Hur lär man sig skriva lååånga ELEGANTA meningar med många bisatser?

Hur lär man sig skriva långa ELEGANTA meningar med många bisatser? På svenska, alltså.

Jag tänker åt Strindberg-hållet.

Är det totalt omodernt i dagens svenska prosa/romankonst?

Förekommer det i otymplig sakprosa? Fast då kanske mindre elegant?

Jag skriver mest relativt korta meningar och då är jag ändå ”rädd” att jag kan slänga in syftningsfel m m. Som tur är så är man ju anonym här.

Jag skulle gärna KUNNA skriva ”Strindbergskt”.

Är det på grund av att folk läste mer tyska tidigare som de klarade att skriva sådär? Bättre svenskundervisning?

Tack vare, inte på grund av.

Ja.

Tack, jag uppskattar din rättelse. Jag tvekade, och valde fel.

Ok. Så på grund av (ska det väl vara här) att tyskan försvann till förmån för engelskan som första språk i skolundervisningen så påverkades svensk skrivkonst?

(Jag vet inte om jag skrivit korrekt svenska i meningarna ovan. Eller i de jag skriver nu. Jag har inte lärt mig sätta in kommatecken där de kanske bör förekomma. Jag har för mig att det var liksom fritt med sånt i skolan, typ sätt dit kommatecken där du känner för det).

Att kunna sätta in kommatecken på rätt ställe verkar vara viktigt om man ska kunna skriva långa eleganta meningar?

Tror inte tyskan någonsin haft engelskans plats utan möjligen delade den platsen med franskan.

Humanister och statsvetare läste oftast franska, ingenjörer m fl läste tyskan.

Problemet är väl spanskan? Ingen läste spanska förr, och varför skulle man?

Vilken snilleblixt att satsa på massturismen som bransch...

Med tanke på dina korta meningar gissar jag att du aldrig läst tyska.

Många bisatser är aldrig elegant.

Håll det kort, och tydligt - istället.

Inledningen till Strindbergs ”Röda Rummet”, jag har sabbat styckeindelningen för att frilägga några långa meningar:

”Stockholm i fågelperspektiv.

Det var en afton i början av maj.

Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor.

Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de!

De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger.

Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg.

I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.”

Wow. 😮

Jag tycker det är elegant. Dock vet jag inte om det funkar med så långa meningar som Strindberg skrev i dagens romaner.

Jag började läsa en deckare av Viveca Steen, jag slutade för att jag inte gillade hennes sätt att skriva. Det var kort och tydligt. Men så himla torrt.

Om jag minns rätt så skrevs ”Den vidunderliga kärlekens historia” med långa meningar.

Och Carl-Johan Vallgren har ju bott i Berlin!



https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Den_...ekens_historia

Hm… 🤨

Från ”språkkonsulterna”:

” Gör långa meningar kortare

Variera meningslängden och håll dig mellan 10 och 25 ord – de råden brukar vi ge skribenter och våra kursdeltagare. Men det händer att meningarna blir för långa ändå, och det vill vi undvika. Här får du tre tips för att förkorta långa meningar och göra texten smidigare att läsa.”

https://sprakkonsulterna.se/gor-langa-meningar-kortare/

Jag tycker att semikolon är en form av punkt och således är de första meningarna inte särskilt långa.
Enbart komman har dock en tendens att göra allt grötigt och otydligt. Hur går dina tankar kring parenteser?

Tack! Intressant att man kan se semikolon på det sättet. Jag har varken koll på kommatecken eller semikolons korrekta användning.

Jag använder mig personligen av parenteser, men jag kan mycket väl använda dessa på fel sätt. Hur kända författare gör här har jag ingen koll på.