Citat:
Ursprungligen postat av MalinLindquist
för att nå resultat i ämnet så bör jägar begreppet definieras bättre. Jägarbenämningen kommer från Tyskland och är synonymt med lätt infanteri enligt den tyska traditionen. Norrlandsbrigaden var arktiskt lätt infanteriförband och kan därför översättas till arktiskt jägar förband. Jägarförband (lätt infanteri) rör sig snabbt o långt, anfaller snabbt och drar sig ur lika snabbt för att gömma sig igen.
Så här är det, Lindquist: Jägeri utbildades på skolorna, (AJS (I22), FJS och KJS (KA1)) samt K3 och K4. Det fanns ett antal varianter, underrättelseförband, gränsjägarförband, fristående jägarkompanier och fristående jägarbataljoner. Sedan fanns det en del specialtjänster som delvis var av samma karaktär eller oerhört krävande på andra sätt,men de var inte jägare, så som vi definierat jägare sedan VK2.
Norrlandsbrigaden var inget jägarförband, var aldrig avsett att vara ett sådant. Det är bara att räkna på buren RU och uthållighet, så inser man detta. Jägarförband hade regelmässigt 28 dagars RU med egna rsurser (dvs släpat, draget, buret...)
Notera nu: IB och NB var alla väl övade, kompetenta förband - det är inte det som saken handlar om. Men där jägarförbandens personal tränade personlig kompetens och självständig förmåga i stridspar, grupp, halvtropp eller tropp, så övades brigaderna i pluton, kompani och bataljon för att bli en fungerande enhet, där samverkan, eldkraft och hållfasthet var honnörsorden. (Den som vill kan säkert förlänga den förklaringen ända in på depåförbanden... alla behövdes, men på olika sätt).
(Den som vill kan utan vidare fundera litet på vad vi hade, men inte längre har, då det gäller nationell försvarsförmåga)
Men för den enskilde individen var det stor skillnad på hur och vad man övade under utbildningstiden. När grön (vit-(tjänsten var över skulle man bli bra på strid, inte bra på att gå hungrig eller hålla sig i skymundan med kikare och radio, veckovis.