"Saknad" av K.Barrling och C.Garme - en essäberättelse om invandringens konsekvenser

Deras statsvetenskapliga kollega från Uppsala Sten Widmalm visar iofs också upp sig på bild och hörs i podd med RT-medarbetaren Chang Frick. Och finansieras samtidigt av den svänska myndigheten för psykologiskt försvar enligt DN. Det är ändå väldigt sjukt.

Pappa Orbán vinner här, tyvärr. Svärje riskerar att bli ännu en trojansk parhäst åt honom i NATO med hjälp av inflytelserika människor med den typen av verklighetsbild som de här två författarna och deras branschkollega har.

Jag tror att det på vissa sätt var bättre på den tiden då Per Engdahl hade inreseförbud i Tyskland och Jan Myrdal hade inreseförbud i USA, även om jag inte tycker att det kalla kriget som helhet var en så bra tid i människans historia med sin uppdelning av världen i intressesfärer. Men det är ju inget de här människorna känner att de saknar heller, de saknar en fantasi om ett förflutet som aldrig har existerat. Och de saknar dessutom all form av intuitiv lojalitet med sitt land och samhället de lever i och har inte hängt med seriöst i något av det som har hänt sedan 2014.

Sorry men jag förstår inte idiotiska.

Har läst boken. Den har inte så starkt fokus på invandringens konsekvenser som man kanske försedd att tro. Kan återkomma med en utförligare recension. Mig gav den något av en aha-upplevelse något som alltmer sällan drabbar en gammal uv. I flera kapitel berörs den typiskt svenska fixeringen vid moderniteten, något som, särskilt under efterkrigstiden utvecklats till en överideologi. På alla nivåer och platser och i alla verksamheter. En tankelag kanske Strindberg skulle ha kallat det.

Förutom ett par smärre anmärkningar var det här en läsvärd bok som gav upphov till en del nya tankar och insikter. Anmärkningarna kan vi ta direkt - exempelvis rena barnboksfasonerna med att varje kapitel inleds med några rader som beskriver kapitlets innehåll. Det kan vara bra i en tyngre lärobok på universitetsnivå men inte här. Man blir skriven på näsan liksom man blir det på ett par andra tillfällen i boken som när ordet ressentiment förklaras och ett resonemang avslutas med "tänk på det här som en cliffhanger". Det störde mig förmodligen orimligt mycket men likväl störde det mig.

Annars kan jag instämma i ovanstående inlägg: fixeringen vid modernitet verkar väldigt typisk för det svenska. Nästan som att en slags direkt anti-konservativ (i dess djupare mening) mentalitet genomsyrar det svenska. Kanske beror det på att vi egentligen aldrig haft nån konservativ rörelse att tala om i Sverige till skillnad från många andra europeiska länder. Socialdemokratin tog över allt, vissa har beskrivit det som en modern kyrka. Författarna är också inne på att vi gick väldigt fort från en erbarmligt fattig period i Sverige till industrialisering, modernisering och rikedom vilket troligen också har format det svenska folklynnet på olika sätt.

Till sist kan sägas att boken ger upphov till en rad goda lästips och nya namn att forska vidare på som en god essä bör göra (på bokens omslag står det att det är en essä). Framförallt kan Herbert Tingsten nämnas i sammanhanget. Han återkommer i snart sagt varje kapitel; nästan som att essän blir en smärre introduktion till hans tänkande. Det var givande och särpräglar boken. Tingsten hör man inte så mycket om idag.

Jag ser att ett vänstertroll i vanlig ordning försökt sänka tråden med långa inlägg om oväsentligheter.

Är det nån som har nåt att säga om boken? När menar författarna att Sverige blev oigenkännligt? Är de tappade idioter som säger 2015, normalare idioter som säger "runt millennieskiftet", eller sympatiserar de på allvar med de svenska låginkomsttagarnas förlust och sorg?