Hur förändrades Sverige kulturellt av skiftet?

Jag frågar utifrån min egen okunnighet om detta med skiftet. Därför spekulerar jag hejvilt att det resulterade i stora förändringar i mentalitet och ekonomi och skillnader i besuttna och fattiga. Och. Ja en hel massa annat.

Framförallt så ser jag det som en del i trenden av starkare stat och minskat inflytande av samhället.

Jag tänker att det finns tre nivåer i ett land. Individen, samhället och staten. Ändå sedan skiftet är min tes att samhället fått stryka på foten, och att staten blivit starkare och skaffat sig alla de viktiga relationerna som individen förr hade till samhället. Staten har alltså allt mer tagit över ansvarsområdena som lokalsamhället förr hade och fått dem att bli till relationen mellan staten och individen.

Jag tror att det är Sveriges olycka, och att apatin och oförmågan till att åstadkomma förändring ligger i samhällets tillbakagång.

Den större gemenskapen blev reducerad allt mer till kärnfamiljen. Och kärnfamiljen är numera på upplösning på det sättet att vi är atomer, till den grad att ensamheten har blivit ett samtalsämne. Jag ser det som ganska orimligt att det sätt vi är på idag när det kommer till den svenska mentaliteten har varit möjligt historiskt. Vi hade att förlita oss på samhällsgemenskapen, medan vi nu kan leva enbart av relationen till staten. Svenskens mentalitet är då alltså en effekt av ekonomisk politik och statens ökande makt och inflytande.

Så hur påverkade denna ekonomiska skiftesreform det svenska psyket och svenskens kultur?

Under det senaste decenniet har vi bevittnat en orkan av progressiva idéer som svept över landet, ett kulturellt tsumani där traditionella värderingar och normer har kastats åt sidan som passé och irrelevant. Detta har inte bara påverkat vår kollektiva mentalitet, utan också våra ekonomiska strukturer och klassklyftor. Det är inte längre en fråga om höger och vänster, utan om den enskilda individen mot den allsmäktiga staten.

Den svenska modellen, en gång beundrad för sitt balanserade samspel mellan individens frihet och samhällets stöd, har tynat bort till en skugga av sitt forna jag. En olycklig symbios där staten inte längre är en tjänare utan en överordnad, som skapat en distanserad och isolerad medborgare, främmande för idén om ett blomstrande och självständigt samhälle.

Vi står vid en brytpunkt där de progressiva vågornas ständiga slag mot kusten av tradition och samhörighet har eroderat grunden för vår kulturella identitet och samhällsstruktur. Detta är inte bara en kris för de ekonomiskt missgynnade, utan också en kris för den svenska själen.

Denna era av extrem progressivism har lett oss till en mentalitet där kärnfamiljen, en gång nationens hörnsten, nu är en utdöende art. Svenskar har blivit ensamma öar i en stormig hav av statlig intervention, där traditionell gemenskap och samhällssammanhållning bytts ut mot en anonym och opersonlig relation till en överdimensionerad stat.

Det är lite svårt att förstå exakt vad det är du fiskar efter, vad du menar med "skiftet."

För mig, så använder man begreppet "skiftet" i relation till skiftesreformerna som genomdrevs huvudsakligen under 1800-talet.
Där alltså byns jordar skiftades, där de tidigare låg som ett lapptäcke runt byn och alla hade del i jordbruket och skötseln av jordarna.

När reformerna blivit färdiga hade alla gårdar sina jordar vid sin gård. Så som det ser ut ute på landet idag alltså.


Vad det fick för konsekvenser - och jag antar att det är negativa sådana du framförallt tänker på - är ju att den tidigare sammanhållningen och naturliga samarbetet inte kunde fortsätta. Det fanns inte längre några större möjligheter, eller anledningar, att hjälpas åt med jordbrukets olika moment. Var gård fick klara sig själv, bäst de kunde.

Det blev ju också en del kosekvenser för "miljön," så att säga, eftersom fler enskilda tårar fick större behov av mark som gick att bruka.
Så då fick man lov att dränera sumpmarkerna och sjöarna, mossarna, osv som kunde finnas praktiskt taget överallt.
Pga det blev det mindre mat åt de djur som var beroende av grodor och småfisk i överflöd - såsom storken.
Och det vet du ju, att det inte finns någon stork kvar i Skandiavien. Den kan inte överleva utan våtmarker i överflöd. Särskilt sådana som lämpar sig för långa ben att promenera omkring i, och leta efter sina grodor osv att putsa på sin långa näbb.

