Anita Supponen skrev ihop en redogörelse om ovanstående händelse, som
inte var ett dugg överensstämmande med verkligheten. Hon vred om våra ord och fick det att låta som att jag och Daniel satt där i hennes soffa och ropade ut som robotar att C.S. var sjuk, i princip.
Jag, Daniel och pappa kallades till socialen på möten. Jag och Daniel kände oss förtvivlade och frustrerade efter mötena. Ingen av de två socialsekreterarna frågade ens var vi ville bo. När vi började att berätta om vad mamma gjort, skakade de på huvudet och förvägrade oss att prata om det. Det var inte viktigt. I stället skulle vi prata om vilka tider vi gick upp om dagarna, vilka kompisar vi träffade. Att mamma utsatt oss för sexuella övergrepp och misshandel av olika slag var inte viktigt alls. Det var oerhört tydligt att de tagit mammas parti från första början, inte mitt och Daniels. Det var mammas ord, hennes historia av lögner som var det enda viktiga och aktuella. Allt annat åsidosattes.
En extern utredare sattes in p.g.a. jäv, Rose-Marie Sundström. Hon kom från Forshaga och skulle göra en utomstående utredning om hela vår situation. Hon skulle ta reda på om vi for illa hos pappa, helt enkelt. Hon kom på hembesök och vi var till socialförvaltningen för att träffa henne. På mötet på socialförvaltningen sade hon med all tydlighet till mig och Daniel att allt var färdigt, hon hade inget att anmärka på hemma hos pappa, tvärtom - en bättre pappa kunde vi inte ha. Hon hittade inte ett enda fel. Skolsituationen höll på att lösas då vi skulle börja på Sofia Distans. Hon ringde t.o.m. extra hem till pappa och frågade honom om han ville att vi skulle ha hemundervisning eller distansundervisning.
Allt verkade lösa sig. Under tiden hade jag och Daniel anmält C.S. för sexuella övergrepp och misshandel. Även olaga hot eftersom hon hotat att döda oss om vi berättade för någon om vad hon utsatte oss för. Polisens arbete var under all kritik, och vårt målsägandebiträde och ombud - Inga-Lena Bjellman - var som en sömnig gammal tant som varken hörde eller såg någonting. Vid ett hembesök tog hon ut mig och Daniel på en promenad runt gården och frågade ut oss om Aew. Vart kom hon ifrån, hur länge hade pappa och hon varit tillsammans, hur gammal var hon, var befann hon sig vid tillfället, vad jobbade hon med o.s.v. Det var horribelt. Vi svarade inte på någonting, och undrade vad hon egentligen ville med alla de frågorna?
Jag och Daniel förhördes om misshandeln och olaga hotet av Susanne Bråth. Jag förhördes senare om de sexuella övergreppen. Inga-Lena Bjellman närvarade inte vid förhöret. Jag mådde väldigt dåligt under förhöret och tyckte att det hela var oerhört pinsamt, skamligt. Jag började att gråta under förhöret men lyckades ändå att genomföra det. Efteråt, när det var klart, och vi skulle gå ut ur förhörsrummet bröt jag ihop fullständigt. Grät så att jag skakade.
inte var ett dugg överensstämmande med verkligheten. Hon vred om våra ord och fick det att låta som att jag och Daniel satt där i hennes soffa och ropade ut som robotar att C.S. var sjuk, i princip.
Jag, Daniel och pappa kallades till socialen på möten. Jag och Daniel kände oss förtvivlade och frustrerade efter mötena. Ingen av de två socialsekreterarna frågade ens var vi ville bo. När vi började att berätta om vad mamma gjort, skakade de på huvudet och förvägrade oss att prata om det. Det var inte viktigt. I stället skulle vi prata om vilka tider vi gick upp om dagarna, vilka kompisar vi träffade. Att mamma utsatt oss för sexuella övergrepp och misshandel av olika slag var inte viktigt alls. Det var oerhört tydligt att de tagit mammas parti från första början, inte mitt och Daniels. Det var mammas ord, hennes historia av lögner som var det enda viktiga och aktuella. Allt annat åsidosattes.
En extern utredare sattes in p.g.a. jäv, Rose-Marie Sundström. Hon kom från Forshaga och skulle göra en utomstående utredning om hela vår situation. Hon skulle ta reda på om vi for illa hos pappa, helt enkelt. Hon kom på hembesök och vi var till socialförvaltningen för att träffa henne. På mötet på socialförvaltningen sade hon med all tydlighet till mig och Daniel att allt var färdigt, hon hade inget att anmärka på hemma hos pappa, tvärtom - en bättre pappa kunde vi inte ha. Hon hittade inte ett enda fel. Skolsituationen höll på att lösas då vi skulle börja på Sofia Distans. Hon ringde t.o.m. extra hem till pappa och frågade honom om han ville att vi skulle ha hemundervisning eller distansundervisning.
Allt verkade lösa sig. Under tiden hade jag och Daniel anmält C.S. för sexuella övergrepp och misshandel. Även olaga hot eftersom hon hotat att döda oss om vi berättade för någon om vad hon utsatte oss för. Polisens arbete var under all kritik, och vårt målsägandebiträde och ombud - Inga-Lena Bjellman - var som en sömnig gammal tant som varken hörde eller såg någonting. Vid ett hembesök tog hon ut mig och Daniel på en promenad runt gården och frågade ut oss om Aew. Vart kom hon ifrån, hur länge hade pappa och hon varit tillsammans, hur gammal var hon, var befann hon sig vid tillfället, vad jobbade hon med o.s.v. Det var horribelt. Vi svarade inte på någonting, och undrade vad hon egentligen ville med alla de frågorna?
Jag och Daniel förhördes om misshandeln och olaga hotet av Susanne Bråth. Jag förhördes senare om de sexuella övergreppen. Inga-Lena Bjellman närvarade inte vid förhöret. Jag mådde väldigt dåligt under förhöret och tyckte att det hela var oerhört pinsamt, skamligt. Jag började att gråta under förhöret men lyckades ändå att genomföra det. Efteråt, när det var klart, och vi skulle gå ut ur förhörsrummet bröt jag ihop fullständigt. Grät så att jag skakade.
