Han älskar mig, men vill ej ha en framtid med mig!

Jag behöver tips!

Jag är tillsammans med en kille från Irak, vi delar samma religion alltså vi är kristna, men vi kommer från helt olika kulturer (jag är född och uppvuxen i Sverige, han i en muslimsk kultur om ni förstår orkar ej förklara närmare).
Saken är den att vi har nu varit tillsammans ett par år, sedan han kom till Sverige, jag älskar honom otroligt mycket och han mig, vi har träffat varandras familjer och allt fungerar utmärkt.

Han säger dock ofta att han aldrig skulle kunna gifta sig eller bilda familj med en kvinna som inte är från hans land och som inte delar hans kulturella värderingar. Rak på sak; han kan inte tänka sig en framtid med mig, han menar på att vi är tillsammans här och nu framtiden får utvisa vad som sker, vi kan lika gärna bli överkörda imorgon - tänket, om ni förstår.

Saken är också den att han är otroligt kontrollerande och svartsjuk helt taget ur luften vissa stunder, humöret svänger som utav helvete men för det mesta är det ok. Han är såndär som vill att sin kvinna inte ska supa, röka, festa, äta för mycket utan helst sitta hemma och vara duktig. Jag gråter ett par ggr i veckan pga honom för ibland blir han så ilsken och säger saker för att såra mig, som att försöka göra mig svartsjuk ex.

Jag är lycklig tillsammans med honom nu, men är det inte bara utnyttjeri det här? Ska man leva tillsammans med en kille som inte kan tänka sig en framtid tillsammans med en? Varför är han så kontrollerande och svartsjuk om jag inte ens är "den rätte" för honom då borde han ju inte bry sig nämnvärt? Skadar jag mig själv mer i relationen eller bör man lämna en sådan här relation?

Jag är så jävla kär, men samtidigt så jävla ledsen, hjälp mig med tips, hur ser ni på saken?!!??

( Jag är 22, han 28 )

Starkt av honom att inse att ni inte passar ihop, nu är det bara upp till dig att göra detsamma.
Det han ser som självklarhet (kontrollbehovet, hans bestämmanderätt över ditt levnadssätt osv.) är det som gör dig ledsen.
Ergo - ni har ingen framtid ihop.

Tacka för fisken och gör slut.
Hitta någon som du passar ihop med, och som inte bara har dig på skoj tills han letar upp the real deal.

Slutligen: Usch och fy för dessa mellanösternkulturer.
Men du hade kunnat ha det värre; han är åtminstone inte muslim.

(finns för övrigt en tråd om en tjej som var i samma situation som dig, fast det var väl en muslim tror jag)

https://www.flashback.org/showthread.php?t=650391

Va fan!

Jag tycker ditt inlägg säger allt, du ger oss ju svaret.

Bara att göra slut!

Nu kommer jag och lägger lite PK-sordin på stämningen: Det är mer än lovligt naivt att tro att det där beteendet enbart hittas hos mellanösternmännen.

Till TS: Är det så du vill leva?
Du kan inte styra honom men du kan förändra din situation. Dock kanske inte med honom i bilden..

Får han dej att må dåligt och försöker få dig svartsjuk så DRA! Hur krasst det än kan låta. Visst, alla DÅLIGA förhållanden har sina ljusa stunder, där du svävar på moln. Minns dessa stunder när ni hade det underbart, och gå vidare och hitta en kille som får dej att sväva på små rosa moln hela tiden. Jag talar av erfarenhet, var med en kille som gav mig ett gäng SMÅ lyckliga stunder som jag fick gå å spara på under de perioder när han ehrr... inte var kapabel att göra mig lycklig... varför nöja dej med småsmulor av lycka när du kan käka på en kaka som aldrig tar slut?! Och ja, jag älskade den killen jag var med mer än allt annat och försöker FORTFARANDE (1 år efteråt) komma över honom...

Ja, det vore naivt - det var därför jag inte skrev så.
Det beteendet kan du hitta hos många män från väst också, eller andra kulturer för den delen.
Däremot så vill jag påstå att det är mycket vanligare i mellanöstern än tex. Sverige iom. att mannens roll i förhållandet är en helt annan där, och detta är djupt rotat i deras kultur.

Vet du. Jag håller faktiskt med dig.
(och inte enbart för att väga upp att jag la ord i munnen på dig)

Tack för alla svar!

Ni är underbara, jag ville ha en bekräftelse på det som jag har tänkt på att göra från okända perspektiv!

Well, kommer väl bli ett helvete men en sak har jag lärt mig; aldrig mer en karl från arabländerna.

jaja, jag vet att det inte enbart beror på härkomst etc etc

Bra att du insett att du klarar dig utan din kontrollerande, svartsjuke, ilskna och sårande pojkvän.

En stilla undran bara, vad har han för positiva egenskaper som gjorde att du föll för honom – för med din beskrivning som facit verkar han ju minst sagt tappad bakom en vagn, för att inte säga totalt jävla dum i huvudet.

Du kan inte ha det lätt, men du har nog försatt dig själv i denna sits, men du verkar ändå vara klok nog att inse att det inte kanske håller och vara tillsammans med en person som har dem värderingar som han har.

Ska jag vara ärlig så tror jag att det är hans familj som trycker på honom, han vill nog vara med dig men det är tyvärr hans familj och för mycket av deras kultur som trycker i hans huvud.

Tycker att det är fel och säga aldrig någon mer från arabländerna, finns invandrare som är hur bra som helst mot sina flickvänner, känner själv flera iranier som har det hur bra som helst med sina respektive.

Varför har du så bråttom med att vilja ha en framtid med honom? Du är ju trots allt bara 22 år, funkar det inte med honom, säger du bara tack hej leverpastej, det finns tusen åter, bättre och pröva sig fram nu än att senare i livet inse att du har slagit dig till ro med fel person.

Ta dig i kragen, och dra inte alla över en kant och gör något åt din situation.

Lycka till.

Jag fattar personligen inte hur du kan skriva i ena meningen att du gråter ett par gånger i veckan på grund av honom och hans sätt för att i nästa skriva att du är lycklig med honom... för mig är de två meningarna raka motsatser.

Personligen skulle jag nog säga att om jag träffade någon tjej, oavsett hur söt och gullig hon än var som:

A. Inte ville ha barn någonsin
B. Inte kunde se en framtid ihop med mig

så skulle jag nog avsluta det ögonblickligen. (Jag ser skillnad på om man vill ha barn men inte kan få det och att inte vilja ha det). Det skulle för min del kännas som bortkastad tid att vara med någon sån. Det hade gått an när man var 18-20 men nu vid 30 så vill jag nog gärna ha någon att dela framtiden med och inte bara för att "ha litet kul".

Gör du slut så kommer du väl vara ledsen någon månad medans du fortfarande tror att du är urkär i den här killen. Sen träffar du någon som ger dig perspektiv på det hela och helt plötsligt kommer de där känslorna du har just nu förmodligen att kännas ungefär lika äkta som kattguld.

Enligt mig borde du lämna den här relationen snarast... frågan är om han kommer att acceptera det eller inte...