Depersonalisation hur känns det

Lyssnar på comfterbly numb av pink floyd och inser att jag känner igen den känslan han beskriver från när jag var liten. Att man levde i en typ av feberdröm och där drömmen och verkligheten flätades samman på ett obehagligt sätt. Har du någonsin haft depersonalisation och hur kändes det? Hur kom du ur det?

Det kändes som jag gick i en saga och allting såg ut som kulisser. Det var inget roligt alls med det.

Har ingen aning om vad depersonalisation är
Lär läsa in på det
Musiken dock comfterbly numb är fan en av de bästa låter jag har hört och lyssnar på den än
Jag bara svävar iväg till de underbara tonor .
har aldrig lyssnat på texten . bara musiken

Har upplevt liknade. Men var både negativt och positiv känsla.

Som att man inte finns. För mig kan det skifta med derealisation och dissociation där jag helt försvinner under högre stress nivå.

Antipsykotisk medicin och terapi är grundbehandlingen.

Som att det är en hinna mellan en själv och omvärlden

När känslorna blir för starka så blockerar man ut dom och disaccosierar så man är delvis eller nästan helt avklippt från sitt känsloliv och man känner sig inte som sig själv.

Genom att ta till exempel ketamin så kan man komma in i ett liknande tillstånd

Hade några få, milda episoder av overklighetskänslor före 13 års ålder. Efterhand blev depersonalisationen och derealisationen permanent/kronisk, men fluktuerande i intensitet. Så har det varit i många år (+20 år).

När det gäller depersonalisation är känslan i kroppen att kroppen inte känns alls. Känslor (emotioner) verkar inte vara äkta och grundade. Man är inte grundad i sig själv. Man kämpar emot apatin. Vidare tvivlar man på att man faktiskt upplevt det som ens minne gör gällande. Det förflutna är dimmigt. Man har inte heller förmågan att tänka framåt (eller kanske inte ens tänka alls). Man tvivlar t. o. m. på att man existerar.

När det kommer till derealisation så upplever man sig vara som inuti en bubbla, eller att det föreligger en hinna mellan en själv och omgivningen. Man har inte förmågan att föreställa sig företeelser t. ex. att det finns en massa människor ute i samhället och i världen. Ofta tror man att man är galen, eller håller på att bli galen.

Värt att nämna är att en depersonaliserad och derealiserad individ brukar hamna i ett transtillstånd (personen stirrar tomt och tänker inte på någonting). Vidare brukar hon ofta, med jämna mellanrum, göra en verklighetskontroll genom att spegla sig i en spegel.

Orsaken till min kroniska depersonalisation och derealisation, "DDD" (Depersonalisations och derealisationssyndrom), kan jag bara spekulera i.

Men jag fick en ganska kraftig och plötslig känsla av rädsla. Vissa skulle säga att det handlade om en panikångest-attack. Utmärkande symptom vid tillfället var bl. a. kraftiga, kroppsliga skälvningar, hjärtklappning och känslan av att vara från vettet. Hela tillvaron tycktes vara i gungning. Attacken kom från ingenstans och tycktes inte "ha med någonting att göra".

Kanske har jag anlag för DDD, och panik, och är kanske lagd åt det "känsligare" hållet. Jag är ganska tillbakadragen som person och lever livet i huvudet och blir lätt överväldigad av "livet" d. v. s. jag har låg motståndskraft emot "allt" vad "allt" innebär.

Hur jag kom ur depersonalisationen och derealisationen? Jag har inte kommit ur någonting än, och kommer kanske aldrig att komma ur någonting.

Mitt råd är att läsa på om syndromet och vara öppen för att ta emot tips. Kanske t. o. m. ta hjälp av professionen.

Tyvärr råder stor diskrepans mellan å ena sidan uppskattad prevalens av insjuknade inom befolkningen och å andra sidan kunskapsnivån hos vårdgivare. Man måste, som innehavare av syndromet, "ruska om" professionen.

Depersonalisations- och derealisationssyndrom är, vad det verkar, underdiagnosticerat. Orsaken till underdiagnosticeringen beror dels på att den drabbade inte förmår beskriva sina märkliga och vaga symptom, och dels för att kunskapen om fenomenet ifråga är avsevärt bristfällig.

Det kan kännas på väldigt många olika sätt. Ibland känns det som att vara i en bubbla. Det är helt OK tills man börjar fundera på om världen är verklig och så kommer man inte ur bubblan. Kan kännas som att när man är ute och går så känns det som man skickat ut en robot som är ute och går åt en, och skickar signaler hem till en där man sitter hemma i soffan.

Har med upplevt precis det du beskriver förutom att kroppen inte känns alls. Om jag fattar dig rätt men lider av dissociativ identitetsstörning. Känns med som ett vakuum i kroppen men inte att kroppen inte fanns. Kanske kan vara snarligt ibland?

Det jag upplever är en avdomning, av delar, eller av hela den fysiska kroppen. Kroppen "känns" inte, som om den bestod av luft.

Mina kunskaper om DID (Dissociativ Identitetsstörning) är alltför bristfälliga och jag kan därför inte avgöra huruvida jag har DID eller ej.

Kanske kan vara värt att kolla upp om DID passar in på mina upplevelser.

Jag har självdiagnosticerat mig med Depersonalisations- och derealisationssyndrom (DDD/DPDR/DPDRD/DPD/DPS).

Efter att jag beskrivit ångestsymptom för öppenvården och sedermera för specialistpsykiater, fick jag recept på, och har stått på (under några år) SNRI samt Propavan och Lergigan.