äta kaktus - funkar alla?

Har du en kaktus som har "vit mjölk" är det med största sannolikhet inte en kaktus utan en suckulent. Skillnaden bland annat att kaktusar kommer oftast från Amerika och suckulenter oftast från Afrika. Även julstjärnor är faktiskt suckulenter.

Många kallar sin gröna High Chaparall (även kallad ökenkaktus) för just kaktus vilket är fel.

Följ någons tips ovan och kolla på Erowid.org om meskalin - det är inte jättemånga arter som innehåller det goda ämnet.

Familjen Cactaceae, kaktusar

Ursprungligen var kaktus en gemensam benämning av alla slags taggiga växter. Linné var den förste som använde ordet Cactus i botanisk benämning och han samlade dessa växter under familjenamnet Cactaceae. Det var däremot inte många arter han kände till. Idag räknar man med att det finns mellan 1500 och 2000 olika arter av kaktusar och de tillhör alla samma grupp av växter (familjen Cactaceae).Dessa är sedan indelade i ca 200 släkten. Exakt hur många arter av kaktusar det finns är det ingen som vet eftersom åtskilliga av dem växer i dåligt utforskade områden.

Alla stamkaktusar härstammar ursprungligen från Amerika men de finns nu över hela värden. De första kaktusarna som introducerades i Europa var fikonkaktus, Optunia ficus-indica. De fördes över från västindiska öarna genom Columbus. Vissa kaktusarter har kommit till andra världsdelar med hjälp av människor eller fåglar, som fört med sig de klibbiga frukterna. Exempel på en sådan är Ripsalis, vilken är mycket utbredd i Afrika. I Amerikas stenöknar är kaktusen det enda växtslag som dominerar. Utbredningsområdet för kaktusen har sin början i Kanada, på 5:e och 6:e breddgraden, och sträcker sig genom Mexico ner till det sydligaste Chile. Det mest artrika landet är Mexiko men även de södra delarna av USA, Peru, Chile, Bolivia och Argentina uppvisar en fantastisk flora av dessa intressanta och taggiga växter. I Anderna växer kaktusarna på 4000 meters höjd. Hos urbefolkningen i Syd- och Central-amerika hade kaktusarna en stor betydelse i det vardagliga livet, både i konsten och inom medicinen.

Kännetecken för kaktusar:

Nästan alla kaktusar har taggar. Dessa kan vara långa och vassa eller tunna och mjuka som hår. I naturen ger taggarna skydd mot betande djur
och skuggar mot solen.
Taggarna sitter på små knölar, areoler, som är korta sidogrenar.
De flesta kaktusar saknar blad
Blomman är ofta färgstark och har många kronblad.
Många kaktusar är veckade, vilket gör att de till stor del är skuggade, trots att solen skiner ohämmat på dem.
Kaktusar är uppbyggda av celler som under regnperioderna samlar vatten för de långa torrperioderna. Det finns jättekaktusar som kan innehålla flera tusen liter vatten!

Kaktusar är oftast kudd- eller pelarformiga. Ett exempel på en kuddformig kaktus är Svärmors kudde. Den växer mycket långsamt och blommorna kommer tidigast efter 50 år.

De klättrande kaktusarna är smala och långa. I naturen slingrar de från marken under träden mot ljuset i trädkronorna. De klättrar med hjälp av luftrötter som fäster vid ojämnheter i trädens bark. Mest känd av de klättrande kaktusarna är Nattens drottning.

Trädkaktusar har långa grenar och stora blad. De kan bli upp till tio meter höga träd eller bilda ogenomträngliga snår. Varje areol bär både blad och taggar och det ger en ledtråd till taggarnas ursprung. De är helt enkelt omvandlade blad.

Kaktusskötsel
Kaktusar är som tidigare nämndes ökenväxter men de växer inte i sandöken. Kaktusar växer alltid där det finns sten. Rötterna söker sig ner djupt och även under torka finns lite svalka och någon fuktighet intill stenar eller klippskrevor. På natten kommer dessutom daggen så helt torrt är det inte i öknen.

Jord
Alla kaktusar kräver en mycket genomsläplig jord. Substratet skall alltså vara mycket poröst och släppa igenom vatten annars uppstår lätt röta och plantorna skadas. De bästa materialen är lavagrus, pimpsten, sand, grus, krossad tegelsten, förmultnad torv eller söndervittrad lera. Idealiska ph- värde är 6 vilket innebär att den är lätt kalkhaltig. Det kan man få genom att ta lite krossat murbruk eller lite trädgårdskalk i jorden. Har man för lite kalk i jorden syns det på jordytan som då får en alg- eller mossbildning. OBS! Det är dock bara stamkaktusar som ska ha kalk i jorden. Bladkaktusar ska det inte.

Ljus
Kaktusen vill ha mycket ljus. Ju hårigare och taggigare den är desto mer sol tål den. Den kan därför placeras i det soligaste fönstret. Det är bara under de allra hetaste timmarna på dagen som kaktusen behöver lite lätt skugga som skydd under våren och sommaren. Bäst trivs kaktusen om den under sommaren får stå nedsänkta i en låda med grus eller torv, på balkongen eller i trädgården. Man behöver då skydda dem från för mycket regn och ge dem frisk luft.

