Citat:
Ursprungligen postat av Atervandsgrand4
Nej, har inte känt till sidan länge....som person är jag väll inte den som spekulerar så mycket..Vet inte riktigt om du menar att jag ska ha roman inlägg för att det ska duga..Ja, det stämmer människor är olika..Jag kom in i tråden för jag ville dela med mig av det jag kan. Jag försöker så gott jag kan..Vet också att jag har svårt att minnas och kan svara på all frågor. Kan ju inte skriva massa som jag inte vet eller kommer ihåg..Har även förklarat hur jag upptäckte tråden i mitt första inlägg tror jag..
Har även förklarat att detta fall är mycket tragist och önskar som alla andra att det ska bli uppklarat..Frånsett ovanskrivna är detta inte något som jag har gått och funderat på¨speciellt mycket och kan inte minnas att det har pratats något mycket om detta den tid jag bodde kvar i M-stad..kan tänka mig att många som bott kvar i stan varit mer ajour..Själv har jag haft umgänge med människor som inte har varit förankrade i M-stad. Så det har ju aldrig varit något samtalsämne som kommit upp..
Så nu efter 20 år ska man komma ihåg massa som jag inte ens har funderat över...
Många har vittnat om att Helenas försvinnande var det stora diskussionsämnet en lång tid efter att hon försvann. En ung kvinna var försvunnen, hade "gått upp i rök". Folk var chockade och förtvivlade. Folk pratade med varandra, det skrevs mycket i media och fallet omskrevs i kvällstidningar. Helenas familj uttalade sig. Tjejer var rädda, när de var ute själva. Det anordnades manifestation mot våld. Har för mig att evenemang ställdes in. Personer blev misstänkta, hängdes ut.
Det är lite svårt att förstå hur man kan ha undgått att detta, när hela samhället påverkades. Du bodde i alla fall kvar i Mariestad under inledningsfasen av försvinnandet.
Ofta kommer männsikor ihåg vad man gjorde, när något "stort", omvälvande händer, så som morden på Olof Palme och Anna Lindh, 11:e september-attackerna osv. Att något fruktansvärt händer i ens eget samhälle får inte sällan samma effekter, speciellt när man kände/kände till den drabbade.
Det är nog inte en alltför avancerad gissning att människor i Mariestad (och andra delar av landet) har funderat fram och tillbaka över Helenas försvinnande i snart tjugo år. Är det inte naturligt att efter en sådan händelse tänka: "Vad gjorde jag denna kväll?" "Såg jag Helena?" "Såg mina kompisar henne?" "Kan jag ha gjort någon avgörande iakttagelse?" Osv.
Pratade inte du och dina polare om vad som hade hänt? Om inte, så finner jag det lite märkligt, men jag kände ju inte er. Funderade du verkligen inte på det/vad som hänt Helena? Brydde du dig inte, eller berodde det på något annat?
20 år är en lång tid och man kan naturligtvis inte minnas allt. Men lite kommer du ju ihåg; att du och kompisen lade klinkers, att sambon var borta (ev. hos sin far), att du var på Statt och såg/hälsade på Helena, att du träffade tre namngivna tjejer vid taxin och att du delade bil med en av dem, att du forcerade ett mindre buskage, att du gick hem till PK på natten/morgonen. Det är en hel del, tycker jag. Men samtidigt är det annat runt denna tid som du inte minns; t ex hur du/ni kom ner på stan, är inte säker på vem du delade taxi med (verkar som du här går efter vad polisen berättat för dig) och vart du gick efter att du varit hos PK.
Enligt uppgift deltog du inte i skallgångarna. Är det riktigt? Om det var så, varför inte?
Var du kvar på Statt tills stängningsdags? (Tror aldrig jag fick svar på den frågan.)
Fick du någon gång minnesluckor p g a alkohol och/eller droger?
Hoppas du vill förklara lite hur du tänker runt mina funderingar och frågor.
