Fallet John Demjanjuk och "rättvisan"

I den här tråden tänkte jag att vi skulle fördjupa oss i fallet Demjanjuk, eftersom det på flera sätt är kännetecknande för hur förintelselobbyn använder sig av "rättvisan" för att gå sina ärenden.

Under 1970-talet var den ukrainska folkgruppen i USA splittrad i två falanger, en pro- och en antisovjetisk. En ledande talesman för den prosovjetiska gruppen, Michael Hanusiak, offentliggjorde år 1975 en lista omfattande 70 namn på ukrainare, som påstods ha samarbetat med nazisterna under kriget. Med på listan fanns även John Demjanjuk, en bilmekaniker från Cleveland. Hanisiak preciserade anklagelsen med uppgiften att Demjanjuk skulle ha tjänstgjort i koncentrationslägren Sobibór och Flossenbürg, och presenterade även en fotokopia av ett identitetskort, som skulle visa att Demjanjuk tjänstgjort i de båda lägren.

I Israel skaffade man fram vittnen som med hjälp av fotografier identifierade Demjanjuk såsom "Ivan den förskräcklige" i Treblinka. År 1979 togs fallet officiellt upp av OSI, den nazistjägarbyrå president Carter inrättat.

Det enda dokumentbevis man kunde presentera var ovan nämnda identitetskort, som hade nummer 1393. Något annat bevis lades heller aldrig fram under den följande rättegången i Jerusalem.

Dokumentexperten Dieter Lehner avslöjade att identitetskortet var en total förfalskning, och till samma resultat kom det västtyska Bundeskriminalamt (BKA), den framstående amerikanske förfalskningsexperten William J Flynn och professor Julius Grant, en av världens främsta dokumentexperter.

BKA meddelade de israeliska myndigheterna sina rön redan år 1987, men domstolen i Jerusalem undertryckte denna information. Den israeliske chefsåklagaren Michael Shadek uttalde:


Och vad Lehners och BKA:s avslöjande av det förfalskade identitetskortet beträffar uttalde samme Shadek:


Men också västtyska myndigheter agerade rättsvidrigt ifråga om det förfalskade identitetskortet. Självaste förbundskanslerämbetet vidtog åtgärder, så att Demjanjuks advokat inte fick kännedom om Lehners och BKA:s rön och beordrade dessutom BKA att hemlighålla upptäckten om förfalskningen. Ett expertvittne från BKA, som skulle höras vid rättegången i Jerusalem, instruerades att ge ett delutlåtande, som skulle ingå uteslutande på vissa överensstämmelser mellan Demjanjuks ansiktsdrag och fotot på identitetskortet. Därigenom skulle man vid Jerusalemprocessen få intrycket att identitetskortet var äkta.

Förfarandet att beröva Demjanjuk hans amerikanska medborgarskap inleddes vid distriktsdomstolen i Cleveland 1981. Som enda bevis för detta rättsvidriga handlande tjänade nämnda identitetskort, som alltså minst fyra år tidigare bevisats vara en förfalskning.

På staten Israels begäran inleddes år 1984 förfarandet att utlämna Demjanjuk till detta land. Själva utlämningen skedde 1986, och emot alla vedertagna rättsprinciper, då platsen för de påstådda brotten ligger i Polen och inte Israel.

Demjanjuk utsattes nu för en skoningslös smutskastningskampanj. Han döptes om till "Ivan den förskräcklige", och den sjuka fantasin visste inga gränser för de mordmetoder, gräsligheter och perversioner som han hade begått. Han skulle personligen, beväpnad med järnstång, svärd och sabel, ha drivit in judarna i gaskamrarna. Därefter skar han av öronen på judarna, men gav dem tillbaka i gaskammaren. Med sin bajonett skar han köttstycken ur kropparna. På havande kvinnor skar han upp buken med sin sabel. Med sitt svärd högg han av brösten på judinnor, etc etc.

Alla dessa vittnesuppgifter motsades dock av det enda föregivna dokumentbeviset, men det glömde man bort i upphetsningen. På identitetskortet från Sobibór och Flossenbürg står nämligen att kortets ägare inte får vistas i andra än de angivna lägren, och att om han påträffas någon annan stans, skall han arresteras...

Demjanjuk uppgav vid invandring i USA år 1948 att han hade jobbat i Sobibor.

Hans namn finns på en lista av ukrainare i Trawniki.