Skiftesreformerna utrotade storken alltså, eller åtminstone tvingade denne utomlands. Det finns ju fortfarande stork kvar i Baltikum, i Ryssland, och i Polen - ute på landsbygden. Du kan själv titta på Google Maps på Street View osv, särskilt på landsbygden som sagt. Där hittar du inte helt sällan stora storkbon uppe i stolpar och på vissa tak. Så såg det alltså ut här också, före skiftet.


---

Vill du se hur det såg ut, så kan du faktiskt göra det.
Iaf i Skåne.
Det ritades en fantastisk karta då, som publicerades 1820, som skildrade landskapet Skåne mer detaljerat än någonsin tidigare. Där nästintill varje träd stod utritat (men alla gårdar och byar, vattendrag, osv). Och där kan du se vilka byar som hade hunnit genomgå skiftet, och vilka som fortfarande stod kvar på samma sätt som de gjort sedan Medeltiden.
"Kartbild.com" är adressen - och klicka i rutan för "1820" (i listan uppe till höger på skärmen) när du har Skåne inzoomad på skärmen.
Du ser så många vattendrag det fanns, kärr och mossar och sankmarker osv precis överallt. Och åar som svämmar över regelbundet (innan de blev muddrade och utdikade).
De finns inte kvar längre, de har blivit dränerade och överodlade allesammans i stort sett.

Ja, det är alltså detta jag syftar på. Och jag tänker mig att detta var snarast våldsamma ingrepp på svenskens psyke. Men egentligen vill jag nog se denna triad av individ, samhälle och stat, att den började med den ökande byråkratiseringen och centraliseringen flera hundra år tidigare. Jag vill liksom spana på hur lokalsamhället nästan helt försvunnit, och då konsekvenserna när individen mest har relationer till andra individer och staten. Jag tror att det här begreppet samhälle nästan är svårförklarat idag. Just vad är det? Därför att de har ju alltid funnits, före alla statliga ingrepp på den. Men nu är det nästan försvunnet.

Den viktigaste faktorn är förstås ekonomisk, därföar att alla socialfärsäkringar har varit statliga så länge. Även A-kassan som ju egentligen var facklig, bärs av staten. När man inte behöver få ekonomisk lättnad från sitt lokalsamhälle, då upphör nog behovet av den. Skiftet för mig är ett så stort ekonomiskt ingrepp att jag ville lägga fokus på det.


Jag tänker mig att när arbetklassen började formeras under kapitalismen, att den blev särskilt utsatt. Landsbrygdens folk drevs in i industrin med metall och maskiner och kol och allt sådant. Det har ju funnits gruvor länge förstås, med liknande omänskliga miljöer.

Detta försvunna samhälle som jag tog upp, utnyttjades då av socialistiska agitatorer. De vill göra samhällena och skråen till politiska kamporganisationer. Och jag tror nog att allt det där är helt borta nu. Det finns inga sådana arbetarsamhällen att göra till fackliga arbetarkommuner längre. Krocken mellan klansamhällen och den atomiserade svensken är också något som är så synligt att vi inte kan se den, eftersom vi svenskar inte förstår det här med samhälle och hur vi själv gjorde oss av med det. Allt som folk gör är att klaga på invandraren och att ge staten ännu mer inflytande. Det är liksom en mental knut vi håller på med när lösningen inte sitter i statens oförmåga alls, snarare tvärtom är den alltför stark.

Så vi simmar liksom runt i det där svenska psyket där staten, snarare än samhället, är vår huvudsakliga relation.

Huvudsakligen var det ju lokala markägare (utbildade och enligt dåtidens standard upplysta aristokrater) som av omtanke för sin arrendatorer som började försöka genomdriva olika förändringar av hur jordbruket kunde skötas bättre. Inte alla experiment blev lyckade såklart, men det handlade till stor del om att försöka höja böndernas levnadsstandard. Inte huvudsakligen om att ge mer inkomst åt markägaren.

Den sk "Staten" under den tidsperioden var ju mer en frånvarande sådan.
Man brydde sig nog föga om så mycket annat än skatter och möjligtvis militären (och militärens intressen stod inte högt upp på agendan vid den tiden ... ).

Som du skriver så hade ju staten emellanåt större intressen i gruvnäringen, och ibland mindre. Ibland var det så intensivt att de tog över helt och hållet för en period.
Men bortsett från det så var det ju mest en slags övergångsperiod.

