2009-09-07, 01:49
#1
!OBS! DET ÄR INTE MIG DENNA RAPPORT HANDLAR OM, INTE JAG SOM SKRIVIT OCH INTE JAG SOM ÄR VARKEN KVINNAN ELLER POJKVÄNNEN.
MIN TJEJKOMPIS SKREV DETTA, OCH JAG BAD OM TILLÅTELSE ATT LÄGGA UPP DEN HÄR, OCH DET FICK JAG GÖRA. !OBS!
Kön: Kvinna
Vikt: 50-53 kilo
Ålder vid tillfället: 17
Tidigare erfarenheter: Subutex, Tramadol, Hasch, Benso och Svamp (någon dag innan, som dock inte gav någon effekt).
En fredagskväll var jag och min pojkvän hemma hos ett par gemensamma vänner för att ha lite trevligt och röka lite. Vi skulle dela på en 2a brunt, och satt och pratade lite medans de satt och meckade. Vi bestämde att vi skulle röka bong och det var min pojkvän som fick äran att tända den. När vi passat runt ett tag så var det min tur och jag tog ett, två, tre bloss och det hela slutade på fyra.
Efter endast någon minut så börjar jag känna mig lite annat än avslappnad. Jag sitter på en stol vid ett runt bord tillsammans med två andra, och helt plötsligt kan jag inte koncentrera mig på något annat än mig själv som sitter fast där på stolen medans allt annat snurrar, fort och runt, runt runt, omkring mig. Jag finner inte detta obehagligt på något sätt, kanske ovant men ingenting annat.
Jag lyckas koncentrera mig nu och fortsätter att prata med de två som också sitter runt bordet. Allt som sägs finner jag just nu väldigt roligt och får en riktig skrattnoja och skrattar i flera minuter åt någonting jag knappt kunde sätta fingret på. Jag frågar min pojkvän om jag kan få en puss men när hans ansikte närmar sig mitt börjar jag skratta åt honom. Jag ber om ursäkt och upprepar detta tillslut cirka 10 gånger innan jag ger upp helt. Efter ett tag lägger jag mig istället ensam i deras soffa och känner plötsligt hur det börjar snurra runtomkring mig igen. Hela världen snurrade och jag satt fast på en liten plattform som inte rörde sig överhuvudtaget. Det fortsatte att snurra runt om mig och jag sträckte mig efter gifflarna vi tidigare hade köpt. När jag tuggat bullen två gånger så upplever jag hur hela min hjärna är en kamera som just nu sitter i min mun och tänderna är kugghjul för tillfället och jag tuggar inte längre för de finns ingenting kvar att tugga. Det är bara de där förbannade hjulen som inte slutar!
När jag fått stopp på tänderna som levde lite som de ville, tittar jag upp på lägenheten som fortfarande snurrar runt om mig. Jag får för mig att bordet som står lite längre bort, också är en plattform som står stilla, och ser framför mig hur man kan hoppa emellan dessa plattformer, och om man missar så är det lika med att hamna omkringflygandes i rymden. Vid detta tillfälle börjar jag fundera på om jag befinner mig i ett TV-spel? Min pojkvän kommer och lägger sig bredvid mig på soffan men jag kan inte ligga still. (När jag tidigare varit påverkad av opiater etc. och ligger helt still och slappnar av så brukar kroppen liksom 'hoppa till' precis som den kan göra innan man håller på att somna, fast flera gånger, och mycket kraftigare). Detta händer även nu. Händerna rycker väldigt kraftigt likaså benen. Min pojkvän lägger sig tätare intill mig och placerar sina fötter ovanpå mina. Vid detta tillfälle så blir jag livrädd! Han har lämnat ett mellanrum mellan mina ben och hans ben, och det bildar ett svart hål ner i golvet och vidare till ingenstans. Jag flyttar mina ben och armar så tätt intill honom jag kan men inser då att det är ett mellanrum mellan armarna och förflyttar armarna igen. Hur jag än flyttar på mina förflyttningsbara kroppsdelar så finns de alltid lite mellanrum mellan oss, och luft tränger emellan. Det känns som att jag är en mellanrumscensor (precis som rörelsedetektorer ni vet?) och känner precis var det är mellanrum och detta får absolut inte hända! Jag blir näst intill besatt och sitter länge och försöka täcka igen dessa mellanrum medans han inte verkar förstå någonting.