Demjanjuk har klart inte berättat sanningen om sitt liv under kriget.
Hans försvarare hade ibland andra intressen än att försvara sin klient.

Kalla kriget rådde.

Och då kan det bli som det blev.
Men han frikändes som sist i alla fall.

Och varför tror quarken att Demjanjuk till slut blev frigiven då?

Nä du myttroende fabulerare, Demjanjuk-rättegången var inget annat än en "showtrial" som klart och tydligt visar hur den hatiska Holocau$t-industrin med alla till buds stående medel in absurdum försöker hålla ett sjunkande skepp flytande.

Den energiske ukarainaren Lubomyr Pretulak har med logisk klarsynthet engagerat sig i skåderättegången som sannolikt även innehöll fysiskt våld mot den helt oskyldige John Demjanjuk. Här en sida med en mängd olika dokument:

http://www.ukar.org/demlinks.html

Om ID-kortet:

http://www.ukar.org/idcard.html

Med hänsyn till läsaren så väntar jag en stund med att bemöta dina invändningar, quark. Istället så fortsätter jag berätta vad som hände sen.

Vid domen mot Demjanjuk i april 1988 spelade identitetskortet inte längre någon central roll, tvärtemot vad det hade gjort för ahns utlämning till Israel. domstolen i Jerusalem hänvisade till att det främst var vittnena, som otvivelaktigt bevisade Demjanjuks skuld. Likväl var dessa vittnen av tvivelaktigt bevisvärde, vilket den amerikanska experten på vittnesmål dr Elisabeth Loftus påpekade. Dr Loftus hade redan i hundratals rättegångar visat hur föga trovärdiga enbart vittnesuppgifter är. Många av vittnena mot Demjanjuk inte bara motsade sig själva och sina tidigare uttalanden utan serverade dessutom absolut fantastiska och orealistiska scener från Treblinka.

Avgörande för dr Loftus bedömning var emellertid att några av vittnena på grund av sin höga ålder knappast ens kunde erinra sig namne på sina egna barn eller hur de själva hade hamnat i rättssalen, men däremot var fullt i stånd att identifiera Demjanjuk och minnas alla detaljer i lägret Treblinka.

Dr Loftus erkände visserligen att det till följds av massmedieståheet omkring John Demjanjuk, om lägret Treblinka och om vittnesuppgifterna att det inte längre var möjligt att erhålla ett opåverkat, beviskraftigt vittnesmål. Likväl vägrade Dr Loftus att ställa sin sakkunskap till försvarets förfogande, då hon såsom judinna ville stå på Israels och judarnas sida i denna process, också om hon genom ett dylikt handlande medvetet ställde sig emot rätten och sanningen. Hon var alltså beredd att med sin underlåtenhet medverka till att en oskyldig icke-jude avrättades än att "svika Israel". Dr Loftus ångrade emellertid senare sitt handlande och bekände sina misstag i en skrift.

I sin bok "Der Fall Demjanjuk" berättar Hans Peter Rullman om åtskilliga kränkningar, misstänkliggöranden och hot mot svarandesidans vittnen, och att sådana vittnen rentav sattes i häkte. Däremot instruerade rätten att kärandesidans vittnen skulle skonas, dvs deras uttalanden skulle inte bli föremål för mer ingående frågor.

Domen avkunnades, uteslutande på vittnesmålen, och löd på döden meddelst hängning. Detta beslut utlöste groteska yttringar av vild skadeglädje. Man dansade i triumf i rättssalen

Demjanjuks försvar överklagade givetvis domen. Det israeliska rättsväsendet hade all anledning att frukta en ny process. Dr Loftus var en av de mest kända experterna på vittnesmål, och hennes offentliga bekännelse och avfärdande av vittnena som menediga lögnare kunde inte viftas bort. Än skadligare för Israel var att den grova orätt, som blivit begången mot Demjanjuk, att man fråntagit honom sitt amerikanska medborgarskap och utlämnat honom till en skådeprocess i Israel med ett förfalskat identitetskort som enda bevis, nu väckte harm på många håll i USA.

En allt starkare grupp stred för att Demjanjuk skulle få tillbaka sitt medborgarskap, bland dessa fanns kongressmannen James V. Traficante och en av USAs mest kända kolumnister, Patrick Buchanan. Flera organisationer för amerikaner med östeuropeiskt ursprung tagit Demjanjuks parti och gjort egna efterforskningar av Demjanjuks oskuld.

