svenska kolonier

Jag tittar just nu i en bok om svenska kungar. I slutet på boken finns det en förteckning över svenska kolonier:

Nova Suecia Delaware 1638-55
Guadelope 1813-14
St Bartholomeus 1784-1878
Cabo Corso 1649-63
Takorary 1653-59
Appolonia 1655-57
Anamabo 1651-59
Accra 1650-59
Fredriksborg 1652
(St Marie 1714-18/27)?

Kan någon förklara varför författaren har skrivit som han har gjort när det gäller St Marie?
St. Marie låg på Madagaskar, för de som inte vet.
Jag gjorde en sökning på Google och fick endast ett resultat, det var någon annan som ville veta samma sak.

Cabo Corso 1649-67
Takorary 1653-59
Appolonia 1655-57
Anamabo 1651-59
Accra 1650-59

Var inte dessa som du räknade upp handelsstationer, för bla slavhandel ?

Tror inte dom Afrikanska "kolonierna" var tänkta för kolonisation utan ren och skär handel. Jag kan ha fel...

Mycket intressant ämne! Jag skulle vlja veta mer om kolonierna, vilka som tillföll Sverige i fredavtal, vilka som var upprättade på svenskt initiativ, vilken handel som bedrevs osv.

En association angående kolonin St Marie:

1714 återkom Karl XII under stora nordiska kriget till svensk mark från Turkiet. Sverige var överväldigat av fiender som passade på att utnyttja vårt svåra läge. Kungen var i behov av att bygga upp en flotta för att kunna föra en kampanj utanför Skandinavien. Förutom uppköp av fartyg i neutrala länder kom han i kontakt med en grupp som bedrev sjöröveri mot bl.a. ett par av Sveriges fiender (England, Danmark?) kring Madagaskar. Man förhandlade om hur man kunde stödja varandras gemensamma intressen. Om jag inte tar miste så var det äventyrlige Görtz som drev detta uppslag.

Kanske har "kolonin" i St Marie ansluting till detta? I vart fall måste det vara relaterat till kriget, eftersom det domierade allt i de svåra åren. Osäkerheten kring slutåret är inte konstig. Säkerligen upphörde all samverkan med Karl XIIs död (och Görtz avsättning) 1718. Fast det kanske dröjde ett antal år innan Sverige i något fördrag lovade att inte understödja pirateri. Kanske.

Du har inte fel.

”Sedan kriget med Danmark var slutadt genom freden i Brömsebro 1645, hade Louis de Geer öfverenskommit med Arend Gabesen, kapten på ett af de holländska fartygen, hvilka under kriget varit i svensk tjenst, att segla till Guineakusten i Afrika för att söka inleda handel derå. Försöket hade lyckats, och sedan De Geer under de följande åren drifvit denna handel för egen räkning, föreslog han drottningen [Christina] att inrätta ett ”afrikanskt kompani”, som ock den 15 December 1649 erhöll privilegium att under 24 års tid idka handel på Afrika, Asien och Amerika, söder om de Kanariska öarna, hvilken handel nu förbjöds alla andra svenska undersåtar. Det nya kompaniet berättigades att inom de utstakade gränserna för dess handel och sjöfart ingå kontrakt och förbund med dervarande länders öfverhet och undersåtar, upprätta nybyggen, anlägga skansar samt tillsätta guvernörer och öfrige tjenstemän för försvarets, rättskipningens, polisens och förvaltningens handhafvande. Om krigsfolk erfordrades till sådana nybyggens försvar, skulle det lemnas af svenska kronan, jemte krigskunnige officerare, hvilka så väl som manskapet skulle, utan någon kostnad för kronan, aflönas af kompaniet och stå under dess lydnad. Deremot förpligtades kompaniet att till sin sjöfart begagna i Sverige byggda samt med svenskt befäl och besättning försedda fartyg. För alla varor, som af kompaniet infördes i riket, skulle erläggas i tull endast en procent af varuvärdet.
Af kompaniets ombud, Henrik Carloff, afslöts den 28 Maj 1650 med en negerkonung å Guineakusten köp af Cabo Corso, som skulle blifva svensk besittning och tillhöra afrikanska kompaniet, hvilket förband sig att till konungen erlägga bestämd årlig tribut, hvaremot han utfäste sig att försvara detta område mot hvarje anfall. Området blef efter hand utvidgadt och flera faktorier anlagda. Mot svenskt jern tillbytte sig kompaniet guld, elfenben och åtskilliga andra afrikanska produkter [slavar], hvilka sedermera med stor vinst afyttrades i Europa. Några misshälligheter uppstodo visserligen med holländska vestindiska kompaniet, men blefvo genom svenska sändebudet i Holland bilagda, och denna nya svenska koloni gaf ännu vid slutet af Christinas regering goda förhoppningar för framtiden.”
(ur C. G. Starbäck – Berättelser ur den svenska historien. Femte bandet 1886)


