Hur slutar man knarka när man mår riktigt dåligt och inte får någon hjälp?

Hur går det, polarn? Jag såg att du signerade ditt inlägg med "Drogfri Fordie" i ett annat inlägg...

Enlighten us, Fordie!

Jo, har varit drogfri lite över två veckor, men mår som en 70-årig fitta med fel ph-värden så det är väl bara en tidsfråga innan man börjar igen.
Får ingen hjälp eller stöd nånstans heller, så vad tjänar det till?
Familjen och släkten fortsätter hata en fast man slutat med droger så där har man ju inget att hämta heller..
Anledningar att vara drogfri: 0
Anledningar att knarka: 100

Så jävla less

/Fordie

Ja, ditt tips är behandlingshem men jag klarar det inte.
Tyvärr, men jag kan inte bara lämna allt. Sen tror jag inte behandlingshem hjälper mig, dom hjälper mig bli drogfri men inte att börja må bra så jag kan förbli drogfri.

Ja, det stämmer nog att jag är lite tveksam när det gäller att lägga ner. Jag gillar att knarka, jag gillar livsstilen "sex drugs and rock'n'roll" helt enkelt. Men det funkar inte mer, jag vill inte vara slav under drogerna mer, men visst, jag är splittrad.. Men i det stora hela så kostar det mer än det smakar, så jag vill inte mer. Dock vill jag inte sluta knarka med bieffekten att jag mår ständigt dåligt och det psykiska "felmåendet" aldrig försvinner.. Jo, bara jag lyckas flytta härifrån så lägger jag ner, jag kan inte stanna här och vara ren, mina enda vänner här är pundarvänner och jag har tillgång till drogerna dygnet runt oavsett pengar eller ej.

Jag har ingen som hjälper mig, jag får ta mig igenom det här själv. Mina släktingar och familj som jag önskar kunde ge mig stöd vänder mig bara ryggen så fort jag inte vill följa med in på en avgiftning jag vet är skit osv.

Men dom är ju "besvikna", som dom så fint säger...

Inte för att vara sån, men har kommit fram till att det inte är så konstigt att man mår dåligt när man aldrig haft någon som bryr sig om en. Inte ens sin egna släkt och familj. Dom påstår att dom gör det, men visar det på ett jävligt konstigt sätt...

/Fordie

Det tar bra mycket längre än två veckor att må bra igen. Det krävs en massa tålamod. När det gäller familj så kan det ta år innan de tror på en igen, av egen erfarenhet. Men tror du på dig själv så behöver du inte bry dig så mycket om vad andra tycker.

Efter två veckor vill man mest dö eller knarka, men det gäller att komma förbi den tiden, sedan kommer det att bli gradvis bättre...

lär dig NLP så att du kan lära dig kontrollera hur du mår mentalt utan droger
du kan tillockmed får effekten av att ta din favoritdrog utan att ta den genom hypnos
se 'drug of choice' - richard bandler
http://www.nlpconnections.com/nlp-personal-improvement/9926-nlp-substance-addiction-brain-chemical-optimization.html

behandlingshem behöver inte vara det enda alternativet, du kan gå och snacka med någon eller så också. Jag har heller inte haft stöd av min familj, tvärtom har de mest gjort mig illa och sett ner på mig, men jag försöker leva mitt eget liv nu där JAG värderar mitt eget värde, ingen annan.

Jag klarade av att bli drogfri utan behandling sist, men jag hade en vän som också slutat knarka som hjälpte mig mycket.. jag försökte bara om och om igen tänka på hur det skulle vara att göra en sån avtändning igen, och hur de få jag faktiskt bryr mig om skulle må av det, vad jag skulle kunna förlora på att fortsätta leva så, och de argumenten håller ganska långt för mig. Jag har för mycket att förlora helt enkelt, även om det skulle vara skönt att knarka ner sig igen i min tankevärld ibland, så vet jag att det aldrig är så fantastiskt som man föreställer sig. Kanske de första dagarna, men sedan är man tillbaka där man slutade igen...

Det har varit likadant varje återfall för mig, kul i några dagar och sedan samma skitliv igen. Det är inte värt det.

Det där är dock något jag skulle vilja lära mig, då jag lyckats göra sådär mot mig själv 2-3 gånger.
Kommer ihåg en gång när jag hade svårt att sova, låg och intalade mig själv att jag hade tagit 2st imovane och verkligen försökte manipulera mig själv.
Till slut somnade jag rätt snabbt och så när jag vaknade mitt i natten så var jag helt bäng i huvudet och visste inte om jag hade tagit imovane eller inte, var till och med vinglig på vägen till toan och sen lyckades jag somna om som ingenting. Riktigt mäktig & märklig upplevelse.

Jaha, när börjar man må bra igen då? Jag mådde ju dåligt även innan jag började med drogerna liksom.
Jag har ingap roblem att vara drogfri sålänge jag får mina mediciner, men nu har jag varit utan mediciner fram tills idag och varje dag under en vecka hade jag panikångest 10-20 gånger om dagen, sprang och spydde och sket hela tiden för magen var så paj och det blev bara värre och värre för varje dag som gick tills jag igår ringde ambulansen och dom kunde inte hjlpa.

Jag har fått kontakt med morsan igen och hon har börjat fatta hur dåligt jag mår så hon hjälpte mig att ta mig till akutpsyk igår, även mormor har ringt men jag svarade inte för jag trodde det var morsan som sagt åt henne att ringa efter jag berättat hur fittig stil det är att hon inte hör av sig längre (jag och mormor har skitbra kontakt i vanliga fall, skulle hon dö skulle jag bryta ihop totalt, mycket mer än om nån annan familjemedlem dog).
Sen skulle tydligen inte min morbror vara sur på mig, vilket känns skönt om det stämmer för han är verkligen någon jag ser upp till, han är liksom den enda förebild jag har sen farsan dog.

Jag har inte velat varken knarka eller dö, jag har velat få tillbaka mina mediciner så jag slipper kramper och panikångest.
Och att det skulle bli gradvis bättre. Nja, för mig har det bara blivit sämre och sämre för varje dag, som sagt.

Uj vad jag skriver långt.

/Fordie

Kroppen "kommer ihåg" hur det känns att ta en drog. Hjärnan reagerar egentligen inte till drogen. Hjärnan reagerar till effekterna som hjärnan själv producerar med drogens hjälp. Jag är ingen expert på hur man uppnår dessa hypnotiska fenomen men jag vet att det finns dom som kan få narkomaner etc uppleva rus utan att ta droger. Eller som i ditt fall uppleva lugnande känslor som din hjärna kommit ihåg.
Är du intresserad kan du gräva upp nån gammal 'drug of choice' övning med richard bandler i mp3 format.

2-3 veckor är ingenting.
Du får nog vänta bra mycket längre än så.

Jag säger inte att livet kommer bli en dans på rosor efter ett år, men det blir mer stabilt. Inte för att jag säger att det specifikt tar ett år, men det tog det för mig att bli hyfsat normal mentalt iallafall.