På försommaren blommar de flesta kaktusar. Senare under sommaren har de sin tillväxtperiod och redan i september vill de ha lite svalare och steg för steg ska man minska vattningen.

Vattning
På sommaren ska kaktusar vattnas regelbundet och aldrig låtas torka ut. När man vattnar ska vattningen vara riklig. Vattnar man bara lite varje dag, blir bara det översta jordlagret fuktigt. I botten på krukan finns oftast de finaste och ömtåligaste rötterna. Om de torkar blir de lätt angripna av sjukdomar och löss. Jorden i krukan ska bli genomvåt men det får aldrig stå kvar vatten på fatet.

Gödsling
Det är bara under juni och juli som kaktusar behöver gödslas. Mycket stora exemplar kan då gödslas en gång i veckan. För mycket gödsel gör att cellerna sväller och kaktusarna får svårare att övervintra. Man ska akta sig för att ge dem kväve i för stor utsträckning eftersom det verkar hämmande för blomningen och försvagar cellerna. Kaktusarna blir vackrare ju kompaktare och tätare de blir. Göder man dem, framförallt med för mycket kväve, blir de försvagade, uppsvällda och får glest mellan taggarna.

Övervintring
Kaktusar ska övervintras svalt och torrt under perioden november-mars. Temperaturen bör ligga på 5-15 grader. Det är lite olika vilken temperatur de mest föredrar men 90 % mår bra av en temperatur på 10 grader.

Även om man har kaktusar bara för formens skull och inte förväntar sig någon blomning, ska de vila på vintern. De ska göra det helt enkelt för att efterlikna de naturliga betingelserna på den amerikanska kontinenten. De flesta växer i bergstrakter med stora temperatur- och nederbördsvariationer. Vintern i kaktusarnas naturliga miljö är oftast mycket torr och kylig.
Försöker man att efterlikna de naturliga förhållandena är chanserna dessutom goda att man får se dem blomma eftersom alla kaktusar är blommande. Efter viloperioden när värmen och fuktigheten kommer börjar de växa och bilda blomknoppar.


Olika kaktussläkten

Släkten cereus
Till släkten Cereus hör pelarkaktusen. De är många och finns i otaliga former. Vissa av dem kan bli upp till 15 meter höga och ger karaktären åt många landskap i både Nord och Sydamerika. Till släktet räknas 300 arter och en av dem är:

Gubbskäggskaktusen (cephalocereus senilis)
Gubbskäggskaktusen blommar sällan i rumsmiljö. Däremot odlas den för de långa silvervita håren, som är mycket dekorativa. I naturen skyddar de växten mot den brännande solen och hindrar vatten från att avdunsta. Den härstammar från Mexico, där den kan bli 10 meter hög. I boningsrum är det knappast möjligt att få den i blom, eftersom den inte brukar blomma förrän den blir flera meter hög.

Släkten Echinocactus
Till släkten Echinocactus hör igelkottskaktusar. Släkten är stor och uppdelad i undersläkten. De flesta arter är emellertid mycket taggiga och kallas därför gemensamt för igelkottskaktusar. Många av dem odlas just för de dekorativa taggarnas skull. De är lämpliga att starta kaktusodling med för nybörjare då de trivs bra i vanliga boningsrum. Till släkten hör sju arter och en av dem är:

Svärmors kudde (Echinocactus grusonii)
Den kan bli mycket stor, upp till 80 cm i diameter. Den odlas för sin vackra form och sina vackra taggar. Taggarna är ljust gulgröna och sitter så tätt att de täcker hela stammen. Den är lätt att driva upp men däremot svår att få att blomma i boningsrum. Arten kommer från Mexico.

Släkten Mammillaria
Till släkten Mammillaria hör vårtkaktusar. Det finns hundratals arter inom släktet och nästan alla är lätta att odla och få i blom även om exemplaren är små. De bildar små låga tuvor som består av en klotformad eller avlång stam med hela ytan täckt av små, regelbundet ordnade vårtor med taggar. Mammillaria tillhör de vittaggiga kaktusarna men det förekommer även arter med röda taggar. På flera av arterna kommer blommorna som en rund krans och kan om de befruktas bilda lysande röda bär. De flesta arter passar bra att plantera i låga fat eller krukor då de har väldigt grunda rötter. Mammillaria härstammar från Mexico och sydligaste Nordamerika.