Sommaren 1993 frikändes ukrainaren av appellationsdomstolen i Jerusalem. Som grund för frikännandet angavs bristen på bevis, samma brist på bevis som hade föranlett dödsdomen. Detta domslut hyllades av de flesta massmedier i USA och Europa som ett bevis på att Israel var en rättsstat.

Om Israel vore en rättsstat, hade för det första ingen kunnat dömas till döden med ett förfalskat dokument, vars faskhet stått klar åtminstone sedan 1987 - som enda bevis och för det andra, sedan det blivit klart att kärandesidans vittnen begått mened, dessa vittnen åtalats och fällts för detta brott. Tvärtom övervägde man ett tag på fullt allvar att inleda en ny process mot Demjanjuk, denna gång för brott han kunde tänkas ha begått i lägren Sobibór och Flossenbürg. Men därav blev ingenting.

I september 1993 sattes han på ett flygplan till USA med alltjämt försedd med handfängsel - i strid mot all vedertagen rätt. Är man frikänd, så är man i lagens mening oskyldig? "Rättstaten Israel" gjorde in i det sista allt för att förödmjuka och kränka Demjanjuk.

Våren 2001 inleddes emellertid en ny process mot den nu 81-årige John Demjanjuk, denna gång i hans hemstad cleveland i Ohio. Hans försvarsadvokat Michael Tigar lyckades få den amerikanska domstolen att avvisa som bevismaterial vad domstolen i Jerusalem år 1987 förmådde Demjanjuk att säga om sig själv. USA har nämligen biträtt Konventionen mot tortyr, och det är fastställt att Demjanjuk torterades i det israeliska fängelset, i synnerlighet genom att systematiskt beröras sömn. Detta var dock naturligtvis före "Kriget mot terrorismen" skall tilläggas.

Tigar underlät dock att använda det allra mäktigaste vapen som stod honom till buds för sin klients försvar, det med starka sakskäl underbyggda ifrågasättandet att det alls finns några bevis för massmord i Treblinka (där Demjanjuk inte fick vistas) eller i Sobibór (där han fick vistas). Tigar behövde dock inte ifrågasätta detta, eftersom Yitzhak Arad redan gjort det åt honom vid den första rättegången i Jerusalem. Arad hade nämligen förklarat för domstolen att inga byggnader, inga strukturer, inga staket och inga dokument finns kvar från dessa läger.

Enligt Dr Arad saknas alltså inte endast alla handfasta bevis för verksamheten - det vill säga de påstådda massmorden - i Treblinka, utan även bevis för att där alls funnits något läger.

Den 14 juli 2001, efter rättegången, skrev Los Angeles Times:

Det här fallet beskrivs mycket väl i Gitta Serenys "Tyskt trauma". Här framkommer helt riktigt att John Demjanjuk och "Ivan den förskräcklige" inte var samma person. Däremot visar Sereny att Demjanjuk faktiskt tjänstgjorde som lägervakt i tyska förintelseläger, det finns emellertid inga bevis gör att han gjorde sig skyldig till några brott mot mänskligheten.

Joy Rahman dömdes till livstid inte bara av tingsrätten, men också efter överklagande till hovrätten. Han vägrades resning (flera gånger, tror jag). Först efter åtta år i fängelse frikändes han. Är Sverige en rättsstat?

Demjanjuk blev frikänd för att vara Ivan Grozny i Treblinka redan efter första överklagandet i Israel. Att han dömdes att vara det i tingsrätten, får man nog till stor del lasta hans advokat och hans egna lögnaktiga alibi för.

För ett år sedan ansåg en federal domsol i USA det bevisat att han hade tjänstgjort i förintelseläger: http://en.wikipedia.org/wiki/John_Demjanjuk

Nej, Joy Rahman behandlades inte rättsäkert. Detta är förmodligen också grunden till att han har fått det största skadeståndet som en privatperson har fått av staten hittills.

Men åter till bevisen mot Demjanjuk. Identitetskortet som hade utfärdats i Trawniki var uppenbarligen en förfalskning.

