Citat:
Ursprungligen postat av
[complex]
Hallå.
Jag vet att mina atomer är 13,7 miljarder år gamla sen the big bang. Och att jag kan andas in samma atomer i luft som många andats innan mig även om luft förnyas, etc.
Men nyfiken på om exakt alla element runt omkring mig som bord, träd, elektronisk utrustning och telefon som exempel.. Allt jag ser och deras atomer är lika gamla som atomerna jag är uppbyggd utav väl?
Jag antar såklart det. Att alla atomer bildades samtidigt, och att det periodiska systemet jag ser överallt i olika former och färger och deras atomer är lika gamla som mina?
Lika bra att fråga, då jag är nyfiken. Tack så mycket. Mvh
ps: Hänvisa gärna källor till svar med länkar också, så jag kan läsa lite om det.
Jag antar att det är en fråga om kemi, fysik eller astrofysik.
För 13,5 miljarder år sedan bestod universum i stort sett bara av vätgas. Gravitationen gjorde sitt och drog ihop dessa till stora moln. Vätgas är den enklaste av gaser, men har en speciell egenskap: Den är enormt energirik.
När vätgasen drar ihop sig börjar atomerna studsa mot varandra och temperaturen stiger. När gasen har dragit ihop sig blir gasen tillräckligt varm (ca 5,5 miljoner °C) och en kärnfusion börjar ske.
Väteatomerna smälter samman och bildar ett nytt, tyngre material. Helium. I varje steg av denna process omvandlas en del materia till ren energi. Det är denna energi som förser oss med ljus och värme. Det sker ständigt både i solen och de andra stjärnorna i universum (solen är nämligen en stjärna).
Om vi vandrar vidare - För att bygga en sådan värld som den vi lever i idag behöver man mer än bara vätgas och helium. Man behöver även till exempel syre, kol och järn. Hur kom detta då till?
Stjärnorna är, helt av en slump, enorma fabriker.
Väteatomer smälter som sagt dagligen samman vilket ger helium. Helium är tyngre än väte så därför sjunker det in i stjärnans centrum. När dessa sedan smälter samman bildas ännu mer energi och det produceras kol. Processen upprepas om och om igen och stjärnan får lager, som en lök. Ju närmare kärnan, desto tyngre är de ämnen som har bildats. Som till exempel neon och syre. Det sista som bildas är järn.
Nu förändras saker. Järn bildar inte energi vid fusion så elden börjar slockna. Allt mer järn byggs upp tills nästan allt bränsle är borta. Sen tar gravitationen över och drar ihop stjärnan. Allt eftersom kärnan blir mer kompakt stiger temperaturen. Till slut kollapsar stjärnan och exploderar. Det är detta som kallas för supernova. Supernovan är en stjärnas död men födseln för något mycket vackrare.
Under några mikrosekunder går en enorm explosion igenom stjärnan. Trycket är så enormt att järnet tvingas fusioneras. Det är på så vis de tyngre ämnena, som till exempel guld, bly och platina, bildas.
Men hur kom då jorden till?
För länge sedan exploderade en uråldrig stjärna. Den fyllde rymden med de material som skapats under dess livstid, ihop med de ämnen som skapades när stjärnan dog. Vi vet det eftersom vi ser liknande moln ute i rymden idag, Nebulosor. I vårt fall bestod nebulosan av kväve, syre, järn, kisel och andra ämnen som krävdes för att bygga vår värld.
Sen började gravitationen dra ihop dessa ämnen. Enorma spiraler av damm började bildas och i centrum av en av dem formades en stenig planet, jorden. Den skapades av stjärndamm och sammanfogades av gravitationen.
Spola fram 100 miljoner år så har den blivit ett enormt klot som har sugit upp miljarder ton rymdskräp. Det var på så sätt som jorden kom till. Men jorden skulle ha varit ett kargt klot av sten och metall om det inte vore för en händelse. Ännu ett uttryck för naturkrafterna.
150 miljoner kilometer bort, i hjärtat av nebulosan, var tryck och temperatur så höga i ett klot av vätgas att atomerna började smälta samman. En ny stjärna, vår sol, började formas. När solen tändes skickade den ut en enorm solvind.
Det blåste resten av dammet och gasen från nebulosan till utkanten av solsystemet. Det är därför solsystemet är så välstädat. I de yttre delarna av solsystemet har vi de enorma gasplaneterna. Längre in har vi kompakta, steniga, planeter.