dofta vs lukta

Att till tjolågisk funktion förena dessa i komfort hör en ej alltid bart tänkt tandem till; en komfort som gärna kommer av likatramp, och ETA ej mödvändigtvis ASAP (avkomma fränsådd). Ja, tiden har sin roll, å nyttånöjets utåindragning i den. Minnas må det famösa brevet från én doftfantast till ann': Je reviens en trois jours, ne te laves pas! (Jag återkommer om 3 dagar, tvätta dig inte!) Extrapoäng kan tas med att komma åter.

Va?

Via sökmaskin kan man få följande tips på en annan tråd på FB: Moderator Z förmanar indirekt och postumt Nappe att inte förhasta sig, å det att kejsaren måtte stålsätta sig och vara ferromån om kejsarinnans tidskonstant ETA. Om inte förr så vid reprisen.

ETA = Estimated time of arrival
ASAP = As Soon As Possible

Det doftar gott, det luktar äckligt..

Men även lukten kan vara positiv. Man kan lika gärna säga att det luktar gott.

- Är mjölken färsk?
- Ja, den luktar bra.

Till de negativa luktomdömena har vi t ex stank och odör.

Brännvin och parfym doftar, skithögar och gamla lik luktar. Allt enligt en historia som måste vara sen före första världskriget....

"Här doftar det ljuvligt!"

"Här luktar det illa!"

Doft är för mig något positivt, en lukt är något negativt.

Lukt är neutral, doft är positiv, stank är negativ.

Att du fick för dig att bumpa en över ett år gammal tråd stinker med andra ord...

Någon, om jag minns rätt en docent i engelska, påpekade en gång att ord som betyder "lukta" tenderar att förr eller senare få en betydelseglidning åt "stinka". Det är något som gäller generellt för alla språk, och som liksom ligger i sakens natur. Man börjar med att använda ord som beskriver väldoft eufemistiskt eller ironiskt varje gång man t ex passerar ett alldeles exceptionellt illaluktande utedass, och sedan befinner man sig på ett sluttande plan. Efter ett tag fungerar inte ordet för väldoft i icke-ironiska sammanhang, utan man får hitta ett nytt. Efter ytterligare en tid börjar man använda det ordet ironiskt eller eufemistiskt, och så är processen i gång igen.

I talat språk kan betoningen av ordet »lukta« betyda skillnaden mellan bitterljuv nostalgi och antydan till kräkreflex.

– Nu på hösten luktar det våta löv i skogen, jag minns svampplockning med Pappa.

– Han hade säkert inte duschat på flera dar, han luktade.

– Det här vinet ger olfaktoriska sensationer med inslag av stall, sto och våta seldon av läder.

– Det här vinet har en bouquet av skiffer och stor våt sanktberhard.

doft +
lukt +/-
stinker -

och sedan kan man ju förstärka...

Nja, frasen är OK men tar vi bort “bra” där skulle nog de flesta känna att vi lagt till “[dåligt]”:

- Är mjölken färsk?
- Den luktar.

Enda normala neutralbruk av “luktar” i den konstruktionen (utom ironi) vore att mjölken själv känner efter, vilket är orimligt särskilt för mjölk vi skulle klassa som färsk; alltså är den dålig (att jämföras med surströmming). Förvisso kan verbet ‘lukta’ p.g.a. sin neutralitet kallas en god bärare och så medges positiv fördel.