Vad som inte nämns i boken ovan är att Afrikanska kompaniet även hade rättigheter att handla med slavar (en händelse som väldigt många svenska historieböcker tycks försöka mörklägga). De Geer sände först iväg Arent Gabbe, som kände till Cabo Corso sedan tidigare. Han tog där 260 slavar och seglade med dem över till Barbados, där han bytte dem mot socker (de 150 som överlevde resan). Bortsett från guld och elfenben fortsatte man att skeppa slavar, som tillhandahölls av negerkonungen. De skeppades till den portugisiska kolonin Sao Tomé där de byttes mot socker. Om Afrikakompaniets räkenskaper stämmer skeppades högst trehundra slavar till Sao Tomé, en del av dem fördes till Sverige.
P.g.a. handelskonkurrens blev det en del strider om handeln i Västafrika. Engelska flottan började kapa Afrikakompaniets fartyg. 1658 erövrades kolonin för Danmarks räkning, vilket blev en av krigsorsakerna då Karl X Gustaf angrep Danmark. Erövraren sålde sedan kolonin till det holländska Afrikakompaniet. Men holländarna var inte välkomna till Cabo Corso, så afrikanerna tog tillbaka det och överlät det till Sverige igen 1660. Holländarna återkom 1662 och bombaderade det svenska fortet och alla svenska fartyg som närmade sig. Med hjälp av afrikanerna höll fortets besättning ut i över ett år. Det kom ingen hjälp från Sverige.I april 1663 lyckades holländarna storma fortet, det blev slutet för Afrikakompaniet. Jag har hittat året 1663 i två olika böcker, så jag antar att 1667 som jag angav i min första post är felaktigt.

Intressant not i historien "Om Afrikakompaniets räkenskaper stämmer skeppades högst trehundra slavar till Sao Tomé, en del av dem fördes till Sverige"

Vad hände med dom negerslavar som fördes till Sverige (om dom fördes hit) ?

Gustaf III:s tid:
”Genom sitt inflytande hos den unga drottningen, Marie Antoinette, kejsar Josefs syster, och hos Vergennes, Frankrikes minister för utrikes ärenden, förmådde Gustaf [III] den vänskapligt sinnade, men föga beslutsamme Ludvig XVI att i Versailles den 19 juli 1784 ingå ett nytt vänskapsförbund, i hvilket Frankrike förbundit sig att, utom de subsidier, som genom den år 1783 förnyade konventionen blifvit betingade, årligen under sex års tid, räknad från den 1 juli 1784, erlägga 1,200,000 livres, samt att, i händelse Sverige blefve anfallet, tre månader efter anfordran bistå detsamma med 12 linieskepp, 6 fregatter och 12,000 man trupper, eller i stället för hvarje tusen man lemna 24,000 livres i månaden, samt för hvarje krigsskepp en viss summa, hvilken för tillfället skulle bestämmas. Å Sveriges sida förnyades de i föregående fördrag åtagna förbindelser, med det tillägg, att i händelse Frankrike blefve angripet och begärde Sveriges bistånd, skulle detta lemnas med en svensk flotta af 12 linieskepp. Dessutom afstod Frankrike åt Sverige den vestindiska ön St. Barthelemy, hvars ypperliga hamn under den lifliga handel, de svenska ost- och vestindiska kompanierna då drefvo, erbjöd en god hvilopunkt för de svenska fartygen samt utgjorde tillika en neutral besittning, hvilken under andra nationers krig i dessa farvatten stod lika öppen för alla.Ett nytt bolag bildades ock genast för handeln med de nya fristaterna i norra Amerika öfver Barthelemy, der de skulle utbyta sina afsättningsämnen mot de svenska. I gengåfva för Barthelemys afträdande erhöll Frankrike nederlagsfrihet [=stapelrätt] i Göteborg.”
(ur C. G. Starbäck – Berättelser ur svenska historien. Nionde bandet 1886)