Jag bestämmer mig för att försöka skärpa mig och sätter mig upp i soffan och sträcker mig efter en godis. Jag börjar tugga normalt med stängd mun, men ser ändå framför mig hur jag öppnar munnen så maximalt mycket som går och stänger den med en smäll. Jag blinkar helt normalt men ser framför mig hur jag blinkar flera gånger, hårt och fort, precis som om jag hade tics. När jag sträcker ut fingrarna lite diskret känns de som att jag sträcker ut armen ända tills den ska gå ur led. När jag tar ett steg mot bordet igen får jag för mig att jag precis tog ett så stort steg att jag gick ner i spagat. Jag fortsätter att tugga men nu filmar min hjärna munnen igen så tänderna blir formade som de där kugghjulen igen. Allt jag gör blir riktigt extrema rörelser och när jag sträckte ut tungan för att fukta läpparna lite så börjar jag fundera på om jag precis lipade åt hela mitt sällskap? Lite choklad fastnar i tanden och när jag försöker få bort det med tungan så slutar jag uppmärksamma allt annat och de finns en kamera i min mun igen, kopplad till hjärnan som filmar chokladen som nu är ett berg som min tunga försöker få bort. Detta såg ut ungefär som ett isberg som blev omkullknuffat och jag blir lite rädd. När jag sedan blinkar så upptäcker jag att jag fortfarande sitter vid bordet. Ingen fara, alltså.
Detta sker hela tiden, och till slut är det dags för mig och min pojkvän att gå hem. Detta snurrande och allt annat har nu gått över så vi bestämmer oss för att gå. Det är mitt i natten och mörkt överallt. Plötsligt får jag för mig att någon är i buskarna längre bort, och blir tvungen att sätta ner fötterna exakt samtidigt som min pojkvän, samtidigt som jag hukar mig bredvid honom och går extremt fort. Nu ser jag alltså ut som en liten rädd krympling som nästan springer fram och gömmer sig för sin egen skugga. Min pojkvän frågar mig vad fan jag håller på med, och jag svarar att om jag inte sätter ner fötterna samtidigt som honom så omringas vi av ett magnetiskt fält och alla människor kommer att dras som magneter till oss. Skuggorna förföljer mig och jag får inte trampa på dem. Jag måste fortsätta att kliva exakt samtidigt som honom och min egen skugga får inte sticka upp bakom hans. Vi kommer hem och möts av min mamma som fortfarande är uppe. Plötsligt är allt som bortblåst igen. Jag känner inget snurrande, ingenting, ruset är helt borta. Fem minuter senare sover jag som en stock och flyger omkring på bomull, och inte en enda mardröm (som annars besökte mina drömmar VARJE natt).
Detta är rakt av kopierat från ett word-dokument som en tjejkompis skickade till mig när jag bad henne skriva en "tripp-/rusrapport" om denna upplevelse.
Ber om ursäkt för eventuella stavfel samt gramatikfel. Gnäll på flickan som skrivit det
MIN TJEJKOMPIS SKREV DETTA, OCH JAG BAD OM TILLÅTELSE ATT LÄGGA UPP DEN HÄR, OCH DET FICK JAG GÖRA. !OBS!
Kön: Kvinna
Vikt: 50-53 kilo
Ålder vid tillfället: 17
Tidigare erfarenheter: Subutex, Tramadol, Hasch, Benso och Svamp (någon dag innan, som dock inte gav någon effekt).
En fredagskväll var jag och min pojkvän hemma hos ett par gemensamma vänner för att ha lite trevligt och röka lite. Vi skulle dela på en 2a brunt, och satt och pratade lite medans de satt och meckade. Vi bestämde att vi skulle röka bong och det var min pojkvän som fick äran att tända den. När vi passat runt ett tag så var det min tur och jag tog ett, två, tre bloss och det hela slutade på fyra.
Efter endast någon minut så börjar jag känna mig lite annat än avslappnad. Jag sitter på en stol vid ett runt bord tillsammans med två andra, och helt plötsligt kan jag inte koncentrera mig på något annat än mig själv som sitter fast där på stolen medans allt annat snurrar, fort och runt, runt runt, omkring mig. Jag finner inte detta obehagligt på något sätt, kanske ovant men ingenting annat.
Jag lyckas koncentrera mig nu och fortsätter att prata med de två som också sitter runt bordet. Allt som sägs finner jag just nu väldigt roligt och får en riktig skrattnoja och skrattar i flera minuter åt någonting jag knappt kunde sätta fingret på. Jag frågar min pojkvän om jag kan få en puss men när hans ansikte närmar sig mitt börjar jag skratta åt honom. Jag ber om ursäkt och upprepar detta tillslut cirka 10 gånger innan jag ger upp helt. Efter ett tag lägger jag mig istället ensam i deras soffa och känner plötsligt hur det börjar snurra runtomkring mig igen. Hela världen snurrade och jag satt fast på en liten plattform som inte rörde sig överhuvudtaget. Det fortsatte att snurra runt om mig och jag sträckte mig efter gifflarna vi tidigare hade köpt. När jag tuggat bullen två gånger så upplever jag hur hela min hjärna är en kamera som just nu sitter i min mun och tänderna är kugghjul för tillfället och jag tuggar inte längre för de finns ingenting kvar att tugga. Det är bara de där förbannade hjulen som inte slutar!