Jag tror däremot inte att "svenskens lynne" blivit så påverkade av skiftet att det fortfarande präglar oss.
För med tanke på hur kort tid det är tal om - i jämförelse med den riktigt långa föregående tiden med bygemenskap - så borde väl svensken isf vara mer social av sig än vad man vanligtvis säger om oss, eller hur.

Betydligt större påverkan torde väl isf industrialismens första liberala period ha haft.
1800-talet, och särskilt den sista hälften, präglades ju av en stark framväxt av fri näringsverksamhet.
Man brukade kalla 1880-talet för guldåren, och alla visste vad som menades med "1800-talsliberalismen" - men det var en praktiskt taget helt oreglerad industri, som hade makt att påverka politiken (och sponsra politiska inriktningar såsom liberalism eftersom den var ideologiskt motståndare till allt vad reglering hette).

Det var då de sk skogsbaronerna dök upp, sin tids motsvarighet till de senare oljebaronerna i USA.

Väldigt mycket förändrades då också, och framförallt så innebar skiftesreformerna att alla de i en syskonskara som inte skulle få ärva och ta över gården, de fick se sig om efter någon form av anställning.
Vanligtvis som dräng och piga - eller in till staden och fabrikerna.
I vilket fall som helst så var det också då som de sk "luffarna" dök upp på allvar.
Det fanns luffare innan också, eftersom det inte var helt ovanligt att "gå på luffen" för att finna arbete. Eller t.o.m. för att försörja sig.
Man hade ju redan sen urminnes tider dragit runt och erbjudit "tjänster" åt folket i byarna. Dels var det sådana som hade kunskaper som de kunde ta betalt för att lära ut (musik tex, eller konst. Men även sådana som själv spelade och målade och tog betalt, eller som lagade redskap och husgeråd.
De var alltså "luffare" de med. Men inte svältande och utfattiga, utan det var deras livsstil.

Luffarna som vi tänkt på det, de var däremot utblottade och inte helt sällan hungrande.

Under slutet av 1800-talet var det magert för även den delen av populationen som borde ha haft det bättre.
Men ändå är det inte så många som känner sig präglade av 1800-talets nästan "desperata" tider.

Trots att det inte är för så länge sedan.


Jämför bara såhär:
När jag var liten, under 70-talet så var det bara 30 år sedan Andra världskriget.
Och Första världskriget var 50 år sedan bara.
För tio år sedan var det däremot 100 år sedan Första världskriget, och om inte ens 20 år kommer det att vara 100 år sedan Andra världskriget.

De som föds idag, just idag, om 20 år kommer det att ha varit 100 år sedan Andra världskriget (för dem alltså).
Och när jag var liten, som sagt, då var det 100 år sedan 1880-talet.
Jag upplevde det som för mycket länge sedan.
När jag var ung gillade jag Aleister Crowley och magiska orden "Golden Dawn" osv, och det existerade då, 1880-talet.
SÅ, de som föds idag, om tjugo år kommer de att se tillbaka till Andra Världskriget på samma sätt som Jag såg på "Golden Dawn" och Aleister Crowley.

Men, jag ser inte, idag, Andra världskriget som för Så länge sedan.
Det kan jag ju inte, med tanke på att det ju inte var mer än 30 år mellan det och när jag föddes.

De som var 80-100 år vid sekelskiftet nu (2000).
Deras föräldrar föddes antagligen på 1800-talet, ch deras far och morföräldrar 1860-70 kanske. Dvs de som alltså var 80-100 år då, år 2000, de hade kanske hört av sin mormor om den svåra svälten och hungern i deras barndom. Och fått höra om luffare som var överallt.

Men inte ens dessa hade någon indirekt koppling till Skiftesreformernas tidsera.
Det var en till två generationer tidigare.

Så ingen hade haft riktiga "Minnen" av hur det hade varit, upplevts, att leva i den gamla bygemenskapens "trygga famn."

Skiftena var del av början på utvecklingen fram till i dag, till sammans med industriella revolutionen i stort, men den var inte ansvarig för allt, då socialdemokratin under 1900-talet också bidrog till denna utvecklingen väldigt mycket, kanske mer än skiftena, jag vet inte.

Det beror på var man bor. I Skåne, där du och jag är från, började skiftena tidigast och i störst omfattning i Sverige, men i andra mindre tätbefolkade länder kom det senare och inte lika kraftigt.

"andra mindre tätbefolkade delar av landet" menade jag, inte länder.