Kolonin blev frihandelsområde. Man undersökte slavhandelsmöjligheterna. Endast en liten garnison förlades där, beväpnade med åtta kanoner.
Samtidigt som svenska staten gjorde sina förberedelser hade svenska köpmän redan sänt iväg ett fartyg, med två handelsmän, Jacob Röhl och Adolf Fredrik Hansen. De bildade handelshuset Röhl & Hansen. Den 7 mars 1785 landsteg guvernören Salomon Mauritz von Rajalin, Saint-Barthelemy var nu i svensk ägo. Ön hade 739 invånare [1785], varav 281 var slavar. Slavhandeln kom snabbt igång, tre år senare var invånarantalet 1520, av vilka 506 var vita. Den nya stad man byggde döptes till Gustavia, vilket den ännu heter.
Hösten 1786 grundades det Västindiska kompaniet, där alla svenskar kunde köpa aktier. Kungen och många riksråd satsade kapital, framför allt var det slavmarknaden som lockade.
Den svenska slavhandeln bedrevs mest energiskt av handelshuset Röhl & Hansen, som sände egna expeditioner till Guinea för att hämta slavar. Den svenska kronan överlät öns förvaltning och ekonomi åt Västindiska kompaniet (detta avvecklades 1805, då knöts kolonin helt till den svenska statsförvaltningen).

Gustavia som var neutralt stod för en stor del av handeln mellan Europa och Nordamerika, både under det amerikanska frihetskriget och under Napoleonkrigen (fast då ockuperade britterna ön under ett års tid, alla svenska tjänstemän var krigsfångar). Detta tillförde först kompaniet, sedan staten avsevärda inkomster, trots att de krigförandes kaperier och olika naturkatastrofer vållade åtskilligt avbräck. Öns storhetstid tog slut på 1830-talet då britterna öppnade alla sina hamnar i Västindien för alla amerikanska skepp.
Slaveriet förbjöds på Saint-Barhelemy den 9 oktober 1847 (en annan källa uppger den 9 oktober 1848). Jag har för mig att Sverige var ett av de sista länderna som avskaffade slaveriet (det avskaffades 1833 i alla brittiska kolonier, och kort därpå i de flesta andra kolonialmakter).

Under Oscar II:s tid kostade kolonin den svenska kronan mer än vad den gav. Man försökte sälja den, men hade stora problem att hitta köpare. Man ville inte sälja den till italienarna när man fick veta att de tänkte göra ön till en fångkoloni. Till slut sjönk priset på ön så lågt att Frankrike kunde ta över utan att på något sätt behöva betala marknadspris för marken och byggnaderna. Efter en folkomröstning anordnad i kolonin, där alla utom en röstade för återgång till Frankrike, såldes kolonin 1878 till detta land för 320 000 francs (i dagens penningvärde ungefär tolv miljoner kronor).

Det finns uppgifter om att tre svarta pojkar och en flicka kom till Göteborg. Åtminstone en av pojkarna hamnade hemma hos rikskanslern Erik Oxenstierna. I Oxenstiernas räkenskaper finns det upptaget begravningskostnader för en afrikan på Tidö.
Det hade ju funnits afrikaner i Sverige redan tidigare, Gusav Vasa hade en i sitt livgarde, och ända sedan 1600-talet har det sporadiskt funnits någon afrikan vid hovet som levande kuriosum och muntration.

