Depersonalisation hur känns det

Låter obehagligt. För mig var det inte kroppen på det sättet. Psykiskt avtrubbning för min del. Enda som skiljer oss åt. Lite skillnad på DID. Du märker det i normalfall om du har det.

Jag har då mera av emotionell avtrubbning, känslorna är oäkta. Jag låtsas vara engagerad och "full av liv".

Egentligen vill bara befinna mig i trans, d. v. s. vara ensam och stirra på ingenting och samtidigt inte tänka på någonting.

Så upplevde jag det även kring 11-12 års ålder när jag första gångerna upplevde starkare dissociation.

Att vara social tar på krafterna och det är mödosamt att låtsas bry mig om någonting alls. Det blir alltför mycket med "livet".

Jag finner det fint att vara ifred.

Känner igen mycket av det du beskriver. Tror du upplever en del saker värre en mig och jag andra saker som värre. Trans är lite väl att ta i för mig. Nackdelen med det tillståndet är att hjärnan inte riktigt funkar. Så är det för mig. Väldigt mycket oäkta känslor kan man lugnt säga. Kan vara social från och till. Beror mycket på hur personen eller personerna jag pratar med och under vilka omständigheter men det är tröttande iallafall.

Tror jag har gått in i en dissociativ period för första gången. I lördags förlorade jag förmågan att uträtta saker, svårt med koncentreration och låg bara i soffan hela dagen. Är mer distanserad från mina känslor och känner mig ängslig i kroppen.
Dålig aptit, svårt att få en korrekt uppfattning av minnesbilder.
Någon som känner igen sig i detta?

Jag låtsas vara social men det är, som du beskriver saken så träffande, uttröttande och jobbigt.

Trans och dagdrömmeri kan vara mkt fint om man blir ostörd och inte riskerar att bli störd.

Jag kan gärna slänga ett par ord med någon främling, om jag är på humör, men långa samtal och samkväm känns krystat, meningslöst och jobbigt.

Känns nog lite som att man är i en drömvärld, bara existerar.
Lite som att man är en robot.

Känner igen mig lite.

Fram till 10 nåt så känns det som om jag existerade i en egen värld och inte vår värld.

Kan det ha något med överbeskyddande föräldrar att göra?

Undrar hur påtagliga symtomen behöver vara för att klassas som en diagnos.

Den här musikvideon beskriver det ganska bra. https://youtu.be/WziA88-n02k?si=aZtGpeo5bOKK9U6k

Jag delar med mig av mina symtom med förhoppning om att någon kan slänga ett kritiskt öga.

Har ingen som helst automatisk handlingskraft utan jag måste alltid tänka "nu ska jag göra detta och sedan detta". Känner mig ofta omotiverad och sitter långa perioder och bara stirrar.
Överdriven tankeverksamhet och blandar ibland ihop fantasier med verklighet. Jag ser inte sällan speciella samband i vardagliga händelser och upplever att jag har kontakt med andra sidan. ( kan ha dialoger med mig själv).
Har inga riktiga känslomässiga band till livet och känner mig mer som en skådespelare som försöker göra sitt bästa. Hade typ inte haft några problem att ta livet av mig med motiveringen "vi ska ju alla ändå dö en dag." Jag överanalyserar allting i filosofiska termer.
Effekten förstärks med alkohol och jag blir frånvarande och får svårt att förstå vad folk säger och integrera med omvärlden. Jag kan nästan aldrig bara hänga med och ha kul utan i min hjärna räknar jag ut vad som förväntas av mig och beter mig därefter.
Är överlag gästvänlig men det händer att jag beter mig icke adekvat ibland till vissa situationer. Kan skicka uppseendeväckande meddelanden eller säga opassande saker till folk.
Överdriven själviakttagelse och mycket grubblerier men jag upplever aldrig att jag är en främling inför mig själv eller att världen är overklig.
Tror ni detta är en indikation på störningen eller nåt annat?

Psykotisk ibland låter det som? Hur länge har det varit så?

Sedan jag var 17 typ. Är snart 21 nu.
men psykotisk har jag svårt att tro stämma in för en psykotisk person är inte resonabel och har tappat kontakten med verkligheten på ett helt annat sätt.