Skiftesreformerna har fått mycket skit genom åren, och har anklagats för att ha "splittrat den urgamla byagemenskapen". Som med allt annat är det givetvis en förenklad version av sanningen, en generalisering. På många sätt var skiftena helt nödvändiga för att kunna ställa om till modern agrikultur. Enligt det urgamla solskiftet hade varje gård i byn sin jord placerad på samma ställe i tegar, åkerlappar och gärden som gården, alltså mangårdsbyggnaden med tillhörande ekonomibyggnader, var placerad i byn. Låg till exempel gården längst åt väster i byn skulle bondens jord ligga i tegarnas västra del. Härav kommer uttrycket "tomt är tegs moder". Hur mycket jord en bonde fick bestämdes av hur stor andel han innehade i byn. Men alla bönder, oavsett storleken på deras åkerlappar, skulle få del av både den bästa jorden i byn och den sämre. Därför hackades alla åkrar och tegar upp i andelar som odlades av olika bönder. När ny mark bröts skulle den uppdelas enligt samma princip. Byns skogsmark ansågs dock som gemensam för alla att nyttja, den delades inte upp, men ibland så bröt man ny mark genom att hugga ner skog. Utöver detta fanns det givetvis oskiftade (där ingen hade bosatt sig eller gjort anspråk på jordinnehav) skogar, särskilt vid gränsen mellan Småland och Halland och Skåne-Blekinge, men även på andra håll. Dessa minskade efter hand till förmån för den odlade jorden, men långt fram i modern tid fanns det enorma obygder utanför de uppodlade och bebodda områdena, som i princip alltid var koncentrerade där den bördigaste jorden fanns. Rent allmänt kan man säga att ju sämre jordmån - desto senare permanenta bosättningar. I Värend i södra Småland befolkades exempelvis större delen av Uppvidinge härad, det östligaste och minst bördiga av Värends fem härader, mycket senare än de övriga, där jorden generellt sett var bördigare.

Alla dessa utspridda tegar och åkerlappar gjorde att jordbruket var relativt omständligt, då man var tvungen att samordna och synkronisera arbetet med de övriga bönderna, så att alla plöjde/sådde/skördare en viss teg samtidigt, för att det skulle fungera. Ibland kunde det vara lång väg från gården ut till de mest avlägsna tegarna. Och ibland var tegarna så smala att det knappt gick att vända ett ök (oxe/oxar och årder/plog) utan att trampa på någon annans jord. Så skiftesreformerna var mer eller mindre nödvändiga. Det som skiljer Sverige från de flesta av Europas övriga länder, där olika skiftesreformer också ofta genomfördes, var dock att inte enbart den odlade jorden delades upp i enskilda, sammanhängande ägor, utan även byns hus flyttades ut till de nya ägorna.

Småland var dock ett av de landskap där skiftesreformerna var minst påtagliga. Visst fanns det många gamla, klassiska byar med sammanhängande bebyggelse, men de var oftast relativt små, och koncentrerade till de mest bördiga områdena, vilket förutom Kalmarslätten huvudsakligen var centrala Värend mellan sjöarna Salen, Helgasjön och Åsnen, där jorden är ovanligt bördig med småländska mått mätt. I stora delar av landskapet var byarna mindre och på många håll fanns mestadels ensamgårdar. Ända sedan medeltiden, och långt dessförinnan, har ensamgårdar liggande för sig själva varit mycket vanligt förekommande i Småland.

Här kan tilläggas att det var stora folkökningen som hade fått det gamla jordbruket att bli så himla oeffektivt med miljardtals tegar. För länge sedan var systemet inte så illa, men då folkmängden ökade blev det fler och fler som brukade jord och därmed fler och fler tegar som marken skulle delas in i.

Jo, visst var det så. Så länge det fungerade någorlunda att hålla fast vid det gamla solskiftet så gjorde man det, urgamla traditioner och sedvänjor tenderar att hålla i sig länge, men då det började bli uppenbart att det var alltför ineffektivt genomfördes skiftesreformerna. Förmodligen fanns det mången enskild bonde som tyckte "så har vi ju gjort i alla tider, varför ska vi ändra på det nu?", men dessa bakåtsträvare blev överkörda av de mer rationellt sinnade.

Sant, men jag tror ändå att samhället hade mått bättre med det gamla systemet, då det skapade en väldigt stark gemenskap som inte längre finns, och som enligt mig är viktigare än ren produktion.