Karl XIII:S tid:
”Den 13 mars 1813 slöt sig Sverige till ’koalitionen mot Napoleon’ genom att underteckna ett fördrag med engelsmännen; rikliga subsidier erhölls och England avträdde dessutom ön Guadeloupe i Västindien samt lovade bidra till erövringen av Norge. En allians ingicks också med Preussen. Under våren överfördes den svenska armén till Pommern och ställdes under kronprinsens befäl. Tvister om tolkningen av fördragen, särskilt med Ryssland, medförde att armén på Karl Johans order stod overksam i flera månader. I mitten av juli sammanträffade han på slottet ’Trachenberg’ i Schlesien med tsaren, Fredrik Vilhelm III av Preussen och representanter för Österrike och England. Det har sagts att detta var sista gången Sverige spelade någon avgörande roll i Europa. Motsättningarna utjämnades och höstens fälttåg planerades, i vilket Sverige skulle delta med 30.000 man. Den norra armén om 160.000 man skulle stå under Karl Johans befäl.
Fälttåget slutade med Napoleons nederlag vid Leipzig den 16-19 oktober 1813. Nordarmén hade under tiden för detta slag använts med försiktighet men vunnit träffningarna vid Grossbeeren och Dennevitz; till slut deltog den under de två sista dagarna i den stora bataljen vid Leipzig. Vid samtliga dessa tillfällen hade Karl Johan endast i ringa utsträckning använt de svenska trupperna, vilket förargat såväl de allierade som många av våra officerare. Förklaringen är, att kronprinsen dels ville spara denna med yttersta ansträngning uppställda armé för det krig med Danmark han fann oundvikligt för att kunna förvärva Norge, dels att han inte ansåg de svenska soldaternas krigsduglighet vara så hög [sic], som en f.d. fransk marskalk var van vid.
Efter segern vid Leipzig fick Karl Johan sina allierades tillstånd att tåga mot Nordtyskland. Här skilde han fransmännen – under befäl av marskalk Davout – från danskarna, erövrade Lübeck, Kiel, Holsten och delar av Slesvig; vid Bornhöft besegrades en dansk eftertrupp. I mitten av december slöts stillestånd och i januari 1814 följde ’freden i Kiel’, som avslutade vårt sista krig mot Danmark. Till Sverige eller rättare till ”konungen av Sverige och hans efterträdare” avträddes Norge som ett förenat kungarike. De gamla norska områdena Island, Grönland och Färöarna förblev danska [p.g.a. okunnighet, se mitt inlägg i tråden Färöarna]; dessutom överlämnade Sverige till Danmark vad som återstod av Svenska Pommern samt Rügen. Den norska statsskulden övertogs av Sverige och Fredrik VI erhöll 1.000.000 riksdaler banko. Bestämmelserna om Pommern kom aldrig att fullföljas, eftersom Sverige senare hävdade, att Danmark inte överlämnat Norge. Det avträddes i stället till Preussen (1815), som i gengäld lämnade Lauenburg till Danmark; en stor penningsumma utbetalades till svenska staten och en något mindre till Karl Johan personligen. Härmed gick vår sista besittning på andra sidan Östersjön förlorad. I detta sammanhang kan nämnas, att ön Guadeloupe återgick till Frankrike och att England i stället betalade 24 millioner francs; denna ersättning ansågs tillhöra kungahuset, vilket godkändes av 1815 års riksdag. Större delen av beloppet användes för att betala Sveriges utrikes statsskuld; i stället fick kungahuset för all framtid en ränteavkastning på vad som ansågs motsvara hälften av de 24 miljonerna (Guadeloupe-fonden).” [utbetalningarna pågick ända fram till vår nuvarande kung, som frivilligt avstod från denna inkomst. Han klarar sig väl utmärkt på skattepengar.]
(ur Lars O. Lagerqvist – Sverige och dess regenter under 1000 år)

Nova Suecia (Nya Sverige), svensk koloni 1638-55 i nuvarande Delaware i USA.