Fotografiet på identitetskortet hade retuscherats efter det foto som togs på Demjanjuk 1947 i samband med att han invandrade till USA. Experterna (Lehner och BKA) påpekar att fotot har två sådana små hål som en häftapparat efterlämnar. Själva kortet har inte motsvarande hål på baksidan. Fotot har alltså sannolikt tidigare använts i ett annat sammanhang. Genom hålen har det trängt upp purpurrött bläck från fotots baksida, samma purpurröda bläck som en viss Z. Bazilevskaja använt för sina anteckningar överallt på kortet. Dessa anteckningar, som är daterade den 12 mars 1948, utgör översättningar till ryska av den tyska texten på kortet. Z. Bazilevskaja var anställd som översättarinna hos MGB, den sovjetiska statssäkerhetsministieriet. Det vore intressant att veta vad hon antecknade på fotots baksida. Det är svårt att tänka sig att israeliska myndigheter inte lossat fotot och läst vad som står på baksidan. William Flynn fick inte lov att avlägsna fotot från kortet, men han kunde ändå försiktigt lossa ena kanten av fotot och konstaterade då att fotot klistrats på kortet och att det klistrats minst en gång tidigare.

Bland många andra tydliga tecken på förfalskning kan nämnas det allra viktigaste, nämligen namnteckningen Ivan Demjanjuk, som inte ens avlägset liknar John (Ivan) Demjanjuks handstil och namnteckning. På identitetskortet anges hans längd till 175 cm. Demjanjuk är emellertid 185 cm lång. I den tyska texten visade förfalskarna sin okunnighet om förvaltningsstukturen hos den tyska myndighet som utställde sådana identitetskort. SS kännemärke, dubbelrunan, är i texten inte tryckt utan inskriven för hand. Sådant förekom aldrig inom SS, som alltid använde en särskild typ för dubbelrunen till alla sina tryckalster och till och med på alla sina skrivmaskiner. I synnerlighet stämplarna företer tydliga tecken på förfalskning. Det språk som används på identitetskortet har konstiga avvikelser från vanlig tyska: Vatersname i stället för Vatername. Bluse istället för Hemd, Schnurschuhe istället för Schnürschuhe, Ruksak istället för Rücksack med flera felaktigheter.

Varifrån härrör då förfalskningen?

Misstankar har riktats mot KGB, men i så fall måste man även ha haft agenter inom amerikanska immigrationsmyndigheterna, varifrån den passbild av Demjanjuk härrörde som utgjort underlaget till förfalskningen.

Är det säkert?
Vid en sökning på google ger Vatersname 661 träff, medan Vatername är två gånger vanligare.
Menar du det där handskrivna under Badehose? Jag ser en tydlig Umlaut på bilden av ID-kortet.

Hur som helst, det verkar att domstolar accepterar ID-kortet som äkta. Om det är lokalproducerat i Trawniki, tryckt på ett polskt tryckeri, kan det förstås se ut hur som helst.

Titta på bilden http://www.ukar.org/idcard6.htm

Där undersöker du meningen: "RF-SS für die Errichtum der SS"

"SS" är handskrivet, och ser inte likadant ut på den 2 ställena.

Heinrich Schaefer, som hade arbetat i Trawniki träningsläger vittnade under ed:

Och om du fortfarande tvivlar på att det är en förfalskning, titta då igenom detta dokument, som granskar id-kortet på djupet och förklarar varför det måste vara en förfalskning: http://www.ukar.org/dersho09.html

En av de viktigaste frågorna att ställa sig, tycker jag, är:

Varför sitter ett kort som togs av den amerikanska immigrationsmyndigheten på kortet? Detta kort togs nämligen i samband med att Demjanjuk invandrade till USA.

Tryckeriet kan ha haft lite olika block för att sätta SS-runorna. Eller så har bläcket runnit lite annorlunda.

För att visa att runorna är handskrivna, behövs det nog en analys på bläcket, till exempel.

Varför väljer du att lita på en ukrainisk-nationalistisk sajt, där du tar uppenbara lögner ifrån, som till exempel att Rücksack skulle sakna Umlaut?

Amerikanska domstolar betraktar ID-kortet som autentiskt: http://www.dickinson.edu/magazine/fa...emjanjuk1.html

Och så vidare. Jag kommer inte att sätta mig in i argumenten, men jag litar mer på det amerikanska domstolsväsandet är på Prytulak.

Det är naturligtvis inte Prytulak du ska tro på, utan Dieter Lehner, William J Flynn, professor Julius Grant, västtyska Bundeskriminalamt och dr Elisabeth Loftus.

Vad gäller SS-runornas egenheter så har det faktum att "SS" är skrivet i helt olika vinklar knappast något med bläcket att göra. Finns ett bra exempel på detta på sidan.

http://www.ukar.org/dersho09.html