Föreställ dig att du vaknar en morgon för att inom kort upptäcka att alla andra levande varelser helt plötsligt är borta. Orimligt är din första tanke, men kalendern visar inte första april och efter att ha åkt till jobbet inser du att det är verklighet. Alla är fullständigt borta, du är ensam kvar. Lämnad mitt i verkligheten utan stöd från någon. Hur skulle du reagera? Är detta något som en människa skulle kunna hantera? Skulle galanskap infinna sig i det närmaste direkt? En tanke som jag haft ett tag nu, kände för att dela med er av den till er för att släppa på trycket i hjärnan lite. Kanske man skulle ta möjligheten att kolla bakom den där dörren eller dricka den där whiskyn som man aldrig haft råd med, köra sportbil i 300km/h.
Det hade nog dessutom tagit ett bra tag innan man kommer på tanken att man skulle vara absolut ensam kvar. Jag kan tänka mig att man ger sig ut på en jakt efter andra 'överlevande'. Till en början går det nog ganska lagligt och sansat till, man kanske t om kör sin egen rostiga Opel. Men ju längre tiden går tror jag moralen och civiliserat tänkande skrotas allt eftersom. Efter idogt sökande hade nog jag själv krossat en ruta till en pub och druckit ett par förvirrade gravöl för att försöka samla tankarna. Ångest blandat med frihetskänslor skulle nog sedan dyka upp om vartannat. I det långa loppet blir man antagligen galen och kanske t om religiös (?)
Eftersom jag fortfarande fanns kvar så hade jag ansett det som logiskt att andra också skulle vara det. Jag hade nog tillbringat resten av mitt liv med att försöka hitta dessa. Fast besluten om att lyckas tror jag att jag skulle kunna hålla vansinnet i schack någorlunda i alla fall. Fast det första av allt skulle jag dra till närmsta apotek och bunkra upp ordentligt med lugnande. Jag tror att man skulle behöva det i den situationen.
Detta skulle vara min utopi. Jag skulle bosätta mig i det största slott jag kunde hitta, fylla det med sprit, knark och god mat, och sedan spendera resten av mina dagar med att äta och dricka mig till döds.
Svårt att svara på sånna här frågor i och med att dom är så pass orealistska. Första känslan man skulle få är troligen en ordentlig chock. Detta skulle sedan följas utav en enorm sorg och tomhet över att ens nära och kära är försvunna. Risken är att personer under detta steg begår självmord, man är helt ovetande och har ingen motivation kvar för livet. Klarar man bara av "sorg-steget" så tror jag man kommer klara sig bra i framtiden. Man kommer nog leva på hoppet om att det finns någon där ute i världen som fortfarande finns kvar.
Jag måste vara extremt tråkig, för min första tanke är hur länge saker och ting funkar. Hur länge har man el och vatten om alla försvunnit? En dag? En vecka?
Alltså.
Försvinner gör ju ingen. Dör kanske.
Följaktligen finns det en oerhörd massa lik som ruttnar i anslutning till vattentäkterna, vilket innebär att man snart kolar själv.
Jag måste vara extremt tråkig, för min första tanke är hur länge saker och ting funkar. Hur länge har man el och vatten om alla försvunnit? En dag? En vecka?
koppla in dig på ringhals så har du o katten nog så ni klarar er
Jag hade precis som många andra letat efter andra överlevande. Efter ett tag hade jag nog krossat lite rutor och plockat åt mig efter behag, införskaffat mig en "dyr" bil(gratis för mig) . Efter detta hade jag gett mig av i bilen för att leta.