Den tillkom på initiativ av holländaren Samuel Blommaert som 1637 fick riksrådets tillstånd att utrusta en expedition, bestående av de båda skeppen ”Calmare Nyckel” och ”Fogel Grip” och bekostad till hälften av svenskt och till hälften av holländskt kapital. Avsikten var att söka ekonomiska kompensationer för till Preussen förlorade tullinkomster [Sverige hade inte längre tullinkomster vid de polska floderna] samt att söka nya avsättningsområden för den svenska kopparn.
Axel Oxenstierna såg till så att ledare för expeditionen blev holländaren Peter Minuit. I augusti 1637 avseglade expeditionen och i mars 1638 anlände den till Paradisudden i Delawarefloden, där man köpte jord av Irokeserna [priset är okänt]och uppförde fästningen Fort Christina som fick 23 mans besättning. Sedan de holländska delägarna utlösts och kompaniet 1641 blivit ett rent svenskägt företag utnämndes den bistra och rödmosiga smålänningen Johan Printz, kallad ”storbuken” av indianerna, till guvernör och ledde 1642-54 med energi landets kolonisering och uppodling. Han hade alla militära och civila rättigheter att styra och ställa som han fann bäst för Sverige.
Brist på folk och handelskontakter stäckte dock tidigare förhoppningar på att göra företaget ekonomiskt lönsamt. Regeringen i Sverige deporterade en del brottslingar och lösdrivare, mest förrymda knektar och så kallade driftefinnar, som levde på svedjebruk i de värmländska obygderna och ansågs göra olidlig skada på skogen. Inom några år spred sig emellertid en Amerikafeber i Sverige, i synnerhet i finnbygderna i Värmland och Dalarna.
Nya Sverige blev allt mer en renodlad jordbrukskoloni, som själv konsumerade vad invånarna producerade. Men hem till Sverige sändes i alla fall tobak och bäverskinn, som blev Söderkompaniets viktigaste handelsvara. [Svenska Söderkompaniet hade bildats redan 1626 av holländaren Willem Usselinx].
Indianerna blev aldrig slavar i Nya Sverige, p.g.a. att regeringen hade gett klara direktiv att indianerna skulle behandlas humant.
Det finns inte så mycket känt om livet i Nya Sverige. En präst som hette Campanius översatte tidigt Luthers katekes till indianernas språk; förhållandet till dessa tycks ha varit rätt gott. Trots att flera präster försökte, verkar det som om man bara lyckades kristna en indian.
Holländarna som hela tiden opponerat sig mot svenskarnas närvaro, började bli mer och mer påträngande. 1654 anlände skeppet ”Örnen” från Göteborg, medförande kolonister, soldater och den nye guvernören Johan Risingh, men förstärkningarna hjälpte föga, och 1655 erövrade holländarna Nya Sverige. Den svenska regeringen var inte tillräckligt intresserad, eller hade inte resurserna att sända militär förstärkning och på allvar hävda sina rättigheter.
Av de 368 invånarna i kolonin valde de flesta att stanna kvar under sin nya överhet.

hmm, jag är inte överdrivet intresserad av historia men kuriosa som dessa är ju riktigt skoj. En fraga bara Eremiten, är det inte jobbigt att skriva av böckerna, eller du kanske är en hejare pa att hantera tangentbordet? Men jag tackar i alla fall för ditt energiska plitande, detta är intressant! Har du mycket böcker av detta snitt hemma, eller är det ett extremt specialintresse?

Jag tycker att jag skriver väldigt snabbt. Det är dessutom en bra metod att skaffa sig mer kunskaper när man skriver och ser meningarna växa fram på skärmen efter hand, av någon anledning har fakta lättare för att fastna i minnet än om man bara läser sida efter sida i en bok.
Jag har ett väldigt stort bibliotek, som innehåller böcker om många olika ämnen. Historia är ett av de ämnen jag tycker är fascinerande så jag har en hel del historieböcker.

Eremiten digitaliserar och internetiserar intressant literatur! Uppskattat! Håller med om att det främjar inlärningen och förståelse. Man tar sig mer tid att tänka på det man skriver ned, och aktiverar flera delar av nervsystemet.