När jag fått stopp på tänderna som levde lite som de ville, tittar jag upp på lägenheten som fortfarande snurrar runt om mig. Jag får för mig att bordet som står lite längre bort, också är en plattform som står stilla, och ser framför mig hur man kan hoppa emellan dessa plattformer, och om man missar så är det lika med att hamna omkringflygandes i rymden. Vid detta tillfälle börjar jag fundera på om jag befinner mig i ett TV-spel? Min pojkvän kommer och lägger sig bredvid mig på soffan men jag kan inte ligga still. (När jag tidigare varit påverkad av opiater etc. och ligger helt still och slappnar av så brukar kroppen liksom 'hoppa till' precis som den kan göra innan man håller på att somna, fast flera gånger, och mycket kraftigare). Detta händer även nu. Händerna rycker väldigt kraftigt likaså benen. Min pojkvän lägger sig tätare intill mig och placerar sina fötter ovanpå mina. Vid detta tillfälle så blir jag livrädd! Han har lämnat ett mellanrum mellan mina ben och hans ben, och det bildar ett svart hål ner i golvet och vidare till ingenstans. Jag flyttar mina ben och armar så tätt intill honom jag kan men inser då att det är ett mellanrum mellan armarna och förflyttar armarna igen. Hur jag än flyttar på mina förflyttningsbara kroppsdelar så finns de alltid lite mellanrum mellan oss, och luft tränger emellan. Det känns som att jag är en mellanrumscensor (precis som rörelsedetektorer ni vet?) och känner precis var det är mellanrum och detta får absolut inte hända! Jag blir näst intill besatt och sitter länge och försöka täcka igen dessa mellanrum medans han inte verkar förstå någonting.
Jag bestämmer mig för att försöka skärpa mig och sätter mig upp i soffan och sträcker mig efter en godis. Jag börjar tugga normalt med stängd mun, men ser ändå framför mig hur jag öppnar munnen så maximalt mycket som går och stänger den med en smäll. Jag blinkar helt normalt men ser framför mig hur jag blinkar flera gånger, hårt och fort, precis som om jag hade tics. När jag sträcker ut fingrarna lite diskret känns de som att jag sträcker ut armen ända tills den ska gå ur led. När jag tar ett steg mot bordet igen får jag för mig att jag precis tog ett så stort steg att jag gick ner i spagat. Jag fortsätter att tugga men nu filmar min hjärna munnen igen så tänderna blir formade som de där kugghjulen igen. Allt jag gör blir riktigt extrema rörelser och när jag sträckte ut tungan för att fukta läpparna lite så börjar jag fundera på om jag precis lipade åt hela mitt sällskap? Lite choklad fastnar i tanden och när jag försöker få bort det med tungan så slutar jag uppmärksamma allt annat och de finns en kamera i min mun igen, kopplad till hjärnan som filmar chokladen som nu är ett berg som min tunga försöker få bort. Detta såg ut ungefär som ett isberg som blev omkullknuffat och jag blir lite rädd. När jag sedan blinkar så upptäcker jag att jag fortfarande sitter vid bordet. Ingen fara, alltså.
Detta sker hela tiden, och till slut är det dags för mig och min pojkvän att gå hem. Detta snurrande och allt annat har nu gått över så vi bestämmer oss för att gå. Det är mitt i natten och mörkt överallt. Plötsligt får jag för mig att någon är i buskarna längre bort, och blir tvungen att sätta ner fötterna exakt samtidigt som min pojkvän, samtidigt som jag hukar mig bredvid honom och går extremt fort. Nu ser jag alltså ut som en liten rädd krympling som nästan springer fram och gömmer sig för sin egen skugga. Min pojkvän frågar mig vad fan jag håller på med, och jag svarar att om jag inte sätter ner fötterna samtidigt som honom så omringas vi av ett magnetiskt fält och alla människor kommer att dras som magneter till oss. Skuggorna förföljer mig och jag får inte trampa på dem. Jag måste fortsätta att kliva exakt samtidigt som honom och min egen skugga får inte sticka upp bakom hans. Vi kommer hem och möts av min mamma som fortfarande är uppe. Plötsligt är allt som bortblåst igen. Jag känner inget snurrande, ingenting, ruset är helt borta. Fem minuter senare sover jag som en stock och flyger omkring på bomull, och inte en enda mardröm (som annars besökte mina drömmar VARJE natt).
Detta är rakt av kopierat från ett word-dokument som en tjejkompis skickade till mig när jag bad henne skriva en "tripp-/rusrapport" om denna upplevelse.
Ber om ursäkt för eventuella stavfel samt gramatikfel. Gnäll på flickan som skrivit det
)
Kände igen allt de där snurrandet till följd av rökt 2much
