Ahh..den gamla goa tiden när NES regerade och äventyrsspel tog ÅR att klara

(Zelda 2, Castlevania 2: Simons quest (som tog 100 år att klara))
Nåja, till sågningen. Jag gillar Castlevania som fan, miljöerna, fienderna och feta bossar. Men vad i hela helvete tänkte dom med iom Castlevania 2: simons quest? När man var yngre så var det spännande men sinnessjukt svårt med tanke på alla omöjliga saker man skulle göra, kasta vitlök på nån kyrkogård mitt ute i ingenstans, huka sig vid ett berg med röd kristall aktiverad mm..
Kom ihåg att man tillochmed ringde en jävla fusklinje där dom sa koder till spelet som man OMÖJLIGT hann skriva ner under första slingan så man fick snällt vänta tills spelet man spelade kom tillbaka i luren och man kunde fortsätta skriva ner koden (som f.ö. ALDRIG fungerade)
Lyckan var ENORM när man spöade dracula iallafall på slutet!
SMB2 tyckte man var ballt när man var liten, men såhär efteråt så var det så långt från hela SMB-serien man kunde komma. wtf lixom?! fet känga på det spelet