Daddys, Slutstriden har börjat....

Kom igen, du kommer vinna! Sen känns det som om alla som håller på med utredningen är helt dumma i huvudet!

Kämpa på!

Min far blev av med delad vårdnad kring sina två söner i ett tidigare äktenskap, alltså innan han gifte sig med min mor och de hade mig samt två syskon.

Jag antar att det är ett helvete för honom att först få träffa mina halvbröder i vuxen ålder som då visat sig bli några ganska trasiga individer.

Kämpa på, jag vet hur det är att växa upp utan en pappa som man vet älskar en, jag hoppas inte dina barn behöver uppleva samma sak, har inte läst igenom allt du skrivit på bloggen men jag anser att det är ren ondska att vissa mammor(och även pappor i vissa fall) kan vara så här egoistiska, det gynnar ingen annan än de själva, så jag hoppas verklige att du orkar kämpa mot alla idioter som motarbetar dig, både för dig och framförallt barnens skull...

Den energi du lägger ner på att få att försöka få tillbaka ditt barn kommer hjälpa många andra fäder med att få vara med sina.

Även när det känns som att allt frusit fast, så gör ändå dina handlingar en ganska stor skillnad.

Du har valt att ta en oerhört svår strid, när mina föräldrar skilde sig för 32 år sedan var det i princip omöjligt för en man att få ensam vårdnad, delad vårdnad mot mammans önskemål var möjligt om det var uppenbart att hon var fullständigt olämplig som förälder och han ett helgon.
Vårdnadstvisten i vårt fall tog två år och avslutades i hovrätten, min far fick ensam vårdnad om mig och min bror.
Jag älskar min mor, men så som jag känner henne hade hon inte klarat av att ta hand om oss.
Situationen idag är inte mycket bättre än den var då och på många sätt sämre, då ROKS med flera organisationer som knappt fanns då är mycket starka idag och arbetar hårt för att förhindra att fäder vinner vårdnadstvister. för trettio år sedan arbetade man mot fördomar och byråkratisk tröghet, nog så svåra hinder, idag lever fördomarna och byråkratins tröghet kvar, bara lite försvagade, men stöds av ett kraftfullt pappafientligt förenings och lobbyingssystem.

Du har valt att ta en oerhört svår strid i en fråga där alla system är designade för att skrämma pappor att ge upp.
Ge inte upp, ta striden, även om du förlorar så kan du när din dotter är vuxen och frågar varför du övergav henne visa att du verkligen inte gjorde något sådant.
Om du förhindras att umgås med henne, eller rentav inte får svar på dina telefonsamtal och brev till henne så börja skicka rekommenderade brev till mamman men riktade till dottern, inte för många, men åtminstone till Jul och födelsedag och någon mer gång på året, eller kanske en gång i månaden. Då får du åtminstone skriftliga bevis på att breven skickats och i förekommande fall mottagits. Umgängessabotage och PAS-skapande är allvarliga saker och du måste visa att du gjort din del för att på ett gott sätt söka hålla kontakt med ditt barn.
All lycka till i kampen, jag ska läsa din blogg.

Frågan är om inte våld är det enda rätta i ett sånt här fall. Att bli så själv utsatt för våld från samhället och från den här kvinnan, ger ju en rätten att själv ge tillbaka. Någon måste ju göra det tydligen så det får någon aktualitet. Hade det här hänt mig, så hade det fått fått enorma konsekvenser. Jag skulle ta en fruktansvärd hämnd på de som är ansvarig, inklusive politiker.
Jag har ju varit i en liknande situation själv med mina barn. Men det var ingen som vågade provocera mig. Ibland är det bra att ha ett våldsamt temperament och natur. Det är kanske det du saknar... Börja tro det. För sånt här händer aldrig mig.

Våld är bara bra som svar på pågående våld eller ett sådant hot om våld som ej går att undvika.
I det här fallet är det ett pågående rättsövergrepp, sådana bemöter man i rätten.
Däremot så kan det vara dags rent allmänt att starta upp en organisation som ger rättshjälp åt utsatta pappor, låt oss kalla den Pappafonden. Om man kunde få till en organisation som har ett tiotal "paralegals" som åker ut och dokumenterar utfrågningar av barn, som vittnen för barnets sida och för pappans sida och ett par advokater som specialiserar sig på vårdnadstvister. Detta rör sig dock om stora pengar, så det skulle begövas minst fem miljoner per år, egentligen inga stora pengar, 5000 personer som bidrar med tusen kronor var per år, eller femtiotusen som bidrager med en hundring. Detta förutsatt att man inte har höga lokal och resekostnader, att man inte tar betalt för sin hjälp till de pappor denna bemanning räcker till att hjälpa och förutsatt att motståndarsidan inte åläggs betala pappans rättegångskostnader.
Innan man nått så långt så kunde Pappafonden ha till uppgift att ekonomiskt bistå Pappor som annars ruinerar sig på vårdnadstvistskostnader.

Rätten skulle ändå ge barnet till morsan. Eller nja. Chansen att farsan skulle vinna är i alla fall väldigt liten hursomhelst.

Att systematiskt, kontinuerligt skada morsan fysiskt tills hon ger upp hade fungerat 100%.

Våld är oerhört effektivt maktinstrument. Men vem som helst kan inte använda sig av det, men kanske mer iaf än vad man gör. Själv har jag ett hett temperament och kan lätt bli beredd att gå hela vägen. När min gamla tjej ville flytta till en annan ort med barnen för att hon hade träffat en ny sa jag lugnt bara, gör det så får du se: jag kommer iaf slå ihjäl den här killen och barnen kanske får helt nya föräldrar vilket antagligen är bättre.
Det är klart att det fungerade. För det var sant. Jag hade gjort det, iaf tagit den här killen garanterat.
Idag träffar jag mina barn hur mycket som helst, jag har en ny tjej. Min gamla tjej ser jag som min barnvakt.

Men du förespråkar ju våld i alla lägen så fort något går dig emot, t.o.m om någon säger emot dig på ett forum så du är väl inte precis rätt person att ge råd i sådana här frågor? Jag tror ju inte att chanserna för att en man ska få vårdnaden precis ökar om han ger sig på att misshandla kvinnan...

Misshandla? Så dum är jag inte.
Skulle hon förvägra mig rätten att träffa barnen och förstöra mitt liv.
Så skulle jag göra likadant mot henne bokstavligen.
Tar hon det steget så finns det ingen återvändo sen, sen är allt förstört.
Jag är sån. Det är skönt att vara sån. Svart eller vitt. Det är enkelt, och fruktansvärt effektivt. Men man måste vara beredd att gå linan ut. För mig är just det inget fritt val. Jag är sån. My way or highway.

Jag säger inte att folk ska vara såna här precis. Men en hel del mer iaf. Ett jävla mähä som slickar kvinnans anus? Vem vill vara sån?

Fast detta är väl ditt sätt oberoende av vilket kön kontrahenten har? Det är inte en könsfråga, det är ditt sätt....eller?