Släkten Opuntia
En av de mest utbredda kaktussläktena är Opuntia och finns i flera hundra arter. De förekommer från Kanada i norr ner till Chile i syd. De platta skotten ser ut som tjocka blad och är gemensamt för alla arterna. Alla arter av Opuntia har glochider vilka är små, små taggar som sitter i areolerna. Dessa har små mikroskopiska hullingar som kan vara mycket irriterande när de fastnar i huden. En del har dessutom taggar. En del av arterna är så härdiga att de kan övervintra även i Skandinavien och användas som stenpartiväxt. Då måste den få väldränerad jord och täckning med vattentätt material för att inte nås av nederbörd. Passande arter för detta ändamål är Opuntia compressa, Opuntia phaeacanta och Opuntia rafinesquie.
Arterna kan bli från 40 cm upp till flera meter och ett par av dem är:

Fikonkaktus (Opuntia ficus-indica)
Denna och flera andra arter har ätbara frukter. Innehållet är mycket gott och näringsrikt och den var en av de viktigaste näringskällorna för urbefolkningen i nord- och sydamerika förr i tiden. Arten har förmodligen förts till Europa med Columbus och har därifrån spridit sig till flera kontinenter. I mellanöstern används den som häck runt husen. Den kan bli upp till 5 meter hög. Dess frukt säljs som "Indiska fikon" och odlades redan på Columbus tid som frukträd. Den odlas också som värdväxt för kochenill-lusen, en sköldlus som ger ett rött färgämne. Den kräver näringsrik lord och mycket vatten.

Sylkaktusen (Opuntia subulata)
Arten har fått sitt namn av utväxterna på stammarna som liknar sylar. Den härstammar från Chile och Argentina. Den kan i vilt tillstånd bli upp till 4 meter hög och blommar med gröngula blommor. I kruka blir den däremot bara 60 till 70 cm och blir mycket vacker med de sylliknande utväxterna.


Vad är en suckulent?
Suckulent kommer av det latinska ordet succus, som betyder saft. Suckulenter är växter vilkas stammar, grenar eller blad är helt eller delvis förtjockade och köttiga. De härstammar från torra klimatområden där det regnar sparsamt, och de är anpassade till ett öken- eller åtminstone halvökenklimat. Stamsuckulenter lagrar vatten i förtjockade stammar eller blad och de bildar nya blad varje år för att sedan tappa dem under torrperioden. De fäller bladen för att vattenförlusten genom avdunstning ska bli så liten som möjligt. Bladsuckulenter har tjocka vaxartade blad som krymper och skrumpnar ihop men som inte torkar ut helt och hållet. De varierar i form och storlek, från småstenslika, bara några centimeter höga plantor till fullt utvecklade träd.

Kaktusarna är de mest kända av suckulenterna, men suckulenta arter förekommer inom flera andra växtfamiljer. Alla arter inom en familj behöver dock inte vara suckulenta. Som exempel kan nämnas familjen törelväxter, Euphorbiaceae. I Sverige finns ett- eller fleråriga örter, ett par av dem är små ogräs, som man lätt känner igen på deras mjölksaft. Det är den största av alla blomväxtfamiljer med drygt sjutusen arter. Alla euphorbia-arter innehåller en vit, giftig mjölksaft som rinner ut om plantorna skadas. Ögon, slemhinnor och sår skadas av denna saft och på grund av giftigheten har törelväxterna få fiender i naturen. I Sydamerika växer euphorbiorna upp till träd och buskar, exempelvis gummiträdet och maniokplantan. I Afrikas skogar växer ricinväxten. Och i torra och varma områden i Afrika finns extremt suckulenta former av euphorbia som är dubbelgångare till kaktusarna.

De flesta suckulenter, bortsett från kaktusarna, hör hemma i Afrika och delvis också i södra Asien. Kaktusfamiljen är dock uteslutande amerikansk med hundratals olika arter som växer i öknar från Chile till Kanada. Den huvudsakliga synliga skillnaden mellan kaktusar och övriga suckulenter är att en kaktus taggar växer ut från en kuddliknande valk. Dessutom kan en botanist se skillnaden när de blommar eftersom antalet kalkblad och ståndare avviker mellan euphorbiorna och kaktusarna. Man kan även rispa i växten för att se om euphorbiornas karaktäristiska vita mjölksaft tränger fram. Gör den inte det är det mest troligt en kaktus. Skälet till varför medlemmarna av dessa båda familjer liknar varandra så mycket är att likartade förhållanden med torka och värme gett upphov till samma fysiologiska anpassning. Redan på ett tidigt stadium tappade båda sina blad, eftersom de annars skulle förlora en stor del av vattnet genom dessa. Båda genomför sin fotosyntes under den hårda vaxartade ytan på stammarna som är gröna av klorofyll, och båda lagrar även upp vatten i en uppsvälld pelarlik stam. Dessutom försvarar båda sitt vatten mot djur genom att rusta sina stammar med skarpa taggar.

Suckulenterna anses härstamma från "normala" växter. Vid en tidpunkt, då de klimatiska förhållandena började ändras, blev växterna tvungna att anpassa sig till denna förändrade miljö för att överhuvudtaget överleva. Klimatet blev torrare och nederbörden började falla i perioder. Genom att olika organ blev köttiga med möjlighet att lagra vatten uppkom förfäderna till dagens fulländade former, som många gånger lever just vid gränsen mellan liv och död. Just denna anpassning till ståndortsförhållandena har gett suckulenterna deras sällsamma utseende. Det finns arter och former som mer liknar stela prydnadsföremål, stenar eller bisarra djur än levande växter.