

Vi drog runt på stan lite väl berusade och förbannade, sparkandes på ölburkar skrek okvädningsord åt alkisar och annat "pack" som vi då refererade till de som.

Snart fick jag och gänget syn på någonting vi alla hatade gruvligt... Två piratpartister vid sin patetiska rosa/lila bil. Jag som ledare för gänget, eller i alla fall den som bestämde mest vad vi hittade på under fritiden, gav förslaget att vi skulle ge de en läxa de sent skulle glömma.

Vi gick fram till de började knuffa de. När de knuffade tillbaka slog vi ner de och började sparka och slå de rätt illa. Vi tvingade de sedan att erkänna hur patetiska de var, annars skulle vi slå de sönder och samman som vi uttryckte det. Förnedrade och rätt illa däran lämnade vi de vid deras bil och även om de ej ådrog sig allvarligare skador så var vi rätt hårda emot de.

För ungefär 2 månader sedan började jag reflektera över det jag gjort och få fruktansvärda skuldkänslor av det. Hur mår de nu psykiskt? Varför gjorde jag någonting sådant hemskt rent ut sagt? Talat med mina kompisar om det och de skrattar bara åt det, de var ju själva inblandade och tycker att de förtjänade det.

Hur ska jag hantera detta utan att det kommer ut till mina föräldrar eller till allmänheten? På nätet är vi anonyma vill inte ens prata med en psykolog om detta!

Nu har jag precis börjat mitt tredje år på läkarlinjen och allting går bra men mitt samvete förföljer mig. Så min fråga till er är följande: Vad ska jag göra?

Du kan ge mig din adress så kan jag få dig att känna dig livrädd och värdelös, bönandes på dina knän efter nåd.
Kanske hjälper dig ifall du får sätta dig in i vetskapen om hur de kände sig den kvällen. Jag skulle gärna ställa upp på detta ditt jävla fega kräk!

Något är mystiskt här, du skriver att ni tog studenten för 3år sedan medan du i en annan - ett år gammal - tråd skriver hur du fortfarande går på gymnasiet.

Annars, byta umgänge? Man blir som man umgås.

Min brorsa har ibland använt mitt konto men slut med den nu efter denna tråden...

Jo, brutit med några av grabbarna men en av de mest drivande är jag barndomskompis med och gillar honom.

PP är jävla pack, så enligt mig så gjorde ni rätt. Dom är ju emot övervakning som antagligen hade räddat dom
Synd att då mår dåligt dock. Se till och försöka prata med någon så kanske det känns bättre.

The typical svensken? Lite för mycket alkohol, inget ragg, satsar på bråk istället. Fem mot två, förstår varför du mår dåligt men känner inget medlidande. Hoppas du går och tänker på det du orsakat under en lång period och att du mår riktigt riktigt dåligt över det. Kanske kan få dig att tänka till och att du hädanefter sköter dig för att gå ett gäng "tuffa" grabbar som är ute efter bråk på fyllan är i alla fall i min mening ett utav de mest patetiska man kan göra.

Douchebag.

Nej det är inte den typiska svensken

Lev med ångesten för det förtjänar du

Hehe skrattade där stämmer det du skriver!

Skrattar du fortfarande?
Det var mycket du hade ångrat dig.

Du menar den typiska svartskallen.

Är det dessa skuldkänslor som gör att du inte kan skilja på de och dem?